2009 var ett år då ingenting blev som det skulle. Inget blev som det borde enligt tradition och logik. Ingenting, absolut ingenting blev som det borde ha blivit. Umeå puttades ned från den tron de suttit på i många år. Guldfavoriten Sverige floppade i EM och Mr Dennerby, fick trots det, sitta kvar som förbundskapten. En okänd brud, med Göteborg som klubbadress, tog allsvenskan med storm och dundrade in mål på mål. Lotta Schelin tappade formen totalt vid helt fel tillfälle, Sara Thunebro lämnade Djurgården för Frankfurt. Umeå, och många fler, brottades med ekonomiska bekymmer. Asllani snackade sig till en plats i den svenska startelvan. Seger segrade, liksom hennes Linköping.
2009 blev året då ingenting blev som det skulle.
Årets spelare: Caroline Seger.
Talangen blommade ut på allvar under 2009 och kanske, kanske har nu Malin Moström fått sin rättmätiga efterträdare. Eller, ingen kan axla Mosans mantel. Men Seger kan bli landslagets nya ledare, det visade hon under 2009 då hon ledde Linköping till Seger i cupen, supercupen och allsvenskan. En ledare är en ledare, och det leder ofta till Seger.
Årets match: Linköping – Umeå.
Den moraliska finalen i näst sista omgången av årets allsvenska kan mycket möjligt ha varit årets största klubbmatch inom damfotbollen, inte bara i Sverige. Utmanarna krossade mästarinnorna i en match ingen av spelarna lär glömma än på några år.
Årets mål: Sista målet i matchen mellan Hammarby och Umeå.
Klockan hade passerat 90 minuter och på Kanalplans hemmabänk hade Hammarbyspelarna svårt att dölja sin glädje. Publiken, ungefär 250 tappra själar, muttrade ”hur är detta möjligt, 3-1 mot självaste Umeå?” Då klippte Johanna Andersson in sitt andra, och Hammarbys fjärde, mål för kvällen. Mäktigt!
Årets vinnare: Damallsvenskan.
I många år har damallsvenskan varit tråkigt förutsägbar. I år ändrades det. Trots att Linköping vann damallsvenskan heter damallsvenskans största vinnare 2009 just damallsvenskan. En jämnare och mindre förutsägbar serie är en bättre serie.
Årets flopp: Sverige.
Det snackades om guld. Men när det gällde att visa framfötterna på allvar valde Sverige att backa och Norge kunde leka hem kvartsfinalen i EM. Det om något måste ses som en flopp med stort F.
Årets topp: Tyskland.
De vinner och vinner och vinner. Varje år, varje mästerskap, står de pall för pressen och gör precis det som förväntas av dem – de vinner. Är inte det styrka så säg.
Årets tränare: Magnus Wikman.
Torbjörn Nilsson eller Magnus Wikman, det är frågan. Båda lyckades med makalösa bedrifter under 2009. Skillanden mellan dem, det som i sin tur gör att Wikman hyllas mer än Nilsson, är helt enkelt att guld är mer värt än silver.
Årets mest överskattade: Renate da Cousta.
Brassan som gjorde sig ett namn redan under VM 2003 kom till Malmö som en tilltänkt frälsare. Hon lämnade staden som en förlorare. En stelfrusen, smått oinspirerad och bortglömd förlorare – typ.
Årets mest underskattade: Sara Thunebro.
Det har snackats om Rohlin, Seger och Sjögran. Men Sveriges bästa spelare under EM i Finland hette Thunebro. Och de som såg hur hon bar fram Djurgården under allsvenskans första halva kan inte göra annat än skaka på huvudet och hålla med om att Thunebro är inte ens hälften så hyllad och älskad som hon bör vara.
Årets hej då: Victoria Sandell Svensson, Hanna Ljungberg och Kicki Bengtsson.
Tre oersättliga profiler lämnade elitfotbollen under 2009. Tre profiler som kommer att saknas, men förhoppningsvis inte försvinna för gott.
torsdag 31 december 2009
söndag 27 december 2009
Re: Den kränkande kontaktannonsen
Annandag jul och Fotbollsflatan beger sig till stammishaket. Väl där springer hon på ett fåtal bekanta ansikten. Fotbollsbrudar dansar till schlagermusik tillsammans med andra brudar. Fotbollsbrudar som, enligt hörsägnen, är relativt öppna med sin läggning men fotbollsbrudar som ändå inte ska outas av Fotbollsflatan. Dj:n, The Boss, gör allt för att bryta schlagermusiken som, på allmän begäran, strömmar ut ur högtalarna. Utan framgång. Så fort hon slänger på någon tuggummipop som annars brukar gå hem avtar dansandet och inom loppet av tre minuter har minst fem danssugna brudar samlats runt henne och tjatat och tjatat om schlager. Dj:n viker ned sig. Fotbollsbrudarna dansar till schlagermusik tillsammans med andra brudar. Fotbollsflatan dansar inte. The Boss presenterar FF som ”lilla toffelslave” och påpekar sedan att FF även är pressekreterare, men mest slav i största allmänhet. Men det roligaste och mest intressanta som hände under kvällen är när FF söker sig till toaletten. Bakom mig i kön hamnar ett ex till Bitterflatan. Och en intressant konversation följer.
Exet: Vänta, jag känner igen dig.
FF: Jo, vi har hälsat.
Exet: Men det ÄR du som skrivit den där kontaktannonsen om Bitterflatan va? Den kränkande kontaktannosen, haha!
FF: Mmmhmm, jo.
Exet: Gud vad rolig den var. Du måste skriva fler annonser. Hon måste få ligga snart, hon håller på att bli outhärdlig.
FF: Hon verkade ju inte uppskatta annonsen så där jättemycket.
Exet: Skojar du eller? Hon skrattade så hon höll på att dö när hon läste den. Tro mig. Jag känner henne rätt bra. Men du, lova att du skriver fler annonser – hon måste verkligen få ligga!
Exet: Vänta, jag känner igen dig.
FF: Jo, vi har hälsat.
Exet: Men det ÄR du som skrivit den där kontaktannonsen om Bitterflatan va? Den kränkande kontaktannosen, haha!
FF: Mmmhmm, jo.
Exet: Gud vad rolig den var. Du måste skriva fler annonser. Hon måste få ligga snart, hon håller på att bli outhärdlig.
FF: Hon verkade ju inte uppskatta annonsen så där jättemycket.
Exet: Skojar du eller? Hon skrattade så hon höll på att dö när hon läste den. Tro mig. Jag känner henne rätt bra. Men du, lova att du skriver fler annonser – hon måste verkligen få ligga!
onsdag 23 december 2009
God jul.
Maten är fixad, ljusen tända. Ikväll rimmar Fotbollsflatan och Akademikern till julklappar. Alla klappar är inhandlade men ändå känner FF att det är något som saknas. Plötsligt tänker jag att fiktiva presenter också är presenter och börjar slå in julklappar till utvalda brudar som under året dragit på sig den blågula landslagströjan. Utan rim får de dessa presenter, men med välformulerade motiveringar.
God jul...
Asllani: Medieträning
Detta kan det nya utlandsproffset, kaxig och talangfull som få, behöva. En medietränad Kosse innebär med största sannolikhet en tråkigare Kosse. Men Fotbollsflatan är övertygad om att Kosse själv skulle få en mindre turbulent tillvaro om hon fick medieträning.
Landström: En fystränare.
FF vet inte vem av landslagsbrudarna som är mest vältränad. Men något säger mig att Landis finns med i toppen. Trots det betonar hon ofta att hon vill utveckla sin fysik. En personlig fystränare är som klippt och skuret för träningsfreaket som nu drar till USA.
Schelin: Formen ala 2006
Om L8 hittar tillbaka till den form hon var i under 2006 är hon en av världens bästa fotbollsspelare. Därför passar det båda L8 själv och FF mycket bra om formen från 2006 återfinns och återlämnas till dess rätta ägarinna.
Seger: En returbiljett till Linköping och allsvenskan
Sveriges bästa fotbollsspelare 2009 drar till USA. Men för att allsvenskan ska vara världens bästa liga bör de bästa lirarna finnas i serien. Vad passar då bättre än att Seger får en betalt flygbiljett och ett långtidskontrakt med Linköping av tomten?
Sjögran: En ny frisyr
Den frisyr Terre har är inte ful, snarare rätt snygg och modern. Men allt vax som går åt för att hålla frisyren på plats är knappast bra – varken för klimatet eller Sjögrans personliga ekonomi.
Liljegärd: En plats i startelvan
Fotbollsflatan har inte makten att bestämma vem som ska ingå i landslagets startelva. Men någon match från start kan väl Göteborgstjejen få? Tre, fyra chanser är hon värd.
Lindalh: Lundgren till landslaget.
Lindalh har nu varit ohotad förstamålvakt i en rad internationella mästerkap. Om detta resulterar i motivationsbrist och hämmad utveckling låter jag vara osagt, men vore det inte bättre Sofia Lundgren återigen fick utmana Lindalh?
Forsberg: Ett friår
Ett skadefritt år kan hon väl få? Det vore inte mer än rätt efter alla skador.
Tips på fler julklappar? Tveka inte att dela med dig av dem här.
God jul...
Asllani: Medieträning
Detta kan det nya utlandsproffset, kaxig och talangfull som få, behöva. En medietränad Kosse innebär med största sannolikhet en tråkigare Kosse. Men Fotbollsflatan är övertygad om att Kosse själv skulle få en mindre turbulent tillvaro om hon fick medieträning.
Landström: En fystränare.
FF vet inte vem av landslagsbrudarna som är mest vältränad. Men något säger mig att Landis finns med i toppen. Trots det betonar hon ofta att hon vill utveckla sin fysik. En personlig fystränare är som klippt och skuret för träningsfreaket som nu drar till USA.
Schelin: Formen ala 2006
Om L8 hittar tillbaka till den form hon var i under 2006 är hon en av världens bästa fotbollsspelare. Därför passar det båda L8 själv och FF mycket bra om formen från 2006 återfinns och återlämnas till dess rätta ägarinna.
Seger: En returbiljett till Linköping och allsvenskan
Sveriges bästa fotbollsspelare 2009 drar till USA. Men för att allsvenskan ska vara världens bästa liga bör de bästa lirarna finnas i serien. Vad passar då bättre än att Seger får en betalt flygbiljett och ett långtidskontrakt med Linköping av tomten?
Sjögran: En ny frisyr
Den frisyr Terre har är inte ful, snarare rätt snygg och modern. Men allt vax som går åt för att hålla frisyren på plats är knappast bra – varken för klimatet eller Sjögrans personliga ekonomi.
Liljegärd: En plats i startelvan
Fotbollsflatan har inte makten att bestämma vem som ska ingå i landslagets startelva. Men någon match från start kan väl Göteborgstjejen få? Tre, fyra chanser är hon värd.
Lindalh: Lundgren till landslaget.
Lindalh har nu varit ohotad förstamålvakt i en rad internationella mästerkap. Om detta resulterar i motivationsbrist och hämmad utveckling låter jag vara osagt, men vore det inte bättre Sofia Lundgren återigen fick utmana Lindalh?
Forsberg: Ett friår
Ett skadefritt år kan hon väl få? Det vore inte mer än rätt efter alla skador.
Tips på fler julklappar? Tveka inte att dela med dig av dem här.
Mitt i julstressen - Simon Bank
Julstöket pågår för fullt mitt ute på landet i det hus som Fotbollsflatan fortfarande envisas med att kalla hemma. Att mamma brutit foten gör att Fotbollsflatan för första gången inte anländer till dukat bord. Ibland hinner jag smita ifrån och då är det till den värld jag trivs bäst i. Damfotbollens värld. När Fotbollsflatan tittade igenom alla de kartonger, som pga platsbrist på internatet, som står kvar i barndomshemmet hittade hon den där tidningen hon leta efter ack så länge. Det ända felet med Sportmagasinets decembernummer 2003 är att damlandslaget inte pryder dess framsida. Annars är det en perfekt tidning – okej, inget är perfekt med detta är så nära total perfektionism man kan komma. Framför allt Simon Banks reportage om det magiska mästerskapet. Varenda ord är väl avvägt. Ord och bokstäver bildar en perfekt symbios som ger texten eget liv. Det är, utan tvekan, den absolut bästa artikel jag läst, någonsin – alla kategorier. Ni som vet med er att den tidningen, decembernumret 2003, ligger på vinden och skräpar borde ta på er tofflorna och söka er för att leta upp den. För er som , olyckligt nog, inte har fått möjligheten att läsa denna fantastiska artikel jag pratar om ska Fotbollsflatan här återge det bästa av det bästa från denna story. Läs och njut.
34 dagar som gav Sverige ett damlandslag att älska
11 september – Göran Persson talar till nationen, han bekräftar uppgifterna att utrikesminister Anna Lindh avlidit efter det knivöverfall hon utsatts för på NK i Stockholm dagen före.
Från Arlanda lyfter flight SK 407 med destination USA. På planet sitter ett svenskt, anonymt, damlandslag.
14 oktober – Samma lag har gett en hel nation tröst, glädje och en fantastisk fotbollsupplevelse. I Kungsträdgården, ett stenkast från mordplatsen på NK, tar 13 000 svenskar emot landslagets hjältinnor.
Sportmagasinets Simon Bank följde VM-lagets 34 dagar långa resa in i svenska folkets hjärtan.
…
Lera och skratt
”Kom igen, tjejer, nu försöker vi trycka till lite i passningarna!” Per Hansson ropar, men det är instruktioner med ett leende. Vad annat kan man göra?
Sverige har kommit till Washington, USA:s politiska och administrativa centrum, men när de ska träna för första gången har både politik och administration havererat. Liksom vädret. Landslaget spelar tvåmål på en träningsplan vid Amerikan universety, men det är en plan som alla världens övriga planer sagt upp både släktskap och bekantskap med. En dyngåker, helt enkelt. En dyngåker som är så bottenlös att Jane Törnqvist genomför träningen utan att gildtackla en enda gång.
---
Under de följande veckorna kommer laget att brottas med en orkan, dåliga träningsplaner, arrangörsmissar, kallt väder, varmt väder, försenade flygplan, sportsliga motgångar, flyttade matchtider, inställda träningar, skador, dopningsdramatik och livmoderskramp. Sara Call ska slita av ett korsband för andra gången på ett VM i USA. Salina Olsson, Hedvig Elander* och Frida Nordin ska inte få spela en enda sekund. Caroline Jönsson ska komma att uppleva nog med helvete för en hel livstid. Men ingen gnäller.
”Det fanns en känsla i det här laget som alla delade. Vi kan vinna VM tillsammans, vi vet verkligen att vi kan det. Den känslan kommer jag att bära med mig resten av livet”, säger Hanna Ljungberg.
…
38 minuter som skakade Sverige.
Caroline Jönsson är först ut för att värma upp, precis som vanligt.
Men ingenting är som vanligt.
Det spelar ingen roll att hon skulle kunna flytta berg för att få spela en här matchen, för hon kan inte rubba det besked som 38 minuter före avskark kommer från läktaren. Sune Hellström, Lars-Åke Lagrell och Susanne Erlandsson fattar beslutet som ingen trodde att de skulle behöva fatta.
Caroline Jönsson får inte spela.
…
Stjärnorna
Det har gått lite mer än en månad sedan ett svenskt landslag reste till USA med en gemensam känsla som Hanna Ljungberg formulerade i en mening: ”Vi kan vinna VM tillsammans, vi vet verkligen att vi kan det.”
Det blev ett silver, men Malin Moström ler när bussen sakta svänger in mot Kungsträdgården.
”Jag är stolt över vad vi gjort, trots att vi inte nådde ända fram, säger hon och funderar en sekund innan hon fortsätter.
”Vi tog vårt guld när vi kom hem.”
...
Är det inte bra så säg? Fotbollsflatan torkar bort fukt som samlat sig under ögat innan hon sugs tillbaka in till verkligheten, julen och stressen.
*Lindahl är givetvis det korrekta namnet på Sveriges tredjemålvakt under VM 2003. Hur Mr Bank kunde missa det är en gåta Fotbollsflatan låter förbli obesvarad.
34 dagar som gav Sverige ett damlandslag att älska
11 september – Göran Persson talar till nationen, han bekräftar uppgifterna att utrikesminister Anna Lindh avlidit efter det knivöverfall hon utsatts för på NK i Stockholm dagen före.
Från Arlanda lyfter flight SK 407 med destination USA. På planet sitter ett svenskt, anonymt, damlandslag.
14 oktober – Samma lag har gett en hel nation tröst, glädje och en fantastisk fotbollsupplevelse. I Kungsträdgården, ett stenkast från mordplatsen på NK, tar 13 000 svenskar emot landslagets hjältinnor.
Sportmagasinets Simon Bank följde VM-lagets 34 dagar långa resa in i svenska folkets hjärtan.
…
Lera och skratt
”Kom igen, tjejer, nu försöker vi trycka till lite i passningarna!” Per Hansson ropar, men det är instruktioner med ett leende. Vad annat kan man göra?
Sverige har kommit till Washington, USA:s politiska och administrativa centrum, men när de ska träna för första gången har både politik och administration havererat. Liksom vädret. Landslaget spelar tvåmål på en träningsplan vid Amerikan universety, men det är en plan som alla världens övriga planer sagt upp både släktskap och bekantskap med. En dyngåker, helt enkelt. En dyngåker som är så bottenlös att Jane Törnqvist genomför träningen utan att gildtackla en enda gång.
---
Under de följande veckorna kommer laget att brottas med en orkan, dåliga träningsplaner, arrangörsmissar, kallt väder, varmt väder, försenade flygplan, sportsliga motgångar, flyttade matchtider, inställda träningar, skador, dopningsdramatik och livmoderskramp. Sara Call ska slita av ett korsband för andra gången på ett VM i USA. Salina Olsson, Hedvig Elander* och Frida Nordin ska inte få spela en enda sekund. Caroline Jönsson ska komma att uppleva nog med helvete för en hel livstid. Men ingen gnäller.
”Det fanns en känsla i det här laget som alla delade. Vi kan vinna VM tillsammans, vi vet verkligen att vi kan det. Den känslan kommer jag att bära med mig resten av livet”, säger Hanna Ljungberg.
