Jag har en dröm.

Nyheten når mig och först vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Reagerar knappt alls, lyfter långsamt på ögonbrynet och tänker att jag verkligen skulle behöva sömn. Efter åtta dagar med endast sporadisk sömn är det en klok tanke. Efter en helt utflippad dag med analyser av sjuka sexdrömmar innehållande barbröstade lärare och skeletttrauman är det, enligt min logiska logik, helt logiskt att tänka på sömn.
Sen vaknar jag till ur min tillfälliga sinnesförvirring och inser plötsligt hur fullständigt ologiskt det är att tanken på sömn får mig att drägla.
Jag rycker till, små ryckiga spasmer springer genom kroppen, som egentligen är för orkeslös för att röra sig men på något oförklarligt sätt rycker till ändå, lyckan rusar snabbt till hjärnan. Jag muttrar först, sedan ökar styrkan i rösten.
Jag ställer mig upp och leker med tungpiercingen så att den alldeles för långa staven fastnar mellan tänderna.
Jag sätter händerna för ansiktet och känner hur de alldeles för trötta ögonen tåras. Jag skrattar och gråter, rycker och hoppar – allt på samma gång som jag skriker;
”I HAVE A DREAM!”
Någon gång under sommaren 2001 fick jag för första gången höra att Sverige arrangerat två fotbollsmästerskap, VM 1995 och EM 1997. Sedan dess har jag varit smått irriterad på min fader.
Anklagat honom för att ha berövat mig på min dröm.
Nu vet jag att drömmen kan komma att slå in. Sommaren 2013 kan bli sommaren då jag, i Sverige, får uppleva ett mästerskap i damfotboll. Det kan bli sommaren då min dröm besannas.

När jag skriver detta inser jag hur sjukt det låter. Jag ser plötsligt att vissa, till exempel välutbildade läkare, står redo att lägga in mig på någon passande anstalt.
Bryr jag mig?
Knappast!

För jag har en dröm...