…
38 minuter som skakade Sverige.
Caroline Jönsson är först ut för att värma upp, precis som vanligt.
Men ingenting är som vanligt.
Det spelar ingen roll att hon skulle kunna flytta berg för att få spela en här matchen, för hon kan inte rubba det besked som 38 minuter före avskark kommer från läktaren. Sune Hellström, Lars-Åke Lagrell och Susanne Erlandsson fattar beslutet som ingen trodde att de skulle behöva fatta.
Caroline Jönsson får inte spela.
…
Stjärnorna
Det har gått lite mer än en månad sedan ett svenskt landslag reste till USA med en gemensam känsla som Hanna Ljungberg formulerade i en mening: ”Vi kan vinna VM tillsammans, vi vet verkligen att vi kan det.”
Det blev ett silver, men Malin Moström ler när bussen sakta svänger in mot Kungsträdgården.
”Jag är stolt över vad vi gjort, trots att vi inte nådde ända fram, säger hon och funderar en sekund innan hon fortsätter.
”Vi tog vårt guld när vi kom hem.”
...
Är det inte bra så säg? Fotbollsflatan torkar bort fukt som samlat sig under ögat innan hon sugs tillbaka in till verkligheten, julen och stressen.
*Lindahl är givetvis det korrekta namnet på Sveriges tredjemålvakt under VM 2003. Hur Mr Bank kunde missa det är en gåta Fotbollsflatan låter förbli obesvarad.
måndag 14 december 2009
Hur tänker sveriges sportkanal egentligen?
Agget mot ”Sveriges sportkanal” växer för varje dag som går. Tv4 tycks vara mäkta stolta över att de köpt in nästintill all sport som går. Eller rättare sagt, resterna som canal plus lämnar efter sig. Det är tv4 stolta över. Och det ska de väl vara. Sport engagerar, sport upprör, sport skapar glädje och lycka, sport kan få svenskar att samlas och umgås på ett sätt som man inte gör annars i detta avlånga land. Att svenskarna då samlas runt dumburken och tv4 är något som kanalen ska vara stolta över. Men annars då? Förutom det är tv4 en inte alltför proffsig kanal. För vad är meningen med att först köpa in all sport ur den där resthinken och sedan putta ned den i en ny hink. Varför köper tv4 in damallsvenskan när de sedan bara bemödar sig med att sända någon match här och någon match där? Varför lägger kanalen tid och pengar på Dam-EM i fotboll och Dam-VM i handboll när de sedan tycks strunta i att göra dessa sändningar vettiga?
Det finns en annan anledning till att jag inte tycker speciellt bra om tv4. Och den anledningen stavas likt en speciell journalist.
Jag springer på honom ibland, känner hur irritationen växer för varje gång han beblandar sig med det jag dedikerat mitt liv åt. Fillipa Bark och Fotbollsflatan brukar kasta arga blickar åt hans håll varje gång vi ser honom på Kristineberg, Skytteholm eller Kanalplan. Varje gång jag ser honom i tv-rutan sätter jag armarna i kors över bröstet och snörper ihop munnen i en protest. Varje gång snurrar samma tanke genom mitt huvud – hur tänker tv 4?
Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem. Kvinnors våld mot kvinnor och mäns våld mot män också men mäns våld mot kvinnor är det största av dessa problem. Det är ett samhällsproblem utan dess like. Hur gör vi oss av med det problemet, hur angriper vi det på bästa möjliga sätt? Det vet vi ännu inte. För om vi visste det skulle problemet vara ur världen. Jag skriver vi för att jag menar vi. Detta problem är vårat problem och om vi ska hålla på och skyffla över ansvaret på någon annan kommer vi aldrig lösa detta problem. Jag vet inte hur vi löser detta problem, men jag vet hur vi inte löser det. Det vet tv 4 också.
Tv4-sporten låter en känd journalist rapportera från handboll och fotboll med kvinnor som utövare. Det är mist sagt beklagligt. Att låta en dömd kvinnomisshandlare bevaka damidrott är inte en lösning på problemet. Det är att ta det stora feta problemet ”mäns våld mot kvinnor” och soppa det under en heltäckningsmatta. Det är fegt. Och jag som kvinna och damfotbollsfantast mår illa varje gång han dyker upp i rutan eller springer runt på någon allsvensk arena. Jag känner mig kränkt över det faktum att tv4 låter en dömd kvinnomisshandlare bevaka idrott med kvinnor som utövare. Helt klart är att den journalisten inte respektera kvinnor.
Tanken snurrar återigen genom mitt huvud – hur tänker tv4?
Det finns en annan anledning till att jag inte tycker speciellt bra om tv4. Och den anledningen stavas likt en speciell journalist.
Jag springer på honom ibland, känner hur irritationen växer för varje gång han beblandar sig med det jag dedikerat mitt liv åt. Fillipa Bark och Fotbollsflatan brukar kasta arga blickar åt hans håll varje gång vi ser honom på Kristineberg, Skytteholm eller Kanalplan. Varje gång jag ser honom i tv-rutan sätter jag armarna i kors över bröstet och snörper ihop munnen i en protest. Varje gång snurrar samma tanke genom mitt huvud – hur tänker tv 4?
Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem. Kvinnors våld mot kvinnor och mäns våld mot män också men mäns våld mot kvinnor är det största av dessa problem. Det är ett samhällsproblem utan dess like. Hur gör vi oss av med det problemet, hur angriper vi det på bästa möjliga sätt? Det vet vi ännu inte. För om vi visste det skulle problemet vara ur världen. Jag skriver vi för att jag menar vi. Detta problem är vårat problem och om vi ska hålla på och skyffla över ansvaret på någon annan kommer vi aldrig lösa detta problem. Jag vet inte hur vi löser detta problem, men jag vet hur vi inte löser det. Det vet tv 4 också.
Tv4-sporten låter en känd journalist rapportera från handboll och fotboll med kvinnor som utövare. Det är mist sagt beklagligt. Att låta en dömd kvinnomisshandlare bevaka damidrott är inte en lösning på problemet. Det är att ta det stora feta problemet ”mäns våld mot kvinnor” och soppa det under en heltäckningsmatta. Det är fegt. Och jag som kvinna och damfotbollsfantast mår illa varje gång han dyker upp i rutan eller springer runt på någon allsvensk arena. Jag känner mig kränkt över det faktum att tv4 låter en dömd kvinnomisshandlare bevaka idrott med kvinnor som utövare. Helt klart är att den journalisten inte respektera kvinnor.
Tanken snurrar återigen genom mitt huvud – hur tänker tv4?
lördag 12 december 2009
Bitter flata söker
Fotbollsflatan är ingen speciellt bra matchmaker. I våras gjorde hon sitt bästa för att para ihop Akademikern med (O)härlig. Hur det gick vet vi redan. Efter det försökte FF istället få det att hetta till mellan Akademikern och Jesus. Tyvärr visade det sig ganska snabbt att Jesus krävde en oskuld och FF insåg att hon slösade med både sin och Akademikerns tid. Efter det har FF leta lämpliga partners till både Skogsmulle och Hippien – eftersom de tycks leva i någon slags bubbla där de tror att FF är bäst i världen, båda på att flörta och att para ihop folk – utan större framgång. Så nu har jag, stukad och misslyckad, lagt den karriären på hyllan. Enda tills nu.
Som vanligt på en ledig lördagsmorgon (öhm, kan man räkna klockan 13 som morgon?) tittade jag in min favoritblogg. Där kunde jag läsa om stolpskott och konsten att inte få ligga. Bitterflatan har tydligen bara träffat stolpskott hittills i livet. Det slår mig att jag inte känner några stolpskott. (O)härlig räknas liksom inte, dessutom vore det en överdrift att påstå att vi idag känner varandra - Och Bitterflatan och (O)härlig skulle aldrig gå ihop, de skulle ha ihjäl varandra efter någon timme i samma rum. Eller Bitterflatan skulle ha ihjäl (O)härlig. BF har liksom lite mer muskler på kroppen än den bruden.
Tillbaka till huvudmeningen nu. Jag känner inga stolpskott och det slår mig att jag nu ska dra mitt strå till stacken och hjälpa Bitterflatan att gräva fram en brud som sitter som en konstspark i krysset och som dessutom släpper till mellan lakanen. Få se nu.
Bitter flata söker fru.
Bitterflatan är smart och klok. Hon viker aldrig ned sig i diskussioner – för att hon ALLTID har rätt och således finns det ingen anledning att vika ned sig. Hon får ibland damputbrott och förklarar titt som tätt hur mjuk hon är, på insidan också på utsidan (”Jag är alldeles mjuk, om jag bara vore lite mjukare skulle jag vara som en sådan där. Vad heter det? En slajmklump”). Bitterflatan kör med folk och är van att få sin vilja fram. Hon är inte sen att göra det hon ska, när hon ska det. Hon är bra på att följa deadlines och kommer alltid i tid. Hon är tidsfarsist. Hon ställer krav på människor i sin omgivning men skulle aldrig drömma om att ställa högre krav på någon än vad hon ställer på sig själv. Bitterflatan är bitter som få och söker någon som står ut med henne, eller någon som i alla fall påstår sig göra det.
Är det något för dig?
Hör av dig till
Bitter flata söker fitta - nu räcker det fan, inget mer djävla stolpskott
Som vanligt på en ledig lördagsmorgon (öhm, kan man räkna klockan 13 som morgon?) tittade jag in min favoritblogg. Där kunde jag läsa om stolpskott och konsten att inte få ligga. Bitterflatan har tydligen bara träffat stolpskott hittills i livet. Det slår mig att jag inte känner några stolpskott. (O)härlig räknas liksom inte, dessutom vore det en överdrift att påstå att vi idag känner varandra - Och Bitterflatan och (O)härlig skulle aldrig gå ihop, de skulle ha ihjäl varandra efter någon timme i samma rum. Eller Bitterflatan skulle ha ihjäl (O)härlig. BF har liksom lite mer muskler på kroppen än den bruden.
Tillbaka till huvudmeningen nu. Jag känner inga stolpskott och det slår mig att jag nu ska dra mitt strå till stacken och hjälpa Bitterflatan att gräva fram en brud som sitter som en konstspark i krysset och som dessutom släpper till mellan lakanen. Få se nu.
Bitter flata söker fru.
Bitterflatan är smart och klok. Hon viker aldrig ned sig i diskussioner – för att hon ALLTID har rätt och således finns det ingen anledning att vika ned sig. Hon får ibland damputbrott och förklarar titt som tätt hur mjuk hon är, på insidan också på utsidan (”Jag är alldeles mjuk, om jag bara vore lite mjukare skulle jag vara som en sådan där. Vad heter det? En slajmklump”). Bitterflatan kör med folk och är van att få sin vilja fram. Hon är inte sen att göra det hon ska, när hon ska det. Hon är bra på att följa deadlines och kommer alltid i tid. Hon är tidsfarsist. Hon ställer krav på människor i sin omgivning men skulle aldrig drömma om att ställa högre krav på någon än vad hon ställer på sig själv. Bitterflatan är bitter som få och söker någon som står ut med henne, eller någon som i alla fall påstår sig göra det.
Är det något för dig?
Hör av dig till
Bitter flata söker fitta - nu räcker det fan, inget mer djävla stolpskott
Pappa har fel, smygreklam ÄR bra och inget annat.
Smygreklam är bra, det har pappa sagt. Men han har också påpekat att smygreklam är fult då dess enda syfte är att lura på människor saker de egentligen inte vill ha. Fast de människorna ska givetvis tro att de vill ha det. Pappa är klok. Riktigt smart. Han är en sådan som kan ta alla tårtbitar i TP redan under första omgången - så i familjen har vi blivit tvungna att införa den ologiska regeln att omslag inte är tillåtet när man svarat rätt på en pluppfråga. Han är en sådan som skriver alla rätt på högskoleprovet, och högskoleprovet skriver han bara för nöjesskull. Pappa är en sådan människa som på tio minuter pekar och visar på en världskarta hur hela första världskriget gick till så att dottern sedan skriver full pott på ett historieprov. Pappa är en sådan där smart gubbe som huxflux blir stormästare i något frågesportsprogram som sänds på tv. Kort sagt, pappa är smart. Länge trodde jag att han kunde allt, det gjorde även storasyster. När vi båda passerade 20-strecket och jag frågade pappa vem som avgjorde VM-finalen 2003 och syster undrade om skillnaden mellan gnostisismen och den grekiska gudstron upptäckte vi att pappa faktiskt inte var allvetare. Men smart är han, trots att han faktiskt inte vet allt.
Dock finns det en artikel i detta nummer som inte riktigt håller samma höga klass som tidningen i sin helhet. Det är den om Damallsvenskans mesta spelare. Den artikeln är inte så vidare värst bra. Intressant? Jo. Lite smårolig? Man vet inte men jag kan tycka det. Ärlig? Oja, speciellt rörande Therese Brogårde. Men artikeln i helhet får, nätt och jämt, godkänt. Det är Legenden och Fotbollsflatan rörande överens om. Men nästa gång kommer författaren till den artikeln att bidra med bättre journalistik. Då kommer hon att skriva en artikel om ett nyblivet utlandsproffs. En kaxig brud som nu konkurrerar om en startplats i landslaget, på riktigt. Vem spelaren är får du veta när första numret årgång 2010 dyker ned i din brevlåda. Tills dess får du hålla till godo med den sjukt snygga tidningen som avslutar detta damfotbolls år. Men det är ju tusan inte fy skam det inte.
Pappa säger att smygreklam är bra, men fult. Men jag hävdar att han har fel. Smygreklam är bra och bara bra. Och vill man inte ha den vara som smygreklamen berör så får man tacka nej, annars är köparen den osmarta och inte säljaren. Så därför ska jag nu göra smygreklam för Marta fotbollsmagasin – personligen har jag alltid trott att tidningen heter Fotbollsmagasinet Marta, men tji fick jag. Marta (tidningen alltså, inte spelaren – ni vet, hon från Brasilien som tidigare lirade i Umeå IK) är en grym tidning för alla er som har damfotboll som ett stort intresse. Att tidningen marknadsför sig under slogan ”Marta Fotbollsmagasin – Inspiration för tjejer med fotboll som livsstil” är bara att beklaga. Det är nog en miss helt enkelt. Det slår mig att jag ännu inte påpekat denna miss för Legenden och jag skriver ned det på min kom-ihåg-lista. För Marta är inte bara till för tjejer med fotboll som livsstil. Det är en tidning till för alla som gillar brudar som lirar boll. Kille eller tjej eller transperson. Hon, han, hen. Det spelar liksom ingen roll. Gillar du damfotboll är det Marta du ska läsa, oavsett vilken könstillhörighet anser dig tillhöra.
Idag landade årets sista nummer i min brevlåda*. Och detta nummer är det bästa hittills. För att inte prata om det snyggaste. När Legenden och Fotbollsflatan talades vid i torsdags morse sa Legenden ”jag sitter här med nya tidningen framför mig. Och jag kan säga att det är en snygg tidning”. Hon överdrev inte. Detta nummer är helt enkelt sjukt djävla snyggt. Sara Thunebro är snygg, den stilrena vita bakgrunden likaså. De röda detaljerna också.
Och innehållet sedan. Jag utgår från att du som läser detta känner till Linköpings magiska fotbolls år 2009? Och att du vet vilka de tre gamla lirarna Malin, Moström, Swedberg och Andersson är. Du har säkerligen hört namnet Marika Domanski Lyfors några gånger. Du vill säkert läsa om det svenska landslaget – det sargade landslaget? Och du tar tacksamt emot råd runt ätstörningar? Eller hur? Jag tänkte väl det.
Och innehållet sedan. Jag utgår från att du som läser detta känner till Linköpings magiska fotbolls år 2009? Och att du vet vilka de tre gamla lirarna Malin, Moström, Swedberg och Andersson är. Du har säkerligen hört namnet Marika Domanski Lyfors några gånger. Du vill säkert läsa om det svenska landslaget – det sargade landslaget? Och du tar tacksamt emot råd runt ätstörningar? Eller hur? Jag tänkte väl det.
Dock finns det en artikel i detta nummer som inte riktigt håller samma höga klass som tidningen i sin helhet. Det är den om Damallsvenskans mesta spelare. Den artikeln är inte så vidare värst bra. Intressant? Jo. Lite smårolig? Man vet inte men jag kan tycka det. Ärlig? Oja, speciellt rörande Therese Brogårde. Men artikeln i helhet får, nätt och jämt, godkänt. Det är Legenden och Fotbollsflatan rörande överens om. Men nästa gång kommer författaren till den artikeln att bidra med bättre journalistik. Då kommer hon att skriva en artikel om ett nyblivet utlandsproffs. En kaxig brud som nu konkurrerar om en startplats i landslaget, på riktigt. Vem spelaren är får du veta när första numret årgång 2010 dyker ned i din brevlåda. Tills dess får du hålla till godo med den sjukt snygga tidningen som avslutar detta damfotbolls år. Men det är ju tusan inte fy skam det inte.
*Är detta en tidning som kan intressera dig? Gå då in på Martas hemsida och klicka dig runt tills du sett till att denna tidning hittar hem till din brevlåda.
onsdag 9 december 2009
Tyskland, det tycker jag inte riktigt om.
Tyskland.
Fotbollsflatan tycker inte riktigt om Tyskland. Först Hitler som tog över Nietches tankar om Napoleonmänniksan. Sedan det där som gör att det isar i mitt huvud lite titt som tätt, språket. Så fort någon börjar prata tyska, alternativt svenska med tysk brytning känner Fotbollsflatan att skärselden vore en mindre smärtsamt lösning på problemet. Sen har vi idrotten. DDR som var världsbäst, ibland på idrottsarenorna men oftast i doppingllabben. Numer är det Tyskland som gäller och mycket få idrottsutövare dopar sig. Men de är bäst, trots utebliven testosterondopning. Fotboll. Handboll. Simning. Hästhoppning. Basket. Friidrott. You name it! Tyskland slår Sverige i allt. I alla fall är det så det känns.
Nej, det där Tyskland. Det tycker jag inte riktigt om.
Fotbollsflatan tycker inte riktigt om Tyskland. Först Hitler som tog över Nietches tankar om Napoleonmänniksan. Sedan det där som gör att det isar i mitt huvud lite titt som tätt, språket. Så fort någon börjar prata tyska, alternativt svenska med tysk brytning känner Fotbollsflatan att skärselden vore en mindre smärtsamt lösning på problemet. Sen har vi idrotten. DDR som var världsbäst, ibland på idrottsarenorna men oftast i doppingllabben. Numer är det Tyskland som gäller och mycket få idrottsutövare dopar sig. Men de är bäst, trots utebliven testosterondopning. Fotboll. Handboll. Simning. Hästhoppning. Basket. Friidrott. You name it! Tyskland slår Sverige i allt. I alla fall är det så det känns.
Nej, det där Tyskland. Det tycker jag inte riktigt om.
Fotbollsflatan goes Handbollsflatan
Fotbollsflatan är inte bara såld på fotboll. Det är väl ett relativt normalt beteende egentligen. Är man såld på en sport är man ofta såld på flera, till och med de flesta sporter vågar jag påstå. Sportintresse föder mer intresse. Men inget slår fotboll. Även om Fotbollsflatan alltid kommer att sätta fotboll i det främsta rummet sitter jag i dessa dagar bänkad framför tv:n och gapar om handboll. Just nu spelas Sverige – Tyskland - ja, Sverige tycks vara hemmalag trots att de tvingas spela i sitt blåa bortaställ – och det är en upprörd Fotbollsflata som ser Tyskland koppla greppet om matchen. Ännu mer upprört blev det i måndags då Sverige kollapsade mot Frankrike. Strategiskt placerad i mitten av skolans datasal som just då var full av ambitiösa elever, något man inte alltid kan säga om FF, som gjorde sitt bästa för att plugga. Det gick väl si så där för dem. Jag stod upp och skrek. Stundtals ord som inte bör yttras i en skola och definitivt inte i sportsammanhang. Efter matchen ifrågasattes både min obefintliga förmåga att analysera matchen objektivt. Som om inte det vore nog undrade någon också om det verkligen jag verkligen bör kalla mig själv för Fotbollsflatan. Är inte Handbollsflatan ett mer passande namn undrades det. Jag vill nu passa på att kommentera detta. Och vi börjar med ryktet gällande namnbytet. Ett sådant byte kommer givetvis inte att ske. Och anledningen till att jag kan tyckas mer engagerad i handboll än fotboll har egentligen inget med engagemang att göra. För ja, jag skäller mer, skriker mer och svär mer när jag tittar på handboll. Detta eftersom att handboll för mig inte är lika viktigt som fotboll. Jag har ingen relation till spelarna och har aldrig träffat någon av dem. Det är lättare att svära åt och skälla på personer som man aldrig träffat, speciellt när det handlar om en sport som är lite mindre än fotboll. Det är helt enkelt lättare att bete sig som ett svin när det inte handlar om liv och död. Okej, jag överdriver lite. Men inte mycket. Men det är en helt annan historia som får berättas en annan gång.
Över till objektiviteten som enligt TFO inte finns där. När matchen mellan Frankrike och Sverige var till ända och TFO, som endast sätt matchen sporadiskt, har en del att tycka och tänka runt matchen.
TFO: Men shit, vad starkt.
FF: I helvete heller. Så illa!
TFO: Men hallå, pulver! Du kan ju inte säga att det INTE var starkt av Frankrike att hämta upp fem mål. Du är ju inte frisk!
FF: Men vafan! Starkt av Frankrike ooookej! Men pinsamt av Sverige. Så djävla illa. Alltså, amatörer!
TFO: Du kommer aldrig bli en bra journalist. Ska du bli det måste du kunna se vad det andra laget gör bra. Objektivt! Du måste vara objektiv. Amatör? Du är en amatör!
FF: Jag är ledig nu okej. När jag är ledig för jag vara hur partisk jag vill.
Över till objektiviteten som enligt TFO inte finns där. När matchen mellan Frankrike och Sverige var till ända och TFO, som endast sätt matchen sporadiskt, har en del att tycka och tänka runt matchen.
TFO: Men shit, vad starkt.
FF: I helvete heller. Så illa!
TFO: Men hallå, pulver! Du kan ju inte säga att det INTE var starkt av Frankrike att hämta upp fem mål. Du är ju inte frisk!
FF: Men vafan! Starkt av Frankrike ooookej! Men pinsamt av Sverige. Så djävla illa. Alltså, amatörer!
TFO: Du kommer aldrig bli en bra journalist. Ska du bli det måste du kunna se vad det andra laget gör bra. Objektivt! Du måste vara objektiv. Amatör? Du är en amatör!
FF: Jag är ledig nu okej. När jag är ledig för jag vara hur partisk jag vill.
fredag 4 december 2009
Skämmes Linköping!
Att Landström, Asllani och Seger valt att lämna Linköping ala 2010 påverkar Linköping. Och damallsvenskan som helhet. Vi börjar med ala 2010, kanske för att de senare kommer att leda till den allsvenska helheten.
Som Linköpings trupp ser ut just nu saknar de anfallsspel. Ärligt, jag överdriver inte. Just nu,
i dag runt lunchtid, finns det inget anfall i Sveriges bästa klubblag. Och jag poängterar återigen att jag inte överdriver, inte ett endaste dugg. Motbevisa mig gärna om ni vill. Men Fotbollsflatan hävdar nu att; just nu finns det inget anfall att stoltsera med i de regerande mästarna Linköping. Under allsvenskan 2009 gjorde Linköping totalt 45 mål. Jessica Landström gjorde 12 av dem. Kosovare Asllani lika många som anfallskollegan. De två startade i 21, respektive 19 av allsvenskans omgångar denna säsong. De andra anfallarna som just nu är bundna till har spelat 10 matcher (tillsammans, var av en av dem från start) och gjort zero mål. N O L L! De tre anfallarna som nu finns kvar i mästarklubben, Josefine Öqvist, Jonna Andersson och Ida Brännström har således inte nätat en endaste gång i allsvenskan 2009. Man bör ha med i beräkningen att Jossan varit skadad hela detta år och att det därför är orättvist att ta med henne i denna diskussion. Men Jossan ala 2010 är ett lika osäkert kort som Jossan ala 2009 och det förstärker bara den bild Fotbollsflatan väljer att måla upp som sanning – Linköping ala 2010 har inget anfall.
Detta icke-anfall gör att mycket fokus kommer att ligga på försvaret hos de regerande mästarna under nästa säsong. Inget fel i det egentligen. Men...
Fotboll är ett spel som handlar om vem som gör flest mål. Också om vem som släpper i minst men framför allt vilket lag som gör flest. Fotbollsflatan anser att fotboll är en sport som ska spelas med offensiv inställning. Viljan att vinna ska vara större än rädslan för att förlora. Det är så fotboll ska spelas. Och att svenska mästarna ala 2009 kommer att låta försvaret styra spelet (ännu mer än vad de gjorde under 2009, då de faktiskt hade ett anfallsspel) känns minst sagt skrämmande. Och det värsta är att lag som Umeå IK, LdB Malmö, Djurgården, Hammarby och Tyresö, för att bara nämna en handfull exempel, troligen kommer att ta efter. Allsvenskan kommer således bli ett jippo där fotboll spelas på ett icke värdigt sätt. Och mästarlaget 2009 går i spetsen för denna utveckling. Skämmes!
Som Linköpings trupp ser ut just nu saknar de anfallsspel. Ärligt, jag överdriver inte. Just nu,
i dag runt lunchtid, finns det inget anfall i Sveriges bästa klubblag. Och jag poängterar återigen att jag inte överdriver, inte ett endaste dugg. Motbevisa mig gärna om ni vill. Men Fotbollsflatan hävdar nu att; just nu finns det inget anfall att stoltsera med i de regerande mästarna Linköping. Under allsvenskan 2009 gjorde Linköping totalt 45 mål. Jessica Landström gjorde 12 av dem. Kosovare Asllani lika många som anfallskollegan. De två startade i 21, respektive 19 av allsvenskans omgångar denna säsong. De andra anfallarna som just nu är bundna till har spelat 10 matcher (tillsammans, var av en av dem från start) och gjort zero mål. N O L L! De tre anfallarna som nu finns kvar i mästarklubben, Josefine Öqvist, Jonna Andersson och Ida Brännström har således inte nätat en endaste gång i allsvenskan 2009. Man bör ha med i beräkningen att Jossan varit skadad hela detta år och att det därför är orättvist att ta med henne i denna diskussion. Men Jossan ala 2010 är ett lika osäkert kort som Jossan ala 2009 och det förstärker bara den bild Fotbollsflatan väljer att måla upp som sanning – Linköping ala 2010 har inget anfall.
Detta icke-anfall gör att mycket fokus kommer att ligga på försvaret hos de regerande mästarna under nästa säsong. Inget fel i det egentligen. Men...
Fotboll är ett spel som handlar om vem som gör flest mål. Också om vem som släpper i minst men framför allt vilket lag som gör flest. Fotbollsflatan anser att fotboll är en sport som ska spelas med offensiv inställning. Viljan att vinna ska vara större än rädslan för att förlora. Det är så fotboll ska spelas. Och att svenska mästarna ala 2009 kommer att låta försvaret styra spelet (ännu mer än vad de gjorde under 2009, då de faktiskt hade ett anfallsspel) känns minst sagt skrämmande. Och det värsta är att lag som Umeå IK, LdB Malmö, Djurgården, Hammarby och Tyresö, för att bara nämna en handfull exempel, troligen kommer att ta efter. Allsvenskan kommer således bli ett jippo där fotboll spelas på ett icke värdigt sätt. Och mästarlaget 2009 går i spetsen för denna utveckling. Skämmes!
torsdag 3 december 2009
Gör USA Kosse till en bättre spelare?
Fotbollsflatan gillar att tycka till om den kaxiga och frispråkiga Kosovare Asllani. För att hon är just frispråkig och kaxig. Men också för att hennes uttalande inte alltid känns genomtänkta. Mer genomtänkta än Josefine Öqvists uttalanden, men inte lika genomtänkta som Victoria Sandell Svensson. Fast ibland undrar jag om Kosse inte är mycket mer eftertänksam än man kan tro. Ibland känns det vekligen som att hon säger vissa saker bara för att bygga på sitt varumärke som frispråkig diva. Men ibland tror jag inte att hon vet riktigt vad hon egentligen säger med det hon säger.
Hur eller hur. Nu är det klart att damallsvenskan blir ytterliggare än profil fattigare. För oavsett om Kosse tänker eller inte innan hon öppnar munnen så är hon en stor profil i Sverige. En profil som den svenska serien och det svenska landslaget behöver. Frågan är vad Kosse tänker när hon till sportbladet säger följande;
”Efter som jag vunnit allt i Sverige är jag redo för nya utmaningar nu”.
Och jag undrar vad hon menar egentligen. Menar hon att för att hon vunnit ligan, cupen och super cupen så är hon redo för proffslivet. Menar hon att man måste ha vunnit allt man kan i sitt hemland för att prova på proffslivet? Eller menar hon helt enkelt att hon gjort sitt i den svenska ligan nu? Antagligen. Men mig veterligen har Kosse inte utvecklats speciellt mycket de senaste året, trots klubblagets framgångar. Så frågan är om inte den kaxiga och frispråkiga bruden tar en stor chansning nu när hon packar väskorna och testar lyckan i USA. Jag tror det. Jag tror att Kosse kommer hem nästa säsong med svansen mellan benen. Om fotbollsflatan har rätt lär framtiden utvisa.
Framtiden lär också utvisa hur det går för Linköping ala 2010. Som truppen ser ut nu lär det inte bli guld. Helt klart är att Kosse lämnar ett svagare Linköping för proffslivet i USA, frågan är om det gör henne till en bättre fotbollsspelare.
Hur eller hur. Nu är det klart att damallsvenskan blir ytterliggare än profil fattigare. För oavsett om Kosse tänker eller inte innan hon öppnar munnen så är hon en stor profil i Sverige. En profil som den svenska serien och det svenska landslaget behöver. Frågan är vad Kosse tänker när hon till sportbladet säger följande;
”Efter som jag vunnit allt i Sverige är jag redo för nya utmaningar nu”.
Och jag undrar vad hon menar egentligen. Menar hon att för att hon vunnit ligan, cupen och super cupen så är hon redo för proffslivet. Menar hon att man måste ha vunnit allt man kan i sitt hemland för att prova på proffslivet? Eller menar hon helt enkelt att hon gjort sitt i den svenska ligan nu? Antagligen. Men mig veterligen har Kosse inte utvecklats speciellt mycket de senaste året, trots klubblagets framgångar. Så frågan är om inte den kaxiga och frispråkiga bruden tar en stor chansning nu när hon packar väskorna och testar lyckan i USA. Jag tror det. Jag tror att Kosse kommer hem nästa säsong med svansen mellan benen. Om fotbollsflatan har rätt lär framtiden utvisa.
Framtiden lär också utvisa hur det går för Linköping ala 2010. Som truppen ser ut nu lär det inte bli guld. Helt klart är att Kosse lämnar ett svagare Linköping för proffslivet i USA, frågan är om det gör henne till en bättre fotbollsspelare.
onsdag 2 december 2009
Eller så är Vickan ashet i klänning.
Victoria Sandell Svensson har nu fått det yppersta beviset på att hon är rätt folkkär. Eller kommer att bli. För att man kommer att delta i någon form av kändisprogram brukar betyda det, att populariteten skjuter i höjden. Men Let´s dance Vickan, hur tänkte du då?
Fotbollsflatan vet inget om Vickans taktkänsla men som hon rört sig på fotbollsplan antar jag att kan röra sig på dansgolvet också. Det är inte där min oro ligger. Inte heller tanken på hur Vickans fotbollslår matchas till en glittrig klänning – det om något kan bli väldigt intressant att få svar på och man lär antagligen bjudas på ett och annat skratt. Eller så är Vickan ashet i klänning. Men då fotbollsflatan aldrig sett Vickan glittra i klänning under diverse idrottsgalor antar jag att hon helt enkelt inte känner sig bekväm i det klädelsplagget. Och är man inte bekväm brukar resultatet oftast inte bli ashett. Men vi får se.
Det som gör att jag ställer mig frågande till Vickans deltagande i Let´s dance är två olika faktorer. Dels blir Vickan nu ett hett byte för kvällstidningar och skvallerpress. Om hon överlever en månad. Och det lär hon göra. Vill Vickan ha sitt privatliv i diverse tidningar? Öhm...
Utan att utveckla svarar jag nej på den frågan. Nej, det vill hon inte.
Och sedan. Let´s dance är rent utsagt ett skitprogram. Att kändisar dansar i tv är i sig ingen dålig idé och säkerligen underhållande även om fotbollsflatan själv aldrig fastnat för den typen av underhållning. Men Let´s dance ÄR ett djävla skitprogram! Så är det bara. Om jag ska förklara hur jag tänker måste jag rota igenom den gamla datorn och läsa igenom gamla krönikor. Det har jag inte tid med nu. Någon dag, men inte idag.
Så länge kan jag säga att Let´s dance är ett skitprogram och min åsikt bygger på åsikter runt dopade ryskor och dopade svenskor.
Fotbollsflatan vet inget om Vickans taktkänsla men som hon rört sig på fotbollsplan antar jag att kan röra sig på dansgolvet också. Det är inte där min oro ligger. Inte heller tanken på hur Vickans fotbollslår matchas till en glittrig klänning – det om något kan bli väldigt intressant att få svar på och man lär antagligen bjudas på ett och annat skratt. Eller så är Vickan ashet i klänning. Men då fotbollsflatan aldrig sett Vickan glittra i klänning under diverse idrottsgalor antar jag att hon helt enkelt inte känner sig bekväm i det klädelsplagget. Och är man inte bekväm brukar resultatet oftast inte bli ashett. Men vi får se.
Det som gör att jag ställer mig frågande till Vickans deltagande i Let´s dance är två olika faktorer. Dels blir Vickan nu ett hett byte för kvällstidningar och skvallerpress. Om hon överlever en månad. Och det lär hon göra. Vill Vickan ha sitt privatliv i diverse tidningar? Öhm...
Utan att utveckla svarar jag nej på den frågan. Nej, det vill hon inte.
Och sedan. Let´s dance är rent utsagt ett skitprogram. Att kändisar dansar i tv är i sig ingen dålig idé och säkerligen underhållande även om fotbollsflatan själv aldrig fastnat för den typen av underhållning. Men Let´s dance ÄR ett djävla skitprogram! Så är det bara. Om jag ska förklara hur jag tänker måste jag rota igenom den gamla datorn och läsa igenom gamla krönikor. Det har jag inte tid med nu. Någon dag, men inte idag.
Så länge kan jag säga att Let´s dance är ett skitprogram och min åsikt bygger på åsikter runt dopade ryskor och dopade svenskor.
måndag 30 november 2009
Är det inte härligt med män som försöker förstå damfotboll?
Söndagskvällen spenderade Fotbollsflatan i sällskap med en hel drös skolkamrater. Mat, dryck och fotboll på en lokal sportbar stod på menyn. Så fort det offentliggjordes att Zlatan skulle få börja sitt första El Clasico på bänken sa jag: ”Han kommer komma in i andra och avgöra, jag lovar”. Den som inte tror mig får fråga runt och söka sanningen på egen hand.
Under den rätt tråkiga matchen diskuterades det en hel del herrfotboll – som sig bör. Men också en del damfotboll. 100% ville inte bara förklara varför han föredrar Serie A framför La Liga utan han ville också höra varför FF i sin tur föredrar damallsvenskan framför herrallsvenskan. Jag la fram samma argument som jag alltid gör i denna typ av diskussioner. Pratade om ödmjukhet, konsten att stå på benen och inte kasta sig så fort någon blåser på en. Jag pratade om ett ärligare spel och en publik som inte förstör och som inte tycker att det är viktigare att hata motståndarna än att stötta och älska ”sitt” lag.
Efter det diskuterade vi Johanna Frisks övergång till Tyresö. 100% ville veta om jag tyckte att hon valt rätt lag (ja) och om hon är tillräckligt bra för landslaget (nej).
När matchen mellan Barca och Real tog halvtidspaus ville 100% att FF skulle avgöra vilken liga som är bäst, den tyska eller den svenska. Efter en lång utläggning föll min röst på den svenska.
Under andra halvlek hann vi även med att bolla åsikter om Asllani, Seger och Marta. Jag fick tillfälle att förklara varför jag hellre intervjuar Marta än Hanna Ljungberg eller Vickan – trots att jag inte direkt är ett big fan av Marta.
Varför låter jag detta bli ett till ett blogginlägg? Jag vet inte, men är det inte härligt med män som försöker förstå damfotboll istället för att förkasta sporten och muttra ”äh, kvinnor ska inte spela fotboll”?
Under den rätt tråkiga matchen diskuterades det en hel del herrfotboll – som sig bör. Men också en del damfotboll. 100% ville inte bara förklara varför han föredrar Serie A framför La Liga utan han ville också höra varför FF i sin tur föredrar damallsvenskan framför herrallsvenskan. Jag la fram samma argument som jag alltid gör i denna typ av diskussioner. Pratade om ödmjukhet, konsten att stå på benen och inte kasta sig så fort någon blåser på en. Jag pratade om ett ärligare spel och en publik som inte förstör och som inte tycker att det är viktigare att hata motståndarna än att stötta och älska ”sitt” lag.
Efter det diskuterade vi Johanna Frisks övergång till Tyresö. 100% ville veta om jag tyckte att hon valt rätt lag (ja) och om hon är tillräckligt bra för landslaget (nej).
När matchen mellan Barca och Real tog halvtidspaus ville 100% att FF skulle avgöra vilken liga som är bäst, den tyska eller den svenska. Efter en lång utläggning föll min röst på den svenska.
Under andra halvlek hann vi även med att bolla åsikter om Asllani, Seger och Marta. Jag fick tillfälle att förklara varför jag hellre intervjuar Marta än Hanna Ljungberg eller Vickan – trots att jag inte direkt är ett big fan av Marta.
Varför låter jag detta bli ett till ett blogginlägg? Jag vet inte, men är det inte härligt med män som försöker förstå damfotboll istället för att förkasta sporten och muttra ”äh, kvinnor ska inte spela fotboll”?
lördag 28 november 2009
Hur bra är proffsligan i USA?
Idag blev det klart. Eller idag blev det offentligt närmare bestämt. Linköpingsanfallaren Jessica Landström lämnar de svenska mästarinnorna för Amerikas dito. Nu har två av Linköpings mest tongivande spelare under 2009 lämnat laget. Det får mig att undra över två saker; Hur bra kommer Linköping ala 2010 att vara? Och hur bra är den Amerikanska proffsligan? Just nu väljer jag att fokusera på den andra frågan. Men räkna med att den första kommer att bollas senare.
Just har tre svenska landslagsspelare USA som hemmaadress. Tre stycken startspelare. Tre stycken som mer eller mindre är givna i den svenska startelvan. Anfallaren Landström, mittfältaren Seger och backen Larsson. Lägg där till att Seger är Sveriges bästa spelare just nu och att hon också drar på sig kaptensbindeln i blågult och ni förstår att dessa spelare inte är vilka som helst. De är bra spelare. De är viktiga landslagsspelare. Fotbollsflatan vågar här påstå att om det svenska landslaget ska komma tillbaka till toppen måste ligan i USA vara bra, hålla hög klass. Och det tror jag att den gör. Världens bästa spelare (exklusive en rad tyskor) finns i ligan. Marta och Wambach är bara två namn från världseliten som lirar boll i USA. Så kvaliteten på spelarna finns och således borde förutsättningarna till bra fotboll, tufft motstånd också finnas. Det bör ge våra svenskor goda möjligheter att utvecklas på andra sidan havet. Men det finns en sak som oroar mig. - Den korta säsongen.
I början av 2009 intervjuade jag veteranen Kicki Bengtsson som spelade för San Diego och Carolina för drygt 10 år sedan. Hon pratade om mindre bra tränare, pengastrul, höga telefonräkningar och den korta säsongen. Tränarna ska tydligen vara bättre nu, pengarna finns i ligan, telefonräkningarna för utlandsproffsen lär fortfarande vara höga – men det känns inte som ett speciellt stort problem. Säsongen är precis lika kort som på Kickis tid. Kicki förklarade att säsongen i USA ligger som den gör för att den inte ska krocka med de största sporterna och på så sätt locka publiken. Smart tänkt fel gjort!
Sedan tror jag inte att det är hela sanningen. Jag tror att USA:s landslagsledningen har ett finger med i spelet. Troligen inte officiellt, men lik väl tror jag att det är så. För en kort säsong ger mer tid åt landslaget och ett samspelt landslag ger ett bättre lag och det i sin tur ger medaljer.
De utländska spelarna har inte samma möjlighet att spela ihop sig. Helt enkelt för att deras ligor inte ligger i fas med den Amerikanska. Och då är det alltså utlandsproffsen som får ta den största smällen när proffsligan i USA tänker på landslaget och pengar.
”Men de kan ju göra som Larssson, joina en svensk klubb och på så sätt fortsätta hålla igång” säger Akademikern. Jag nickar instämmande – de kan göra som Larsson.
Men hur lätt är det att hoppa in i en klubb i slutspörten, ta en plats i laget och ställa om sig i både huvudet och till spelsättet? Och vad gör det för laget som de joinar? Hur kul är det att kämpa om sin startplats under en tråkig och grå försäsong och en roliga och ljus säsong för att sedan bli omsprungen av hemvändare när det hela ska avgöras? Vad skulle en sådan situation göra för sammanhållningen i laget?
Fotbollsflatan är, som ni säkert märker, kluven över att svenskor väljer spel i USA. Det är både bra och mindre bra. Mest av allt är det nog mindre bra. För att det helt enkelt inte är lika kul att besöka en allsvensk arena och missa de bästa lirarna. Man har blivit bortskämd genom åren. Och seriöst? Vem vill byta ned sig ett snäpp men fortsätta betala fullt pris?
Just har tre svenska landslagsspelare USA som hemmaadress. Tre stycken startspelare. Tre stycken som mer eller mindre är givna i den svenska startelvan. Anfallaren Landström, mittfältaren Seger och backen Larsson. Lägg där till att Seger är Sveriges bästa spelare just nu och att hon också drar på sig kaptensbindeln i blågult och ni förstår att dessa spelare inte är vilka som helst. De är bra spelare. De är viktiga landslagsspelare. Fotbollsflatan vågar här påstå att om det svenska landslaget ska komma tillbaka till toppen måste ligan i USA vara bra, hålla hög klass. Och det tror jag att den gör. Världens bästa spelare (exklusive en rad tyskor) finns i ligan. Marta och Wambach är bara två namn från världseliten som lirar boll i USA. Så kvaliteten på spelarna finns och således borde förutsättningarna till bra fotboll, tufft motstånd också finnas. Det bör ge våra svenskor goda möjligheter att utvecklas på andra sidan havet. Men det finns en sak som oroar mig. - Den korta säsongen.
I början av 2009 intervjuade jag veteranen Kicki Bengtsson som spelade för San Diego och Carolina för drygt 10 år sedan. Hon pratade om mindre bra tränare, pengastrul, höga telefonräkningar och den korta säsongen. Tränarna ska tydligen vara bättre nu, pengarna finns i ligan, telefonräkningarna för utlandsproffsen lär fortfarande vara höga – men det känns inte som ett speciellt stort problem. Säsongen är precis lika kort som på Kickis tid. Kicki förklarade att säsongen i USA ligger som den gör för att den inte ska krocka med de största sporterna och på så sätt locka publiken. Smart tänkt fel gjort!
Sedan tror jag inte att det är hela sanningen. Jag tror att USA:s landslagsledningen har ett finger med i spelet. Troligen inte officiellt, men lik väl tror jag att det är så. För en kort säsong ger mer tid åt landslaget och ett samspelt landslag ger ett bättre lag och det i sin tur ger medaljer.
De utländska spelarna har inte samma möjlighet att spela ihop sig. Helt enkelt för att deras ligor inte ligger i fas med den Amerikanska. Och då är det alltså utlandsproffsen som får ta den största smällen när proffsligan i USA tänker på landslaget och pengar.
”Men de kan ju göra som Larssson, joina en svensk klubb och på så sätt fortsätta hålla igång” säger Akademikern. Jag nickar instämmande – de kan göra som Larsson.
Men hur lätt är det att hoppa in i en klubb i slutspörten, ta en plats i laget och ställa om sig i både huvudet och till spelsättet? Och vad gör det för laget som de joinar? Hur kul är det att kämpa om sin startplats under en tråkig och grå försäsong och en roliga och ljus säsong för att sedan bli omsprungen av hemvändare när det hela ska avgöras? Vad skulle en sådan situation göra för sammanhållningen i laget?
Fotbollsflatan är, som ni säkert märker, kluven över att svenskor väljer spel i USA. Det är både bra och mindre bra. Mest av allt är det nog mindre bra. För att det helt enkelt inte är lika kul att besöka en allsvensk arena och missa de bästa lirarna. Man har blivit bortskämd genom åren. Och seriöst? Vem vill byta ned sig ett snäpp men fortsätta betala fullt pris?
onsdag 25 november 2009
Den gyllene generationen.
Vi känner alla till 77:orna. De magiska och briljanta, skimrande lätt i guldfärg. Eller kanske snarare silverfärg. Hur eller hur, vi känner till dem.
Victoria Sandell-Svensson. Måltjuven som på senare år tog klivet ned i planen och med tiden blev både kapten och Sveriges mesta landslagsspelare genom tiderna. Therese Sjögran, teknikern från Malmö som på senare år blivit en av landslagets viktigaste spelare. Hanna Marklund, backklippan som bytte guldlaget Umeå mot bottenlaget Sunnanå för att bli än bättre fotbollsspelare. Målvakten Caroline Jönsson som alltid varit Fotbollsflatans personliga favorit. Mittfältarna Linda Fagerström och Anna Sjöström – båda viktiga och ledande i sina klubblag under stora delar av 2000-talet, för att inte tala om att de båda var med i VM-laget 2003. Tuffingen Frida Östberg som i matchen mot Brasilien 2003 visade hur man spelar på att någon bara är 17 år. Tina Nordlund som slog igenom på bred front under 2000 och sedan avslutade karriären alldeles för tidigt. Lägg där till Umeåspelarna Ulla-Karin Rönnlund och Maria Bergkvist och ni förstår att 77:orna var något speciellt.
Aldrig förr har vi sätt en sådan årgång i svenskfotboll. Jag undrar om vi överhuvudtaget sätt det i sportsverige alla kategorier.
Ytterliggare en ännu mer intressant fråga är om vi någonsin kommer att få se en sådan gyllene generation igen. Jag tror inte det. 77:orna är en generation på miljonen, so to speak.
Victoria Sandell-Svensson. Måltjuven som på senare år tog klivet ned i planen och med tiden blev både kapten och Sveriges mesta landslagsspelare genom tiderna. Therese Sjögran, teknikern från Malmö som på senare år blivit en av landslagets viktigaste spelare. Hanna Marklund, backklippan som bytte guldlaget Umeå mot bottenlaget Sunnanå för att bli än bättre fotbollsspelare. Målvakten Caroline Jönsson som alltid varit Fotbollsflatans personliga favorit. Mittfältarna Linda Fagerström och Anna Sjöström – båda viktiga och ledande i sina klubblag under stora delar av 2000-talet, för att inte tala om att de båda var med i VM-laget 2003. Tuffingen Frida Östberg som i matchen mot Brasilien 2003 visade hur man spelar på att någon bara är 17 år. Tina Nordlund som slog igenom på bred front under 2000 och sedan avslutade karriären alldeles för tidigt. Lägg där till Umeåspelarna Ulla-Karin Rönnlund och Maria Bergkvist och ni förstår att 77:orna var något speciellt.
Aldrig förr har vi sätt en sådan årgång i svenskfotboll. Jag undrar om vi överhuvudtaget sätt det i sportsverige alla kategorier.
Ytterliggare en ännu mer intressant fråga är om vi någonsin kommer att få se en sådan gyllene generation igen. Jag tror inte det. 77:orna är en generation på miljonen, so to speak.
tisdag 24 november 2009
Mitt liv som toffel
Toffel. Vad betyder det ordet egentligen? Jag är en toffel, det är jag väl medveten om. Men vad gör det mig till? Vad blir jag när jag, och många andra, sätter den etiketten på mig? Vad är jag? Är toffel något dålig? Eller något bra? Är jag en människa man kan köra med hur helst man behagar eller är jag snarare en rätt snäll och välmenande varelse? Kommer detta toffeltillstånd att driva mig i fördärvet eller är det Nobels fredspris som väntar inom en 20-års period?
Jag vet inte. Vi får se vad som händer. Man vet inte.
En sak vet jag. Fotbollsflatan kommer aldrig att vika ned sig och bli en toffel när damfotboll är ämnet. Det finns inte på kartan. Om det dagen kommer då jag viker ned mig i en damfotbollsdiskussion bara för att ”det inte känns så viktigt för mig, så vi kan säga att du har rätt” kommer jag mest troligt att sluta existera – lösas upp i tomma intet. Jag har vikt ned mig en gång – i en het debatt med Bitterflatan men då hade hon faktiskt rätt och jag således fel – och det kommer aldrig att hända igen. Aldrig. Den dagen jag blir så tofflig finns jag inte kvar. Den dagen kommer aldrig att komma. För den dagen skulle ”att vara toffel” innebära något negativt. Och det är helt enkelt inte så jag ser på toffelsyndromet.
Jag vet inte. Vi får se vad som händer. Man vet inte.
En sak vet jag. Fotbollsflatan kommer aldrig att vika ned sig och bli en toffel när damfotboll är ämnet. Det finns inte på kartan. Om det dagen kommer då jag viker ned mig i en damfotbollsdiskussion bara för att ”det inte känns så viktigt för mig, så vi kan säga att du har rätt” kommer jag mest troligt att sluta existera – lösas upp i tomma intet. Jag har vikt ned mig en gång – i en het debatt med Bitterflatan men då hade hon faktiskt rätt och jag således fel – och det kommer aldrig att hända igen. Aldrig. Den dagen jag blir så tofflig finns jag inte kvar. Den dagen kommer aldrig att komma. För den dagen skulle ”att vara toffel” innebära något negativt. Och det är helt enkelt inte så jag ser på toffelsyndromet.
måndag 23 november 2009
Vad skulle kunna vara bättre än sol, brudar och fotboll?
Detta mörker tar död på min skrivarglädje. Inspirationen dör ut i samma takt som mörkret bäddar in oss i ett skyddande täcke. I och för sig skrev jag i förra veckan en novell. En bra sådan. Mörkret både hjälper och stjälper mitt skrivande. Finns det i ärlighetens namn något bättre än att tända ljus, sippra på en stor kopp te och låta sig flyga bort bland ord, stavelser, meningsbyggnadsproblem och syftningsfel? Något förutom damfotboll alltså? Och mörkret begränsar mina möjligheter till att njuta av, och på så vis även skriva om, det underbaraste underbara. Damfotboll.
Men jag ser framåt. Ibland men inte alltid. Ibland ser jag den där underbara sommaren innehållande grönt gräs,, en varm sol, snygga brudar och bra fotboll. Ibland, men inte nödvändigtvis alltid, även kombinerat med en kall öl.
Advokaten frågade i helgen vad jag önskade mig i julklapp. Det spontana svaret som då flög över mina läppar var ”sol, brudar och fotboll”. Advokaten skrattade och mumlade att han nog skulle komma på något bättre. Jag undrar fortfarande vad som skulle kunna vara bättre än det.
Men jag ser framåt. Ibland men inte alltid. Ibland ser jag den där underbara sommaren innehållande grönt gräs,, en varm sol, snygga brudar och bra fotboll. Ibland, men inte nödvändigtvis alltid, även kombinerat med en kall öl.
Advokaten frågade i helgen vad jag önskade mig i julklapp. Det spontana svaret som då flög över mina läppar var ”sol, brudar och fotboll”. Advokaten skrattade och mumlade att han nog skulle komma på något bättre. Jag undrar fortfarande vad som skulle kunna vara bättre än det.
tisdag 17 november 2009
Jag har en dröm.
Nyheten når mig och först vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Reagerar knappt alls, lyfter långsamt på ögonbrynet och tänker att jag verkligen skulle behöva sömn. Efter åtta dagar med endast sporadisk sömn är det en klok tanke. Efter en helt utflippad dag med analyser av sjuka sexdrömmar innehållande barbröstade lärare och skeletttrauman är det, enligt min logiska logik, helt logiskt att tänka på sömn.
Sen vaknar jag till ur min tillfälliga sinnesförvirring och inser plötsligt hur fullständigt ologiskt det är att tanken på sömn får mig att drägla.
Jag rycker till, små ryckiga spasmer springer genom kroppen, som egentligen är för orkeslös för att röra sig men på något oförklarligt sätt rycker till ändå, lyckan rusar snabbt till hjärnan. Jag muttrar först, sedan ökar styrkan i rösten.
Jag ställer mig upp och leker med tungpiercingen så att den alldeles för långa staven fastnar mellan tänderna.
Jag sätter händerna för ansiktet och känner hur de alldeles för trötta ögonen tåras. Jag skrattar och gråter, rycker och hoppar – allt på samma gång som jag skriker;
”I HAVE A DREAM!”
Någon gång under sommaren 2001 fick jag för första gången höra att Sverige arrangerat två fotbollsmästerskap, VM 1995 och EM 1997. Sedan dess har jag varit smått irriterad på min fader.
Anklagat honom för att ha berövat mig på min dröm.
Nu vet jag att drömmen kan komma att slå in. Sommaren 2013 kan bli sommaren då jag, i Sverige, får uppleva ett mästerskap i damfotboll. Det kan bli sommaren då min dröm besannas.
När jag skriver detta inser jag hur sjukt det låter. Jag ser plötsligt att vissa, till exempel välutbildade läkare, står redo att lägga in mig på någon passande anstalt.
Bryr jag mig?
Knappast!
För jag har en dröm...
Reagerar knappt alls, lyfter långsamt på ögonbrynet och tänker att jag verkligen skulle behöva sömn. Efter åtta dagar med endast sporadisk sömn är det en klok tanke. Efter en helt utflippad dag med analyser av sjuka sexdrömmar innehållande barbröstade lärare och skeletttrauman är det, enligt min logiska logik, helt logiskt att tänka på sömn.
Sen vaknar jag till ur min tillfälliga sinnesförvirring och inser plötsligt hur fullständigt ologiskt det är att tanken på sömn får mig att drägla.
Jag rycker till, små ryckiga spasmer springer genom kroppen, som egentligen är för orkeslös för att röra sig men på något oförklarligt sätt rycker till ändå, lyckan rusar snabbt till hjärnan. Jag muttrar först, sedan ökar styrkan i rösten.
Jag ställer mig upp och leker med tungpiercingen så att den alldeles för långa staven fastnar mellan tänderna.
Jag sätter händerna för ansiktet och känner hur de alldeles för trötta ögonen tåras. Jag skrattar och gråter, rycker och hoppar – allt på samma gång som jag skriker;
”I HAVE A DREAM!”
Någon gång under sommaren 2001 fick jag för första gången höra att Sverige arrangerat två fotbollsmästerskap, VM 1995 och EM 1997. Sedan dess har jag varit smått irriterad på min fader.
Anklagat honom för att ha berövat mig på min dröm.
Nu vet jag att drömmen kan komma att slå in. Sommaren 2013 kan bli sommaren då jag, i Sverige, får uppleva ett mästerskap i damfotboll. Det kan bli sommaren då min dröm besannas.
När jag skriver detta inser jag hur sjukt det låter. Jag ser plötsligt att vissa, till exempel välutbildade läkare, står redo att lägga in mig på någon passande anstalt.
Bryr jag mig?
Knappast!
För jag har en dröm...
måndag 16 november 2009
V I N T E R
Vinter.
Smaka på ordet. Rulla det i din mun.
V I N T E R
Sex bokstäver. En årstid.
Isande kyla eller snöslask. Kan man bli annat än deppig? Kan man bli annat än sänkt? Det är nu man vill bädda ned sig i sängen, med ett duntäcke och två flisflit, och sova tills gräset blir grönt igen. Vad är egentligen vintern? En mörk årstid utan fotboll.
Och vad är väl egentligen livet utan fotboll?
Smaka på ordet. Rulla det i din mun.
V I N T E R
Sex bokstäver. En årstid.
Isande kyla eller snöslask. Kan man bli annat än deppig? Kan man bli annat än sänkt? Det är nu man vill bädda ned sig i sängen, med ett duntäcke och två flisflit, och sova tills gräset blir grönt igen. Vad är egentligen vintern? En mörk årstid utan fotboll.
Och vad är väl egentligen livet utan fotboll?
lördag 14 november 2009
Allt det - det är livet.
Ni vet den där känslan man drabbas av ibland. Den där känslan som säger att livet inte riktigt är så verkligt som man önskar. Den där känslan som talar om för en att man missar något. Den känslan infinner sig nu.
Fotbollsflatan har nu börjat förstå att livet springer henne förbi medan hon vackert står kvar och tittar mot klockan som springer iväg timme efter timme men samtidigt tycks gå evighetssakta.
Livet springer förbi medan FF hakat upp sig på fotboll. Det är vad min värld kretsar runt. Fotboll med D. Det är vad jag bygger drömmar och framtidsvisioner runt. Resten stannar upp. Försvinner in i dimman, spelar inte lika stor roll som det egentligen borde göra. Och så plötsligt slår det än. Allt det där som springer förbi, inte bredvid utan långt borta i dimman. Allt det. Allt som inte känns så viktigt men egentligen är raka motsatsen. Allt som jag tillåter att det spelar mindre roll än det borde. Allt det - det är livet.
Fotbollsflatan har nu börjat förstå att livet springer henne förbi medan hon vackert står kvar och tittar mot klockan som springer iväg timme efter timme men samtidigt tycks gå evighetssakta.
Livet springer förbi medan FF hakat upp sig på fotboll. Det är vad min värld kretsar runt. Fotboll med D. Det är vad jag bygger drömmar och framtidsvisioner runt. Resten stannar upp. Försvinner in i dimman, spelar inte lika stor roll som det egentligen borde göra. Och så plötsligt slår det än. Allt det där som springer förbi, inte bredvid utan långt borta i dimman. Allt det. Allt som inte känns så viktigt men egentligen är raka motsatsen. Allt som jag tillåter att det spelar mindre roll än det borde. Allt det - det är livet.
tisdag 10 november 2009
Hur många lesbiska finns det i landslaget?
Det här med brudar som har sex med brudar i damfotbollsvärlden är ett känsligt ämne, det är jag väl medveten om. Ämnet är känsligt i samhället överhuvudtaget, därför att människor som definierar sig som HBT-personer inte har samma rättigheter och möjligheter som heterosexuella. Men för att inte göra denna diskussion för stor väljer jag bara att lyfta fram problemen som finns i damfotbollsvärlden. Kanske är det en alldeles för simpel och feg lösning men det är i alla fall en lösning.
Vi kan konstatera att det finns lesbiska i damfotbollssverige. Det finns lesbiska i hela världen och alla tänkbara grupper men nu är det damfotbollen jag väljer att koncentrera mig på. Vi vet att det finns lesbiska i fotbollsvärlden. Vi vet det men ändå väljer många att stanna kvar i den där berömda garderoben. Så sent som igår fick jag höra om två specifika damlirare som dejtar. Vilka dessa är tänker jag inte gå in på, för jag är inte ute efter att outa någon. Sedan är det en intressant fråga att;
Varför ska man behöva ta klivet ut ur en garderob som man aldrig gått in i? Varför ska man behöva berätta att man råkar falla pladask för andra brudar? Varför är det viktigt?
Simon Bank skrev en riktigt bra krönika några år sedan. Exakt vad han skrev kommer jag inte ihåg och då jag inte har med mig alla mina sporttidningar till det lilla internatrum jag spenderar min tid i kan jag inte heller titta upp det, här och nu. Men krönikan gick under namnet ”Krossa glasgarderoben” om jag inte minns fel. Krönikan anspelade på att damspelare ofta får frågan om hur många lesbiska som finns i deras klubb. Bank sade att det svar som då borde komma var ”alldeles lagom många tack!”.
Det är ett klockrent svar, och så borde man kunna svara. Jag vill att det borde vara det självklara svaret, det är så man borde kunna svara. Men ett sådant svar skulle kännas ganska tafatt i det samhälle vi lever i idag.
Så sent som någon gång under förra veckan fick jag frågan av en klasskamrat. Den där frågan som jag fått oräkneliga gånger förr. ”Hur många flator finns det egentligen i landslaget?” Jag passade på frågan. Det gör jag 99 gånger av 100. För det är inte upp till mig att outa någon. Det är inte upp till mig att slänga ur mig siffror och antaganden.
Däremot anser jag att fler behöver prata om sin läggning. För att alla tonårsbrudar som känner sig ensammast i hela världen ska förstå att de inte är ensamma. Och inte heller onormala. Som förvirrad, osäker och lesbisk 13-åring hade jag mått bra av att veta att även om jag aldrig varit lika bra på fotboll som idolen Victoria Sandell-Svensson så hade vi en del gemensamt.
Det krävs förändring och öppenhet för att verkligheten ska förändras och öppenheten ska bli lite mer öppen.
Vi kan konstatera att det finns lesbiska i damfotbollssverige. Det finns lesbiska i hela världen och alla tänkbara grupper men nu är det damfotbollen jag väljer att koncentrera mig på. Vi vet att det finns lesbiska i fotbollsvärlden. Vi vet det men ändå väljer många att stanna kvar i den där berömda garderoben. Så sent som igår fick jag höra om två specifika damlirare som dejtar. Vilka dessa är tänker jag inte gå in på, för jag är inte ute efter att outa någon. Sedan är det en intressant fråga att;
Varför ska man behöva ta klivet ut ur en garderob som man aldrig gått in i? Varför ska man behöva berätta att man råkar falla pladask för andra brudar? Varför är det viktigt?
Simon Bank skrev en riktigt bra krönika några år sedan. Exakt vad han skrev kommer jag inte ihåg och då jag inte har med mig alla mina sporttidningar till det lilla internatrum jag spenderar min tid i kan jag inte heller titta upp det, här och nu. Men krönikan gick under namnet ”Krossa glasgarderoben” om jag inte minns fel. Krönikan anspelade på att damspelare ofta får frågan om hur många lesbiska som finns i deras klubb. Bank sade att det svar som då borde komma var ”alldeles lagom många tack!”.
Det är ett klockrent svar, och så borde man kunna svara. Jag vill att det borde vara det självklara svaret, det är så man borde kunna svara. Men ett sådant svar skulle kännas ganska tafatt i det samhälle vi lever i idag.
Så sent som någon gång under förra veckan fick jag frågan av en klasskamrat. Den där frågan som jag fått oräkneliga gånger förr. ”Hur många flator finns det egentligen i landslaget?” Jag passade på frågan. Det gör jag 99 gånger av 100. För det är inte upp till mig att outa någon. Det är inte upp till mig att slänga ur mig siffror och antaganden.
Däremot anser jag att fler behöver prata om sin läggning. För att alla tonårsbrudar som känner sig ensammast i hela världen ska förstå att de inte är ensamma. Och inte heller onormala. Som förvirrad, osäker och lesbisk 13-åring hade jag mått bra av att veta att även om jag aldrig varit lika bra på fotboll som idolen Victoria Sandell-Svensson så hade vi en del gemensamt.
Det krävs förändring och öppenhet för att verkligheten ska förändras och öppenheten ska bli lite mer öppen.
Den svenska fotbollsgalan
Jag skulle nu vilja prata lite runt den svenska fotbollsgalan. Den SVENSKA fotbollsgalan. Inte den internationella galan, inte den europeiska galan utan den svenska. På den svenska fotbollsgalan ska svenska lirare hyllas och prisas. Svenska lirare och lirare som lirar i det svenska seriesystemet - Egentligen har fotbollsflatan aldrig förstått vad utländska lirare överhuvudtaget har på den svenska fotbollsgalan att göra; men någon kom på att det skulle vara så och det känns onödigt att klaga.
Just nu diskuteras det flitigt på damfotboll.com. Det ämne som upprör och diskuteras mest just nu är att Sara Thunebro fått utmärkelsen årets back – istället för Faith Ikidi. Det muttras också en hel del om att Linköpings Sofia Lundgren inte belönades med priset som årets målvakt. Fotbollsflatan har tidigare förklarat att Thunebro och Lundgren var hennes favoriter i respektive kategori. Men trots det vill jag nu försvara juryns val.
Återigen vill jag upprepa att detta alltså rör sig om den svenska fotbollsgalan. Den SVENSKA fotbollsgalan. Inte den internationella galan, inte den europeiska galan utan den svenska. Nu ser reglerna nu ut så att även utländska spelare nomineras och hyllas på galan. Men då det rör sig om den svenska fotbollsgalan känns det inte mer än självklart att spelare som presterat i den svenska landslaget har en fördel jämte mot spelare som inte gjort det. Jag upprepar alltså att detta är den svenska fotbollsgalan. En gala där svenskfotboll ska stå i centrum. Är det då verkligen så konstigt att svenska landslagsspelare tar plats, utrymme och priser på den svenska fotbollsgalan? Jag tycker verkligen inte det.
Lundgren var inte uttagen till EM - då hon inte tycks falla Dennerby i smaken - och Ikidi kan, logiskt sätt, inte spela för Sverige hur bra hon än är.
Jag upprepar. På den svenska fotbollsgalan bör man vinna fördelar om man presterat i det svenska landslaget. Eller har jag fel?
Just nu diskuteras det flitigt på damfotboll.com. Det ämne som upprör och diskuteras mest just nu är att Sara Thunebro fått utmärkelsen årets back – istället för Faith Ikidi. Det muttras också en hel del om att Linköpings Sofia Lundgren inte belönades med priset som årets målvakt. Fotbollsflatan har tidigare förklarat att Thunebro och Lundgren var hennes favoriter i respektive kategori. Men trots det vill jag nu försvara juryns val.
Återigen vill jag upprepa att detta alltså rör sig om den svenska fotbollsgalan. Den SVENSKA fotbollsgalan. Inte den internationella galan, inte den europeiska galan utan den svenska. Nu ser reglerna nu ut så att även utländska spelare nomineras och hyllas på galan. Men då det rör sig om den svenska fotbollsgalan känns det inte mer än självklart att spelare som presterat i den svenska landslaget har en fördel jämte mot spelare som inte gjort det. Jag upprepar alltså att detta är den svenska fotbollsgalan. En gala där svenskfotboll ska stå i centrum. Är det då verkligen så konstigt att svenska landslagsspelare tar plats, utrymme och priser på den svenska fotbollsgalan? Jag tycker verkligen inte det.
Lundgren var inte uttagen till EM - då hon inte tycks falla Dennerby i smaken - och Ikidi kan, logiskt sätt, inte spela för Sverige hur bra hon än är.
Jag upprepar. På den svenska fotbollsgalan bör man vinna fördelar om man presterat i det svenska landslaget. Eller har jag fel?
måndag 9 november 2009
Pinsamt och omöjligt att förklara bort
Vilken flopp. Måndagens fotbollsgala måste ha varit den sämsta galan någonsin – alla kategorier!
Jag skulle kunna skriva om Almnäs klädbyten, jag skulle kunna skriva om ljudkvaliteten, reklamavbrotten, de patetiskt dåliga intervju-tacktalen, jag skulle kunna skriva om den kvinnoförnedrande galan. Men jag struntar i det. För jag visste redan innan att denna gala skulle bli tråkig, dålig och oerhört osexig. Jag visste det innan jag valde att slå på tv:n. Det jag ska skriva om är Expressen.
I skrivande stund är klockan är 5 minuter i elva. Det är en timme sedan fotbollsgalan 2009 tog slut. Det är nästan en och en halv timme sedan Seger fick sin diamantboll. Men om man nu, 22.54 väljer att gå in på expressens sportsida på nätet kan man inte läsa om Seger – eller någon annan brud heller för den delen. Man kan läsa om Zlatan, Ingesson, Kåmark och Zlatan. Inte någonstans* står det om brudarna som skall hyllas.
Jag kräks! Bildligt talat.
Mina föräldrar köpte alltid hem aftonbladet när jag var liten, alltså har jag redan från barnsben föredragit sportbladet före sportexpressen. Men när jag var 17 år ung förändrades det. Expressens sportchef ringde. Och från den dagen när jag för första gången fick en helsida i expressen har jag tyckt rätt bra om dem. Tills nu. Detta känns bara pinsamt.
*23.10 när jag återigen, av någon oförklarig anledning, väljer att besöka Expressens hemsida igen står det där. Mitt i allt snack om fotbollsgubbarna och Zlatan står det där. "Seger galans stora drottning". Det är en förbättring. Men det är fortfarande både pinsamt och omöjligt att förklara bort.
Jag skulle kunna skriva om Almnäs klädbyten, jag skulle kunna skriva om ljudkvaliteten, reklamavbrotten, de patetiskt dåliga intervju-tacktalen, jag skulle kunna skriva om den kvinnoförnedrande galan. Men jag struntar i det. För jag visste redan innan att denna gala skulle bli tråkig, dålig och oerhört osexig. Jag visste det innan jag valde att slå på tv:n. Det jag ska skriva om är Expressen.
I skrivande stund är klockan är 5 minuter i elva. Det är en timme sedan fotbollsgalan 2009 tog slut. Det är nästan en och en halv timme sedan Seger fick sin diamantboll. Men om man nu, 22.54 väljer att gå in på expressens sportsida på nätet kan man inte läsa om Seger – eller någon annan brud heller för den delen. Man kan läsa om Zlatan, Ingesson, Kåmark och Zlatan. Inte någonstans* står det om brudarna som skall hyllas.
Jag kräks! Bildligt talat.
Mina föräldrar köpte alltid hem aftonbladet när jag var liten, alltså har jag redan från barnsben föredragit sportbladet före sportexpressen. Men när jag var 17 år ung förändrades det. Expressens sportchef ringde. Och från den dagen när jag för första gången fick en helsida i expressen har jag tyckt rätt bra om dem. Tills nu. Detta känns bara pinsamt.
*23.10 när jag återigen, av någon oförklarig anledning, väljer att besöka Expressens hemsida igen står det där. Mitt i allt snack om fotbollsgubbarna och Zlatan står det där. "Seger galans stora drottning". Det är en förbättring. Men det är fortfarande både pinsamt och omöjligt att förklara bort.
Brudarnas alternativa gala
Kvällens fotbollsgala kommer att vara osexig och tråkig, otroligt B och helt enkelt urtråkig. Det har jag redan konstaterat. Hur löser vi detta? Här nedan kommer Fotbollsflatan nu att presentera alternativa kategorier och pristagare. Helt enkelt en alternativ fotbollsgala, utan glitter, glamor, reklam eller herrar. Detta är brudarnas alternativa fotbollsgala, i bloggform.
Årets citat:
”Vi presterade inte på en acceptabel nivå när det gällde som mest”. - Thomas Dennerby.
No shit Sherlook!
Årets försvarstal:
”Det är svårt att göra något när jag inte får några bollar att jobba med”. Asllani försvarar sin insatts i EM. Avsaknaden av självinsikt är total.
Årets ”Egentligen bryr vi oss inte (men det blir ett sådant djävla liv om vi erkänner det)”:
Media i allmänhet och DN i synnerhet. Hur lite kan man egentligen skriva om ett fotbollsmästerskap utan att framstå som idioter?
Årets ickenyhet:
Tyskland mästare! Igen. Otippat, oväntat och överraskande? Knappast! Imponerande? Oja!
Årets chock:
Umeå IK INTE mästare igen! Otippat, oväntat och överraskande? Oja!
Årets flopp:
Sverige – Norge 1-3. Motivering överflödig.
Årets topp:
Algarve Cup. Det fanns en tid då Sverige faktiskt var bäst i världen, fel tid, fel turnering men ändå – Sverige var bäst.:
Årets match:
Hammarby – Umeå 4-1. Bottenlaget Hammarby utklassar de regerande mästarna. Galet är bara förnamnet.
Årets positiva överraskning:
Victoria Sandell-Svensson, bytte både ändrade efternamn och stolt vandrade med i årets Pridetåg.
Årets negativa överraskning:
TV 4. Satsade överraskande lite på EM i Finland. Är det inte pinsamt att försnacket inför vissa matcher började 5 minuter innan själva matchen?
Årets citat:
”Vi presterade inte på en acceptabel nivå när det gällde som mest”. - Thomas Dennerby.
No shit Sherlook!
Årets försvarstal:
”Det är svårt att göra något när jag inte får några bollar att jobba med”. Asllani försvarar sin insatts i EM. Avsaknaden av självinsikt är total.
Årets ”Egentligen bryr vi oss inte (men det blir ett sådant djävla liv om vi erkänner det)”:
Media i allmänhet och DN i synnerhet. Hur lite kan man egentligen skriva om ett fotbollsmästerskap utan att framstå som idioter?
Årets ickenyhet:
Tyskland mästare! Igen. Otippat, oväntat och överraskande? Knappast! Imponerande? Oja!
Årets chock:
Umeå IK INTE mästare igen! Otippat, oväntat och överraskande? Oja!
Årets flopp:
Sverige – Norge 1-3. Motivering överflödig.
Årets topp:
Algarve Cup. Det fanns en tid då Sverige faktiskt var bäst i världen, fel tid, fel turnering men ändå – Sverige var bäst.:
Årets match:
Hammarby – Umeå 4-1. Bottenlaget Hammarby utklassar de regerande mästarna. Galet är bara förnamnet.
Årets positiva överraskning:
Victoria Sandell-Svensson, bytte både ändrade efternamn och stolt vandrade med i årets Pridetåg.
Årets negativa överraskning:
TV 4. Satsade överraskande lite på EM i Finland. Är det inte pinsamt att försnacket inför vissa matcher började 5 minuter innan själva matchen?
Fotbollsgalan - oerhört osexigt!
Fotbollsgalan som tv-sänds mellan 20 och 22 ikväll känns väldigt ohett. Otroligt osexigt och inte ett dugg upphetsande. Verkligen. Om det inte vore för att Fotbollsflatan är så sjukt beroende av fotboll som hon faktiskt är skulle hon bojkotta galan – utan tvekan. Egentligen borde jag söka mig till någon grupp som kan hjälpa mig ur detta beroende, finns det något som heter Anonyma-Fotbollsmissbrukare kanske? Då slipper jag titta på galan nästa år och slipper således slösa bort två timmar av min tid. För just nu känns det som att kvällens gala kommer stjäla två timmar av mitt liv och inte ge något tillbaka. Oerhört ickehett och grymt osexigt, eller hur?
Seriöst, hur het kan denna gala bli? Fredrik Reinfeldt, Kent, Amanda Jensen och Johan Glans står för underhållningen. Däremellan ska priser delas ut och de lyckliga vinnarna ska hålla korta, tafatta och enformiga tal innan de snabbt jagas av scenen för att lämna plats för reklam. Och nu nås jag av nyheten (?) att de absolut flesta priscermonierna är inspelade i förväg. Detta gör att fotbollsgalan plötsligt känns oerhört B.
Då har jag ännu inte nämnt det faktum att fotbollsherrarna som vanligt ska hyllas betydligt mer än brudarna. För att det är så det är. För att traditionen och trångsyntheten säger att det är rätt. Det är nästan så att jag vill kräkas på hela skiten och strunta i att slå på tv:n när det är dags för ”den stora fotbollsgalan”.
Men det går inte. Är man beroende så är man.
Seriöst, hur het kan denna gala bli? Fredrik Reinfeldt, Kent, Amanda Jensen och Johan Glans står för underhållningen. Däremellan ska priser delas ut och de lyckliga vinnarna ska hålla korta, tafatta och enformiga tal innan de snabbt jagas av scenen för att lämna plats för reklam. Och nu nås jag av nyheten (?) att de absolut flesta priscermonierna är inspelade i förväg. Detta gör att fotbollsgalan plötsligt känns oerhört B.
Då har jag ännu inte nämnt det faktum att fotbollsherrarna som vanligt ska hyllas betydligt mer än brudarna. För att det är så det är. För att traditionen och trångsyntheten säger att det är rätt. Det är nästan så att jag vill kräkas på hela skiten och strunta i att slå på tv:n när det är dags för ”den stora fotbollsgalan”.
Men det går inte. Är man beroende så är man.
torsdag 5 november 2009
Fotbollsflator?
Fotbollsflatan ska nu beröra ett ämne som är lite tabu i damfotbollsvärlden. Men det finns där. Och det vet alla, trots det är det inget man pratar högt om. Om någon, mot förmodan, skulle våga öppna munnen är moraltanterna genast där och försöker tysta talaren. Men Fotbollsflatan väljer att tala trots det. Att Fotbollsflatan väljer att kalla sig just Fotbollsflatan är helt logiskt. Jag lever för fotboll och är flata. Dvs jag väljer att leva mitt liv med fotboll som största intresse också att jag spana på, bli kär i och har sex med brudar.
Det jag nu vill prata om är flator i damfotbollsvärlden. Men för att inte göra någon upprörd väljer jag att kalla dem för HBT-personer, alternativt homosexuella brudar eller lesbiska tjejer. Detta för att alla brudar som anser sig vara lesbiska inte nödvändigtvis vill kalla sig för flator. Men också för att en brud som har ihop det med en annan brud inte behöver vara flata. Att kalla sig flata är ingen sexuell läggning. Det är en identitet. Och många brudar som har sex med andra brudar är inte flator. Nog om detta.
Varför pratas det så lite om homosexualitet i damfotbollen? Varför finns det så få öppna HBT-personer i sportvärlden?
Mig veterligen finns det just nu bara en landslagsspelare som är öppen med att hon har flickvän. Finns det fler homo/bisexuella i damlandslaget eller är alla andra heterosexuella? Om det finns fler, varför vågar de inte ta klivet ut ur garderoben? Eller vågar de men tycker att det är totalt oväsentligt vem de väljer att ha sex med? Om de tycker det – varför ser de då inte alla osäkra tonåringar som skulle kunna bi starkare med vetskapen om att deras idoler lirar i deras lag? OM idolerna gör det alltså.
Kort sagt, varför pratas det inte om flator i fotbollen? Vem hindrar oss, vem tvingar oss till tystnad?
Det jag nu vill prata om är flator i damfotbollsvärlden. Men för att inte göra någon upprörd väljer jag att kalla dem för HBT-personer, alternativt homosexuella brudar eller lesbiska tjejer. Detta för att alla brudar som anser sig vara lesbiska inte nödvändigtvis vill kalla sig för flator. Men också för att en brud som har ihop det med en annan brud inte behöver vara flata. Att kalla sig flata är ingen sexuell läggning. Det är en identitet. Och många brudar som har sex med andra brudar är inte flator. Nog om detta.
Varför pratas det så lite om homosexualitet i damfotbollen? Varför finns det så få öppna HBT-personer i sportvärlden?
Mig veterligen finns det just nu bara en landslagsspelare som är öppen med att hon har flickvän. Finns det fler homo/bisexuella i damlandslaget eller är alla andra heterosexuella? Om det finns fler, varför vågar de inte ta klivet ut ur garderoben? Eller vågar de men tycker att det är totalt oväsentligt vem de väljer att ha sex med? Om de tycker det – varför ser de då inte alla osäkra tonåringar som skulle kunna bi starkare med vetskapen om att deras idoler lirar i deras lag? OM idolerna gör det alltså.
Kort sagt, varför pratas det inte om flator i fotbollen? Vem hindrar oss, vem tvingar oss till tystnad?
tisdag 3 november 2009
Linköping, Linköping, Linköping!
Runt 15.00 under söndagseftermiddagen satt The Funny One, Filippa Bark, Akademikern, Huliganen och Fotbollsflatan på en lokal sportkrog och följde guldmatchen mellan IFK Göteborg och AIK på storbildsskärm. IFK Göteborg leder med 1-0 när Fotbollsflatan nås av nyheten att Linda Sällström gjort 1-0 i matchen mot Linköpings guldkonkurrenter Kopparbergs/Göteborg. Fotbollsflatan flyger då upp från sin stol, med en rätt ljummen öl i handen, och börjar skratta ett barnsligt skratt. Efter det följer diverse armviftningar och försök att förklara anledningen till det plötsliga glädjeutbrottet. Det går inte. Jag viftar med mobilen och The Funny One förbannar mig för att jag, mitt i hennes älskade gnaget och deras guldmatch, väljer att surfa på expressen.com. Tillslut lyckas jag, mer eller mindre, få ur mig vad grejen är.
FF: SM-guld! SM-guld! Förstår ni inte? SM-GULD!!
Huliganen: Alltså, vad håller du på med? Du vet att det sitter typ 200 AIK-fans här. Och en IFKare. Och du börjar skrika om SM-guld. Du är galen, helt galen!
FF: Men alltså. Djurgården!
THF: Håll käften och titta på tv:n!
FF: Men alltså, Djurgården vinner mot Göteborg. SM-guld. (börjar tralla) Linköping! Linköping, Linköping, LINKÖPING!
THF: Sa jag inte till dig att va tyst? Köp en öl till och håll käften!
FF: Alltså, nej ni förstår ju inte...
Jag sätter mig ned och är smått besviken över att de andra inte förstår att Linköpings FC just vunnit sitt första SM-guld i fotboll. Men det är väl inte så mycket att göra när man ständigt tycks omge sig med människor som inte riktigt tycks förstå vad damfotboll betyder för mig.
FF: SM-guld! SM-guld! Förstår ni inte? SM-GULD!!
Huliganen: Alltså, vad håller du på med? Du vet att det sitter typ 200 AIK-fans här. Och en IFKare. Och du börjar skrika om SM-guld. Du är galen, helt galen!
FF: Men alltså. Djurgården!
THF: Håll käften och titta på tv:n!
FF: Men alltså, Djurgården vinner mot Göteborg. SM-guld. (börjar tralla) Linköping! Linköping, Linköping, LINKÖPING!
THF: Sa jag inte till dig att va tyst? Köp en öl till och håll käften!
FF: Alltså, nej ni förstår ju inte...
Jag sätter mig ned och är smått besviken över att de andra inte förstår att Linköpings FC just vunnit sitt första SM-guld i fotboll. Men det är väl inte så mycket att göra när man ständigt tycks omge sig med människor som inte riktigt tycks förstå vad damfotboll betyder för mig.
måndag 2 november 2009
Transferrykterna tar fart.
Linköpings Segerregisör är redan klar för vidare äventyr på andra sidan Atlanten. Nu kan klubbkamraterna Landström och Asllani följa efter. Även Rohlin har uppvaktats av amerikanska klubbar men valt att förlänga med LFC. De har många klubbars ögon på sig nu, Linköpingsbrudarna, och konstigt vore väl annat. Även fler spelare från damallsvenskan borde vara aktuella för den amerikanska ligan som är tänkt att bli världens bästa.
Här nedan följer de spelare som, enligt Fotbollsflatan borde vara aktuella för proffslivet i USA:
Jessica Landström
Sofia Lundgren
Faith Ikidi
Petra Larsson
Lisa Dahlqvist
Madelaine Edlund
Eliane
Hedvig Lindahl
Linnea Liljegärd
Nilla Fischer
Frida Nordin
Therese Sjögran
Manon Melis
Säkerligen har jag missat många potentiella utlandsproffs men dessa är de första som dyker upp i mitt huvud just nu. Dessa och spelare så som till exempel Bachmann och Rasmussen som redan tycks vara klara för USA-äventyret.
Här nedan följer de spelare som, enligt Fotbollsflatan borde vara aktuella för proffslivet i USA:
Jessica Landström
Sofia Lundgren
Faith Ikidi
Petra Larsson
Lisa Dahlqvist
Madelaine Edlund
Eliane
Hedvig Lindahl
Linnea Liljegärd
Nilla Fischer
Frida Nordin
Therese Sjögran
Manon Melis
Säkerligen har jag missat många potentiella utlandsproffs men dessa är de första som dyker upp i mitt huvud just nu. Dessa och spelare så som till exempel Bachmann och Rasmussen som redan tycks vara klara för USA-äventyret.
söndag 1 november 2009
Ställer er upp och applådera Linköping OCH Umeå
När slutsignalen, en kylig lördagseftermiddag, hördes på Folkungavallen stod Fotbollsflatan upp och applåderade. Hon applåderade ett vackert Linköping som då tagit ett stadigt grepp om Victoriapokalen. Jag applåderade ledaren Seger, trotjänaren Karlsson, kaxiga Kosse, tuffa Landström, nollan Lundgren, våghalsen Ikidi, trygga Rohlin, tränaren Wikman. Och alla andra som på ett eller annat sätt varit med under säsongen och gjort Linköping till Sveriges bästa damlag.
Men jag applåderade också ett visst svartgult förlorarlag.
För även om Umeå var tama och bleka i matchen mot Linköping och även om jag egentligen aldrig gillat Björkstadens stolthet tycker jag att de förtjänar applåder. Inte för denna säsong, eller spelet de visade upp mot Linköping men för allt de faktiskt lyckats med genom åren.
Det kändes som rätt läge att applådera dem nu. Det kan låta ologiskt att ett lag som under denna säsong varit sämre än på många år och som mot Linköping helt saknade förmågan att anfalla nu applåderas av mig, Fotbollsflatan - anti-Umeå-brud-number-one. Men nu förtjänar Umeå alla applåder de får. För att det som laget byggt upp och det som Umeå gjort för svensk damfotboll är så enormt stort att jag stundtals tappar orden. Och för att det tar slut nu.
Umeås storhetstid är över. Det fanns en tid då alla landets bästa spelare ville till Umeå. Det fanns en tid när halva landslagstruppen bestod av Umeåbrudar. Det fanns en tid då Umeå vann allsvenskan lekande lätt. Men det tiden är nu förbi. Umeå IK:s storhetstid är över.
Vi kommer säkerligen få läsa och höra om att Umeå snart är tillbaka igen. Britta Åkerlund och hennes stab kommer att säga så. Men jag är övertygad om att det inte är sanningen. Umeå kommer inte att komma tillbaka. Inte under en femårsperiod i alla fall. Pengarna finns inte längre eftersom att det slott Umeå under många år blåst in luft i nu har exploderat och trasats sönder. Och utan pengar inga lirare. Bachmann, Rasmussen och Yamaguchi försvinner till USA. Dessa spelare kan Umeå inte ersätta - för att de pengarna inte längre finns. Och fler spelare kommer att lämna innan säsongen 2010 drar igång. Kvaliteten, pengarna och förmågan att vinna finns inte kvar hos Björkstadens stolthet. Så ställ er upp och applådera dem för vad de åstadkommit
Det är de värda alla applåder.
Men glöm inte bort att applådera Linköping. Glöm inte bort Seger, Karlsson, Kosse, Larsson, Landström, Lundgren, Ikidi, Rohlin, Wikman och alla andra som igår - och idag och under hela denna säsong - skrivit första kapitlet på en ny saga.
Men jag applåderade också ett visst svartgult förlorarlag.
För även om Umeå var tama och bleka i matchen mot Linköping och även om jag egentligen aldrig gillat Björkstadens stolthet tycker jag att de förtjänar applåder. Inte för denna säsong, eller spelet de visade upp mot Linköping men för allt de faktiskt lyckats med genom åren.
Det kändes som rätt läge att applådera dem nu. Det kan låta ologiskt att ett lag som under denna säsong varit sämre än på många år och som mot Linköping helt saknade förmågan att anfalla nu applåderas av mig, Fotbollsflatan - anti-Umeå-brud-number-one. Men nu förtjänar Umeå alla applåder de får. För att det som laget byggt upp och det som Umeå gjort för svensk damfotboll är så enormt stort att jag stundtals tappar orden. Och för att det tar slut nu.
Umeås storhetstid är över. Det fanns en tid då alla landets bästa spelare ville till Umeå. Det fanns en tid när halva landslagstruppen bestod av Umeåbrudar. Det fanns en tid då Umeå vann allsvenskan lekande lätt. Men det tiden är nu förbi. Umeå IK:s storhetstid är över.
Vi kommer säkerligen få läsa och höra om att Umeå snart är tillbaka igen. Britta Åkerlund och hennes stab kommer att säga så. Men jag är övertygad om att det inte är sanningen. Umeå kommer inte att komma tillbaka. Inte under en femårsperiod i alla fall. Pengarna finns inte längre eftersom att det slott Umeå under många år blåst in luft i nu har exploderat och trasats sönder. Och utan pengar inga lirare. Bachmann, Rasmussen och Yamaguchi försvinner till USA. Dessa spelare kan Umeå inte ersätta - för att de pengarna inte längre finns. Och fler spelare kommer att lämna innan säsongen 2010 drar igång. Kvaliteten, pengarna och förmågan att vinna finns inte kvar hos Björkstadens stolthet. Så ställ er upp och applådera dem för vad de åstadkommit
Det är de värda alla applåder.
Men glöm inte bort att applådera Linköping. Glöm inte bort Seger, Karlsson, Kosse, Larsson, Landström, Lundgren, Ikidi, Rohlin, Wikman och alla andra som igår - och idag och under hela denna säsong - skrivit första kapitlet på en ny saga.
tisdag 27 oktober 2009
Lite fattigare, lite lyckligare?
Som genom en trollslag blev Fotbollsflatan alldeles nyss 400 kronor fattigare. Återstår att se om det var värt det eller om jag, någon gång runt 18tiden på lördag, får lämna Folkungavallen både bitter OCH fattig. Förhoppningsvis blir det inte så. Förhoppningen är att Linköping slår Umeå och säkrar guldet. Jag har ju aldrig försökt dölja det - att jag och Umeå IK inte riktigt klickar till 100%. Och att jag tror att det vore bra för svensk damfotboll om Umeå trillade ned från tronen, om så bara för något år. Och att Linköping - sedan Djurgården föll bort från guldstriden (i omgång 6 om jag inte missminner mig) hållt mina tummar för Linköping.
Jag tror att hela damfotbollsvärlden - förutom en tapper skara blåsvarta UIK:are - skulle må bra om Linköping vann allsvenska detta år. Intresse ökar om serien blir intressantare - logiskt kan tyckas. Och vem vill INTE att, inte bara media utan även, gemeneman ska uppmärksamma damallsvenskan på det sätt världens bästa serie förtjänar? Jag hoppas att jag, någon gång runt 18tiden på lördag, får lämna Folkungavallen lite fattigare men lite gladare. Glädje kan, som genom en trollslag bli till bitterhet.
Jag tror att hela damfotbollsvärlden - förutom en tapper skara blåsvarta UIK:are - skulle må bra om Linköping vann allsvenska detta år. Intresse ökar om serien blir intressantare - logiskt kan tyckas. Och vem vill INTE att, inte bara media utan även, gemeneman ska uppmärksamma damallsvenskan på det sätt världens bästa serie förtjänar? Jag hoppas att jag, någon gång runt 18tiden på lördag, får lämna Folkungavallen lite fattigare men lite gladare. Glädje kan, som genom en trollslag bli till bitterhet.
söndag 25 oktober 2009
Sanningen är fiktiv
Filippa Bark är besviken på min blogg. Hon har inte sagt det rakt ut men jag väljer att tolka det så. Hon är nöjd med fotbollsdelen och att jag valt att lyfta fram hennes nya favorit Karin Lissel, men Bark är besviken på ett och annat - det som inte har med fotboll att göra. Fotbollsdelen är Bark, som sagt, nöjd med. Ofta när vi ses diskuteras bloggens tänkande och all möjlig fotboll, inte bara damfotboll utan även herrfotboll då stadens stolthet klarat sig bra i superettan och snart väntar ett stundande kval. Bark vill troligen att jag ska skriva om hennes kära klubb också - men då laget missade sin målsättning grov och ännu inte kommit högre än division 3 säger jag att det får vänta.
Ibland blir Bark förvirrad. Här om veckan blev hon näst intill upprörd då hon insåg att allt som skrivs om mitt privata liv inte alltid stämmer överens med den faktiska verkligheten. Hon tyckte det var märkligt att jag tar döseriöst på det jag skriver om fotboll men sedan, stundtals, skriver om de privata sanningarna till mer fiktiva betraktelser Jag försökte förklara att detta sker pga två saker. Dels vill jag inte att alla ska veta allt om mig och de människor jag omger mig med. Dels är det ibland roligare, intressantare och mer spännande att förbättra eller försämra verkligheten. När man skriver får man en gratismöjlighet att förändra verkligenheten, varför inte ta den? En annan intressant aspekt på det hela är väl att sanningen alltid är partisk - så varför inte göra den fiktiv också. Ibland, när man känner för det.
Ibland blir Bark förvirrad. Här om veckan blev hon näst intill upprörd då hon insåg att allt som skrivs om mitt privata liv inte alltid stämmer överens med den faktiska verkligheten. Hon tyckte det var märkligt att jag tar döseriöst på det jag skriver om fotboll men sedan, stundtals, skriver om de privata sanningarna till mer fiktiva betraktelser Jag försökte förklara att detta sker pga två saker. Dels vill jag inte att alla ska veta allt om mig och de människor jag omger mig med. Dels är det ibland roligare, intressantare och mer spännande att förbättra eller försämra verkligheten. När man skriver får man en gratismöjlighet att förändra verkligenheten, varför inte ta den? En annan intressant aspekt på det hela är väl att sanningen alltid är partisk - så varför inte göra den fiktiv också. Ibland, när man känner för det.
Toppar och floppar i nomineringarna
Nomineringarna till fotbollsgalan som stundar har fått många att tycka och tänka. Plötsligt förvandlas alla supportrar till någon form av experttyckare. Och det är inte negativt, snarare precis tvärt om. Det är bra. Det är positivt. Att tycka och tänka är stimulernade och utvecklande för människan. Att uttrycka sin åsikt är yttrandefrihet och det i sin tur är inget annat än en mänsklig rättighet. Att männsikor engagerar sig är alltså utvecklande och det är en rättighet men det är också bra för damfotbollen. För att engangemang tyder på att folk bryr sig. Det betyder att damfotboll inte är något man viftar bort med en handvändning. Det om något är bra. Det behöver damfotbollen.
Efter det utlägget vill Fotbollsflatan snabbt hoppa vidare till de där nomineringarna FF förvandlar sig själv till en av de där experttyckarna, om så bara för några rader i ett blogginlägg som antagligen kommer bli alldeles för långt för att någon skall orka läsa allt. Men det är ett senare problem. Hur eller hur. Här är det brudar som, enligt mig, förtjänar att hyllas med en boll av glas - med klockrena motiveringar. Förhoppningsvis
Årets målvakt: Sofia Lundgren
Hon har släppt in minst mål i hela den kvinnliga allsvenskan, tagit ytterligare ett steg i karriären under året i Linköping.
Övriga kommentarer: Hur bra har det egentligen gott för Caroline Jönsson i USA. Har juryn någon koll på henne alls? Borde hon varit nominerad som en av de fyra?
Årets back: Sara Thunebro
Jag har sagt det förr. Den offensiva och inläggsäkra Thunebro skulle mycket väl kunna vara en av världens bästa ytterbackar. Hon bar fram Djurgården under stora delar av årets allsvenska och hon var en av de få i den svenska EM-truppen som presterade under hela turneringen.
Övriga kommentarer: Sembrant, hur tänkte juryn då?
Årets mittfältare: Caroline Seger
Känns väldigt givet. Sjögran och Sandell-Svensson har även de rätt hyfsade säsonger bakom sig. Men de har inte burit upp Djurgården eller Malmö på samma sätt som Seger burit upp Linköping.
Övriga kommentarer: Hur bra kan seger bli? Kan hon utmana spelare så som Wambach eller Marta om titel "världens bästa" om några år?
Årets anfallare: Linnea Liljegärd
Spontant vill jag svara Landström. Men Liljegärd har imponerat i Göteborg och skulle troligen gjor det samma i landslaget - om hon fått chansen på riktigt.
Övriga kommentarer: Vad hände med L8? Hennes spel i EM var under all kritik men det har tydligen gått rätt bra i Frankrike. Är det bara landslagsinsattser som räknas och OM det är så, hur kan då Liljegärd vara nominerad? Eller... Är det så att spelare måste höra hemma i allsvenskan för att ha en chans? Eller räcker L8 helt enkelt inte till detta år?
Årets genombrott: Linnea Liljegärd
Hela denna kategori luktar parodi då juryn gjort misstaget (?) att nominera två spelare två år i rad. För visst slog Asllani igenom redan under förra året? Och Fors, när slog hon igenom egentligen - jag tycker hon befunnigt sig på en rätt hög nivå (om än inte landslagsnivå) under många år. Av de nominerade är det bara Liljegärd och Nilsson som känns intressanta som GENOMBROTT och då drar Liljegärd det längsta strået.
Övriga kommentarer: Känns rätt meningslöst att säga något mer.
Årets allsvenska spelare: Caroline Seger
Denna kategori är säkert bra - för de allsvenska herrarna som annars ofta går prislösa. Men på damsidan känns denna utmärkelse minst sagt onödig då de bästa spelarna - med några få undantag - befinner sig i allsvenskan. Den bästa spelaren i världens bästa damserie är detta år Caroline Seger, så är det bara.
Övriga kommentarer: Att tre av de nominerade är mittfältare säger en del om vilken lagdel som värderas högst på planen...
Årets tränare: Torbjörn Nilsson
Nilsson har gjort Göteborg till ett topplag. han har utvecklat spelet och de spelare han haft att tillgå. Han har fått hela laget att spela som ett lag men också fått nya stjärnor att tändas och ta större ansvar.
Övriga kommentarer: VARFÖR är Johnsson, Djurgården och Sankala, Umeå nominerade - egentligen? Har inte deras lag presterat sämre än de normalt brukar under denna säsong?
Det var det. Nu återstår det bara att se om juryn är med mig eller mot mig.
Efter det utlägget vill Fotbollsflatan snabbt hoppa vidare till de där nomineringarna FF förvandlar sig själv till en av de där experttyckarna, om så bara för några rader i ett blogginlägg som antagligen kommer bli alldeles för långt för att någon skall orka läsa allt. Men det är ett senare problem. Hur eller hur. Här är det brudar som, enligt mig, förtjänar att hyllas med en boll av glas - med klockrena motiveringar. Förhoppningsvis
Årets målvakt: Sofia Lundgren
Hon har släppt in minst mål i hela den kvinnliga allsvenskan, tagit ytterligare ett steg i karriären under året i Linköping.
Övriga kommentarer: Hur bra har det egentligen gott för Caroline Jönsson i USA. Har juryn någon koll på henne alls? Borde hon varit nominerad som en av de fyra?
Årets back: Sara Thunebro
Jag har sagt det förr. Den offensiva och inläggsäkra Thunebro skulle mycket väl kunna vara en av världens bästa ytterbackar. Hon bar fram Djurgården under stora delar av årets allsvenska och hon var en av de få i den svenska EM-truppen som presterade under hela turneringen.
Övriga kommentarer: Sembrant, hur tänkte juryn då?
Årets mittfältare: Caroline Seger
Känns väldigt givet. Sjögran och Sandell-Svensson har även de rätt hyfsade säsonger bakom sig. Men de har inte burit upp Djurgården eller Malmö på samma sätt som Seger burit upp Linköping.
Övriga kommentarer: Hur bra kan seger bli? Kan hon utmana spelare så som Wambach eller Marta om titel "världens bästa" om några år?
Årets anfallare: Linnea Liljegärd
Spontant vill jag svara Landström. Men Liljegärd har imponerat i Göteborg och skulle troligen gjor det samma i landslaget - om hon fått chansen på riktigt.
Övriga kommentarer: Vad hände med L8? Hennes spel i EM var under all kritik men det har tydligen gått rätt bra i Frankrike. Är det bara landslagsinsattser som räknas och OM det är så, hur kan då Liljegärd vara nominerad? Eller... Är det så att spelare måste höra hemma i allsvenskan för att ha en chans? Eller räcker L8 helt enkelt inte till detta år?
Årets genombrott: Linnea Liljegärd
Hela denna kategori luktar parodi då juryn gjort misstaget (?) att nominera två spelare två år i rad. För visst slog Asllani igenom redan under förra året? Och Fors, när slog hon igenom egentligen - jag tycker hon befunnigt sig på en rätt hög nivå (om än inte landslagsnivå) under många år. Av de nominerade är det bara Liljegärd och Nilsson som känns intressanta som GENOMBROTT och då drar Liljegärd det längsta strået.
Övriga kommentarer: Känns rätt meningslöst att säga något mer.
Årets allsvenska spelare: Caroline Seger
Denna kategori är säkert bra - för de allsvenska herrarna som annars ofta går prislösa. Men på damsidan känns denna utmärkelse minst sagt onödig då de bästa spelarna - med några få undantag - befinner sig i allsvenskan. Den bästa spelaren i världens bästa damserie är detta år Caroline Seger, så är det bara.
Övriga kommentarer: Att tre av de nominerade är mittfältare säger en del om vilken lagdel som värderas högst på planen...
Årets tränare: Torbjörn Nilsson
Nilsson har gjort Göteborg till ett topplag. han har utvecklat spelet och de spelare han haft att tillgå. Han har fått hela laget att spela som ett lag men också fått nya stjärnor att tändas och ta större ansvar.
Övriga kommentarer: VARFÖR är Johnsson, Djurgården och Sankala, Umeå nominerade - egentligen? Har inte deras lag presterat sämre än de normalt brukar under denna säsong?
Det var det. Nu återstår det bara att se om juryn är med mig eller mot mig.
torsdag 22 oktober 2009
Tärningen är kastad, anta utmaningen!
Nomineringarna till Fotbollsgalan är nu släppta. Inga skrällar finns med på listan. Rätt eller fel? Självklart rätt. Har vi en någorlunda insatt jury ska en sådan nomineringslista inte innehålla skrällar. De bästa ska vara med och inte innehålla namn värt att höja på ögonbrynen för.
För att testa mig själv och resten av världen utmanar jag här med mina läsare. Vilka tilldelas priserna? Vad tror ni? VEM är egentligen Experternas Expert?
De nominerade är;
Årets målvakt
Barbara, Sunnanå SK
Kristin Hammarström, KIF Örebro
Hedvig Lindahl, Kopparbergs/Göteborg FC
* Sofia Lundgren, Linköpings FC
Årets Back
Faith Ikidi, Linköpings FC
Charlotte Rohlin, Linköpings FC
Linda Sembrant, AIK
* Sara Thunebro, Djurgården/Frankfurt
Årets Mittfältare
Victoria Sandell Svensson, Djurgården
* Caroline Seger, Linköpings FC
Therese Sjögran, LdB FC Malmö
Mami Yamaguchi, Umeå IK
Årets Forward
Kosovare Asllani, Linköpings FC
Ramona Bachmann, Umeå IK
Jessica Landström, Linköpings FC
* Linnea Liljegärd, Kopparbergs/Göteborg FC
Årets Genombrott
Kosovare Asllani, Linköpings FC
Louise Fors, AIK
* Linnea Liljegärd, Kopparbergs/Göteborg FC
Lina Nilsson, Ldb FC Malmö
Årets Allsvenska spelare
Faith Ikidi, Linköpings FC
Victoria Sandell Svensson, Djurgården
* Caroline Seger, Linköpings FC
Therese Sjögran, LdB FC Malmö
Årets Tränare
Anders Johansson, Djurgården
* Torbjörn Nilsson, Kopparbergs/Göteborg FC
Mika Sankala, Umeå IK
Magnus Wikman, Linköpings FC
Motiveringar och andra, mer eller mindre, relevanta åsikter dyker upp om några dagar.
* De spelare/ledare som FF tror kommer belönas med en boll i glas.
För att testa mig själv och resten av världen utmanar jag här med mina läsare. Vilka tilldelas priserna? Vad tror ni? VEM är egentligen Experternas Expert?
De nominerade är;
Årets målvakt
Barbara, Sunnanå SK
Kristin Hammarström, KIF Örebro
Hedvig Lindahl, Kopparbergs/Göteborg FC
* Sofia Lundgren, Linköpings FC
Årets Back
Faith Ikidi, Linköpings FC
Charlotte Rohlin, Linköpings FC
Linda Sembrant, AIK
* Sara Thunebro, Djurgården/Frankfurt
Årets Mittfältare
Victoria Sandell Svensson, Djurgården
* Caroline Seger, Linköpings FC
Therese Sjögran, LdB FC Malmö
Mami Yamaguchi, Umeå IK
Årets Forward
Kosovare Asllani, Linköpings FC
Ramona Bachmann, Umeå IK
Jessica Landström, Linköpings FC
* Linnea Liljegärd, Kopparbergs/Göteborg FC
Årets Genombrott
Kosovare Asllani, Linköpings FC
Louise Fors, AIK
* Linnea Liljegärd, Kopparbergs/Göteborg FC
Lina Nilsson, Ldb FC Malmö
Årets Allsvenska spelare
Faith Ikidi, Linköpings FC
Victoria Sandell Svensson, Djurgården
* Caroline Seger, Linköpings FC
Therese Sjögran, LdB FC Malmö
Årets Tränare
Anders Johansson, Djurgården
* Torbjörn Nilsson, Kopparbergs/Göteborg FC
Mika Sankala, Umeå IK
Magnus Wikman, Linköpings FC
Motiveringar och andra, mer eller mindre, relevanta åsikter dyker upp om några dagar.
* De spelare/ledare som FF tror kommer belönas med en boll i glas.
tisdag 20 oktober 2009
Vart är brudarna?
Fotbollsflatan är, återigen, ute på hal is och tycker och tänker som ingen annan gör. Nu ger hon sig ut på djupt vatten och in i herrfotbollsvärlden. Lagerbäck har lämnat herrlandslaget och vem som ska bli hans ersättare diskuteras nu flitigt i alla typer av medium. Sven-Göran "Svennis" Eriksson tycks vara det hetaste alternativet enligt många.
Själv struntar jag i vem som får det där jobbet. Jag undrar istället när herrfotbollen ska krossa könsbarriärerna och våga ta in kvinnor som huvudtränare. Troligen aldrig.
Men håll med om att Marika Domanski Lyfors meriter talar för sig själv och att hon. om hon varit en han, hade varit av intresse för fotbollsförbundet och Lagrell.
Håll med om att om hon hade varit en han hade hon redan blivit erbjuden jobbet som förbundskapten för det älskade, folkkära herrlandslaget. Erkänn att det är så.
För hennes meriter talar för sig själv.
Ingen svensk man kan matcha henne när vi snackar meriter - erkänn att det är så.
Erkänn att jag har rätt...
Man kan undra varför de begåvade kvinnor vi har i detta fotbollsland aldrig riktig räknas så pass att de får andas på det alldra finaste och vackraste som finns - herrfotboll.
Man kan undra.
Eller så kan man bara konstatera att kvinnor inte räknas när det handlar om fotboll.
Själv struntar jag i vem som får det där jobbet. Jag undrar istället när herrfotbollen ska krossa könsbarriärerna och våga ta in kvinnor som huvudtränare. Troligen aldrig.
Men håll med om att Marika Domanski Lyfors meriter talar för sig själv och att hon. om hon varit en han, hade varit av intresse för fotbollsförbundet och Lagrell.
Håll med om att om hon hade varit en han hade hon redan blivit erbjuden jobbet som förbundskapten för det älskade, folkkära herrlandslaget. Erkänn att det är så.
För hennes meriter talar för sig själv.
Ingen svensk man kan matcha henne när vi snackar meriter - erkänn att det är så.
Erkänn att jag har rätt...
Man kan undra varför de begåvade kvinnor vi har i detta fotbollsland aldrig riktig räknas så pass att de får andas på det alldra finaste och vackraste som finns - herrfotboll.
Man kan undra.
Eller så kan man bara konstatera att kvinnor inte räknas när det handlar om fotboll.
lördag 17 oktober 2009
Legenden och jag
Legenden och Fotbollsflatan bollar under onsdagen idéer inför kommande nummer av den tidning som de båda skriver för. De kommer fram till ett bra uppslag till Fotbollsflatan och bestämmer att FF även ska skriva en krönika. Efter att allt fotbollssnack är avklarat faller vi in på saker så som diskriminering i samhället, könskampen på och utanför idrottsarenorna och männens våld mot kvinnan - utifrån Akademikerns teorier.
Legenden konstaterar att det är lite roligt att vi befinner oss mer än 60 mil ifrån varandra och att vi aldrig träffats men att vi trots de,t och en ålderskillnad på mer än 30 år, alltid har massor att prata om och att det är meningsfullt att prata med Fotbollsflatan. Ett inspirerande idéeutbyte äger rum då vi pratar och ofta blir man bekräftad i sina tankar och åsikter - alternativt får man se på saker ur en annan synvinkel. Fotbollsflatan håller med. Muttrar att "ibland glömmer jag liksom bort hur stora skillnader det är mellan oss. Jag är en ung student som tror att hon kan allt - du kan allt! Och du har spelat i landslaget, vunnit EM- och SM-guld. WORD!"
Fotbollsflatan och Legender lägger, efter ungefär en timmes mer eller mindre meningsfullt tjatande om framför allt fotboll och den guldstrid som snart ställs på sin spets, på och konstaterar att de snart kommer höras igen. Och snacka fotboll, utbyta idéer och tankar.
Jag tänker tillbaka på första gången jag konverserade med Legenden. Den gången var det via mail och just då klickade vi inte riktigt lika bra som vi tycks göra idag, eller hur ska man uttrycka sig?
Jag klagade på att Legenden valde att döpa om sin damfotbollstidning efter en världsberömd fotbollsspelare. Jag påståd att hon, och många andra, strök denna stjärna medhårs no matter what. Jag klagar och jag gnäller i ett mail som, pga antal tecken, skulle kunna gå under namnet novell. På den sista raden väljer jag att skriva att Legenden - trots all kritik - gör att bra jobb och att det är grejt att hon gör det jobb ingen annan tycks bry sig om. Men förutom det klagar jag i hela mailet.
När Legenden svarar väljer hon att gå till motattack. Hon talar om att jag inte har med att göra varför hon väljer att döpa sin tidning efter den berömda fotbollsspelaren. Hon talar om att hon inte alls stryker den spelaren medhårs. Hon talar om att hon inte alls håller med om kritiken. På sista raden väljer hon att skriva att hennes tidning behöver sådana som jag - sådana som vågar säga vad de tycker, sådana som kan damfotboll och som har koll på språket. Men förutom det är hon rätt sur i hela mailet.
Det var så det började, för lite mindre än ett år sedan. Det känns komiskt att vi nu sitter och pratar i telefon och trots att vi ibland har olika åsikter kan diskutera och skratta. Utvecklas och filosofera. Är det inte så det bör vara med alla människor man väljer att omge sig med?
Legenden konstaterar att det är lite roligt att vi befinner oss mer än 60 mil ifrån varandra och att vi aldrig träffats men att vi trots de,t och en ålderskillnad på mer än 30 år, alltid har massor att prata om och att det är meningsfullt att prata med Fotbollsflatan. Ett inspirerande idéeutbyte äger rum då vi pratar och ofta blir man bekräftad i sina tankar och åsikter - alternativt får man se på saker ur en annan synvinkel. Fotbollsflatan håller med. Muttrar att "ibland glömmer jag liksom bort hur stora skillnader det är mellan oss. Jag är en ung student som tror att hon kan allt - du kan allt! Och du har spelat i landslaget, vunnit EM- och SM-guld. WORD!"
Fotbollsflatan och Legender lägger, efter ungefär en timmes mer eller mindre meningsfullt tjatande om framför allt fotboll och den guldstrid som snart ställs på sin spets, på och konstaterar att de snart kommer höras igen. Och snacka fotboll, utbyta idéer och tankar.
Jag tänker tillbaka på första gången jag konverserade med Legenden. Den gången var det via mail och just då klickade vi inte riktigt lika bra som vi tycks göra idag, eller hur ska man uttrycka sig?
Jag klagade på att Legenden valde att döpa om sin damfotbollstidning efter en världsberömd fotbollsspelare. Jag påståd att hon, och många andra, strök denna stjärna medhårs no matter what. Jag klagar och jag gnäller i ett mail som, pga antal tecken, skulle kunna gå under namnet novell. På den sista raden väljer jag att skriva att Legenden - trots all kritik - gör att bra jobb och att det är grejt att hon gör det jobb ingen annan tycks bry sig om. Men förutom det klagar jag i hela mailet.
När Legenden svarar väljer hon att gå till motattack. Hon talar om att jag inte har med att göra varför hon väljer att döpa sin tidning efter den berömda fotbollsspelaren. Hon talar om att hon inte alls stryker den spelaren medhårs. Hon talar om att hon inte alls håller med om kritiken. På sista raden väljer hon att skriva att hennes tidning behöver sådana som jag - sådana som vågar säga vad de tycker, sådana som kan damfotboll och som har koll på språket. Men förutom det är hon rätt sur i hela mailet.
Det var så det började, för lite mindre än ett år sedan. Det känns komiskt att vi nu sitter och pratar i telefon och trots att vi ibland har olika åsikter kan diskutera och skratta. Utvecklas och filosofera. Är det inte så det bör vara med alla människor man väljer att omge sig med?
lördag 10 oktober 2009
Är det inte tragiskt att männen alltid är normen?
"Om fotboll alltid är fotboll oavsett vem som spelar är det väl inte mer än en självklarhet att man kan jämföra herrar med damer?"
När den frågan når mig är det slutet på en diskussion som jag nog gick förlorande ur - Dock tycker jag inte att det viktigaste med diskussioner är att man går segrande ur dem utan att man utvecklar sina åsikter med hjälp av andra.
Självklart, självklart får man jämföra herr- och damfotboll. Oavsett vad man tycker om kvinnokampen, feminismen eller det icke jämställda samhälle vi lever i, oavsett vad man tycker om dam- eller herrfotboll. Man har alltid rätt till sin åsikt. Däremot stör jag mig på att folk som aldrig brytt sig om att se mer än en dammatch sågar hela rörelsen vid fotknölarna. Det känns inte rättvist att göra så. Men man får göra så. Om man vill och ser det som viktigt att hävda mäns rätt till fotboll framför kvinnornas. Man får det, om man tycker det är rätt.
Jag ser inte en damfotbollskritiker som en sämre människa. Jag umgås med många sådana. Min morbror som var min första fotbollstränare under tidigt 90-tal tycker inte något vidare om damfotboll. Vi diskuterar aldrig saken. Vi vet varandras ståndpunkter och hoppar därför över ämnet damfotboll varje gång vi ses. Fegt kanske, men jag har sagt honom vad jag vill säga i frågan;
"Självklart; Om fotboll alltid är fotboll oavsett vem som spelar är det inte mer än en självklarhet att man kan jämföra herrar med damer. Men du jämför inte dam- och herrfotboll. Du jämför damfotboll med herrfotboll. Det är en skillnad. Är det inte lite tragiskt att männen alltid är normen?"
När den frågan når mig är det slutet på en diskussion som jag nog gick förlorande ur - Dock tycker jag inte att det viktigaste med diskussioner är att man går segrande ur dem utan att man utvecklar sina åsikter med hjälp av andra.
Självklart, självklart får man jämföra herr- och damfotboll. Oavsett vad man tycker om kvinnokampen, feminismen eller det icke jämställda samhälle vi lever i, oavsett vad man tycker om dam- eller herrfotboll. Man har alltid rätt till sin åsikt. Däremot stör jag mig på att folk som aldrig brytt sig om att se mer än en dammatch sågar hela rörelsen vid fotknölarna. Det känns inte rättvist att göra så. Men man får göra så. Om man vill och ser det som viktigt att hävda mäns rätt till fotboll framför kvinnornas. Man får det, om man tycker det är rätt.
Jag ser inte en damfotbollskritiker som en sämre människa. Jag umgås med många sådana. Min morbror som var min första fotbollstränare under tidigt 90-tal tycker inte något vidare om damfotboll. Vi diskuterar aldrig saken. Vi vet varandras ståndpunkter och hoppar därför över ämnet damfotboll varje gång vi ses. Fegt kanske, men jag har sagt honom vad jag vill säga i frågan;
"Självklart; Om fotboll alltid är fotboll oavsett vem som spelar är det inte mer än en självklarhet att man kan jämföra herrar med damer. Men du jämför inte dam- och herrfotboll. Du jämför damfotboll med herrfotboll. Det är en skillnad. Är det inte lite tragiskt att männen alltid är normen?"
fredag 9 oktober 2009
RESPEKT!
Fotbollsflatan nås av nyheten att det nu endast återstår fyra gånger 90 minuter av Victoria Sandell Svensson fantastiska elitkarriär. Nyhet eller nyhet, det går ju att diskutera. Jag har haft det på känn hela året. Redan innan denna säsong startade var jag, mer eller mindre, övertygad om att detta skulle bli det sista året med Vickan. Det sista året vi fotbollsfanatiker kunder njuta av hennes spel live. Nu väntar många långa timmar framför tv:n med popcorn, te och inspelade videokasetter. För Vickans fantastiska karriär är värd att minnas. Den är värd popcorn och maratontittande. För er som inte varit med hela vägen, från debuten i Jitex BK till rekordet i antalet landskamper tänker jag ge er en kort sammanfattning. En väldigt kort sådan - resten får ni som ännu inte har koll själva läsa in er på Vickans karriär är nämligen inget man återger i en blogg, den är av sådant slag att man måste gräva ned sig i filmklipp eller böcker för att förstå dess storhet.
Det var som 20-åring hon lämnade den trygga orten Nässjö för att söka nya utmaningar. Namnet Victoria Svensson var redan då aktat och respekterat av fotbollssverige. Inte mindre än åtta allsvenska klubbar ville att Vickans namnteckning skulle hamna på just deras kontraktsförslag. Vickan själv valde tryggheten i Jitex framför äventyr långt uppe i norr (Sunnanå) eller långt nere i söder (Malmö).
Det har ofta sagts att Vickan var lite väl stor i orden under den perioden i sitt liv. Vickan beskriver sig själv (i Wegerups bok Damelvan) i yngre år som "en rätt arg person".
I Jitex passade tränarlegenden Kaj Hansson på att ta ned den 163 centimeter korta anfallaren på marken, ordentligt genom att - tillsammans med Pia Sundhage, dåvarande förbundskapten för det svenska U21-landslaget - ställa krav på henne. Vickan nobbade en Jitexträning för att spara sig för en U21-landskamp och fick då beskedet att "tränar du inte med klubblaget så spelar du inte med landslaget". Efter det försvann bydivafasonerna. Men det hjälpte inte Jitex som trillade ur allsvenskan det året, storhetsperioden var förbi - för laget men Vickans guldkantade karriär hade knappt börjat. Hon lämnade Jitex för Älvsjö och gjorde succé. Älvsjö, som på den tiden var Sveriges bästa klubblag försvarade sitt SM-guld från året innan. Vickan vann både den allsvenska skytteligan och diamantbollen. Diamantbollen skulle hon tilldelas en gång till. Fem år efter succégenombrottet i Älvsjö var det återigen Vickans namn som lästes upp när diamantbollen skulle delas ut på Fotbollsgalan i Stockholm. Den utmärkelsen förtjänade hon genom fullständigt briljant spel under succéturneringen i USA. Vickan låg där bakom nio av de tio mål Sverige gjorde. Hon slet som ett djur och spelade på ett sätt som närmast kan beskrivas som gudomligt. Det var där och då som Fotbollsflatan blev frälst. Av Victoria Sandell Svensson och hennes gudomliga fotbollslir.
Efter det, det där magiska mästerskapet i USA har det snackats om att Vickan inte presterat lika bra. Tillåt mig protestera. Vickan har inte spelat på samma sätt som då. Men hon har knappast blivit en sämre spelare. Vickan har blivit en smartare spelare, klokare spelare och en kapten.
När Vickan nu lägger skorna på hyllan kommer hon att ha det svenska rekordet i antal fotbollslandskamper, 166 stycken. På dessa 166 matcher har hon gjort 68 mål. Förutom det har hon gjort 250 mål i allsvenskan på 263 matcher*.
Respekt var ordet!
*I skrivande stund återstår det fortfarande 4 allsvenska matcher innan Vickan avslutar sin fantastiska karriär.
Det var som 20-åring hon lämnade den trygga orten Nässjö för att söka nya utmaningar. Namnet Victoria Svensson var redan då aktat och respekterat av fotbollssverige. Inte mindre än åtta allsvenska klubbar ville att Vickans namnteckning skulle hamna på just deras kontraktsförslag. Vickan själv valde tryggheten i Jitex framför äventyr långt uppe i norr (Sunnanå) eller långt nere i söder (Malmö).
Det har ofta sagts att Vickan var lite väl stor i orden under den perioden i sitt liv. Vickan beskriver sig själv (i Wegerups bok Damelvan) i yngre år som "en rätt arg person".
I Jitex passade tränarlegenden Kaj Hansson på att ta ned den 163 centimeter korta anfallaren på marken, ordentligt genom att - tillsammans med Pia Sundhage, dåvarande förbundskapten för det svenska U21-landslaget - ställa krav på henne. Vickan nobbade en Jitexträning för att spara sig för en U21-landskamp och fick då beskedet att "tränar du inte med klubblaget så spelar du inte med landslaget". Efter det försvann bydivafasonerna. Men det hjälpte inte Jitex som trillade ur allsvenskan det året, storhetsperioden var förbi - för laget men Vickans guldkantade karriär hade knappt börjat. Hon lämnade Jitex för Älvsjö och gjorde succé. Älvsjö, som på den tiden var Sveriges bästa klubblag försvarade sitt SM-guld från året innan. Vickan vann både den allsvenska skytteligan och diamantbollen. Diamantbollen skulle hon tilldelas en gång till. Fem år efter succégenombrottet i Älvsjö var det återigen Vickans namn som lästes upp när diamantbollen skulle delas ut på Fotbollsgalan i Stockholm. Den utmärkelsen förtjänade hon genom fullständigt briljant spel under succéturneringen i USA. Vickan låg där bakom nio av de tio mål Sverige gjorde. Hon slet som ett djur och spelade på ett sätt som närmast kan beskrivas som gudomligt. Det var där och då som Fotbollsflatan blev frälst. Av Victoria Sandell Svensson och hennes gudomliga fotbollslir.
Efter det, det där magiska mästerskapet i USA har det snackats om att Vickan inte presterat lika bra. Tillåt mig protestera. Vickan har inte spelat på samma sätt som då. Men hon har knappast blivit en sämre spelare. Vickan har blivit en smartare spelare, klokare spelare och en kapten.
När Vickan nu lägger skorna på hyllan kommer hon att ha det svenska rekordet i antal fotbollslandskamper, 166 stycken. På dessa 166 matcher har hon gjort 68 mål. Förutom det har hon gjort 250 mål i allsvenskan på 263 matcher*.
Respekt var ordet!
*I skrivande stund återstår det fortfarande 4 allsvenska matcher innan Vickan avslutar sin fantastiska karriär.
Dream team
Det ultimata laget, finns det något sådant? Real Madrig har försökt, och till viss del kanske även lyckats, att sätta ihop ett drömlag. Problemet är väl att bra spelare inte nödvändigtvis kompletterar varandra eller gör varandra till ännu bättre fotbollsspelare. Men nu ska jag leka med den tanke Real Madrid, Chelsea och Barca fött. Nu ska Fotbollsflatan testa att ta ut det bästa Dream teamet som någonsin skådats i damfotbollsvärlden. Jag riktar in mig på svenskor och kallar således det för Dream team of Sweden. Då jag följt landslaget sedan 2000 är det under 2000-talet jag kommer att röra mig, spelare så som Börjesson, Sundhage och Videkull (för att bara nämna några fantastiska fotbollsspelare som inte följde med in i 2000-talet) kommer alltså inte tas ut i detta lag. Därför att jag aldrig sett dem spela. Jag kan bara ta ut de spelare JAG sett och vuxit upp med. Jag kan inte bygga mina sanningar på andras åsikter. Det jag redan nu, från början, också vill påpeka är att en spelare inte kan vara på topp jämt. Men i mitt huvud, och i detta lag, leker vi med tanken att dessa spelare presterar på topp just precis nu. Alltså - jag tar ut spelare på de premisser som rådde när det stod där, högst uppe på toppen.
Caroline "Carre" Jönsson"
Sara Thunebro
Hanna "Markan" Marklund
Jane Törnqvist
Kicki Bengtsson
Tina Nordlund
Malin "Mosan" Moström
Frida Östberg
Therese "Terre" Sjögran
Hanna "Ljungan" Ljungberg
Victora "Vickan" Sandell Svensson
På avbytarbänken: Sofia Lundgren, Karolina Westberg, Caroline Seger, Anna Sjöström, Lotta Schelin
Carre känns, mer eller mindre given i mål. Backlinjen är en chansning utan dess like. Men då FF anser att Sverige inte haft någon högerback värt namnet under 2000-talet får Thunis vikariera där. Om det funkar lär vi aldrig få veta.
Mittfältet kan, enligt mig, inte bli bättre än vad och likaså anfallet.
Håller du med eller har jag missat något namn? Tveka inte att tycka till, men glöm inte motiveringen.
Caroline "Carre" Jönsson"
Sara Thunebro
Hanna "Markan" Marklund
Jane Törnqvist
Kicki Bengtsson
Tina Nordlund
Malin "Mosan" Moström
Frida Östberg
Therese "Terre" Sjögran
Hanna "Ljungan" Ljungberg
Victora "Vickan" Sandell Svensson
På avbytarbänken: Sofia Lundgren, Karolina Westberg, Caroline Seger, Anna Sjöström, Lotta Schelin
Carre känns, mer eller mindre given i mål. Backlinjen är en chansning utan dess like. Men då FF anser att Sverige inte haft någon högerback värt namnet under 2000-talet får Thunis vikariera där. Om det funkar lär vi aldrig få veta.
Mittfältet kan, enligt mig, inte bli bättre än vad och likaså anfallet.
Håller du med eller har jag missat något namn? Tveka inte att tycka till, men glöm inte motiveringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
