Fantastiska 4:an blir säkert en Toppen 3:a

Fantastiska 4:an tycks ha förvandlats till en Toppen 3:a. Riktigt hur det gick till kan jag inte svara på. Men någonstans på vägen blev jag kvar på perongen medan de andra vinkade från fönstret och beställde kaffe i bistrovagnen. Life sucks, dosen´t it?

Facebook, kära fina Fejan. Det är där jag inser att tåget åkt. Jag borde varit förberedd men det är jag inte. Vetskapen träffar mig som ett slag i magen. Någons status är något i still med ”ska träffar F4 idag, ska bli helt fantastiskt” och där sitter jag och undrar vart min inbjudan tog vägen.

Okej att jag har fallit bort ett par, tre gånger denna sommar. En studentfest här, en födelsedag där och en vinkväll där. Till mitt försvar kan jag säga att studentfesten var det enda jag glömde bort. Resten av gångerna hörde jag av mig och betonade att jag ville vara med nästa gång. Tror till och med jag skickade sms med budskap likt dessa ”känner mig skitdum. Ni kommer glömma bort mig, för jag är aldrig med. Jag vill ju vara med! Fattar fan inte vad jag håller på med. Shit, jag saknar er alltså!” – men det hjälpte tydligen inte. Sedan har jag också tappat en del av mitt varumärke. Mina sms. Mer än en person har förkunnat för mig att jag är fantastisk på att skicka sms. Fina sms, peppande sms, värmande sms. Rätt ord vid rätt tillfälle, tidigare har jag varit bra på att författa dem. Men jag gav upp för drygt ett halv år sedan.

Jag fick en kommentar från en i F4 som (i strulet med (O)härlig och i Prideröran) beklagade sig över att mina fantastiska sms inte trillade in längre. De andra höll med. Och baam! Där blev något jag gjort för att peppa dem helt plötsligt ett krav. Jag la ned de smsen. Till de tre brudarna (är du en av dem som fortfarande får sådana sms, tänk på att aldrig kräva dem so to speak). Inte för att jag inte ville skicka dem utan för att jag inte vill bli tagen för given. Dessa tre brudar borde känna till min historia, mina problem. De borde förstå att jag ibland går in i bubblor. Bubblor som gör mig okontaktbar. De borde kunna be tåget vänta tills jag har blivit på. Tycker man. Det finns så mycket skit som jag har med mig. Så mycket som jag måste leva med varje dag och ibland är jag fysiskt inkapabel att skicka ett svarssms, inkapabel att sätta mig på bussen eller svara i telefon.

Små, små grejer – tillsynes betydelselösa saker – kan få mig ur balans. En bil som bromsar in på uppfarten, en dörr som smälls igen för hårt, ett telefonsamtal som ger mig något jag inte behöver. För dig är det vardagliga saker som du lärt dig att leva med. Inte jag. Jag har aldrig haft tid till det. Ibland fuckar det upp sig i mitt huvud och inget blir som jag tänkt mig. Tyvärr. Jag tycker att de som jag väljer att kalla för några av mina närmsta vänner borde förstå det.

Varför känns det som att jag hamnar i skuggan? Jag har fått en roll som den stöttande, den som kramar om, skickar fina sms – alltid svarar i telefonen oavsett vad klockan är. Och det är okej. Jag gillar den rollen. Den får mig att känna mig behövd men också att slippa min egen skoskav. Jag vill svara, jag vill skicka sms, jag vill ge någon en varm kram – aldrig släppa och lova att jag ska göra allt bra. Komma med kloka råd och snacka i timtal. Jag älskar det. Men någon gång skulle jag vilja glida bort från rollerna och gråta en skvätt. Någon gång skulle jag vilja att någon la armen om MIG och frågade MIG hur jag mår, mena frågan och ge mig en kram. Låta mig gråta mot någons axel. Det skulle vara både trevligt och välbehövligt. Någon gång skulle jag vilja att de där djävla rollerna löstes upp. Inte för alltid, men en halvtimme med min egen ångest kan jag väl få i alla fall?

Jag är fetdissad av Fantastiska 4:an som nu har förvandlats till en Toppen 3:a. Det känns lite sorligt. Men jag får väl ta mitt pick och pack och bjuda på en hejdundrande en mans show. Eller något. Äh, skit i det. Det löser sig säkert. Förhoppningsvis.

Fucking!

En helt vanlig måndag. Fotbollsflatan är sjukt trött efter alldeles för lite sömn. Har hållit igång sedan kl 6 och är sådär på eftermiddagen en aningens seg. FF springer för att hinna med pendeln och precis innan dörrarna stängs slår hon sig ned mitt emot en tjej med en tidning. Samtidigt som jag försöker återgå till normalläge, få svettningar och andning under kontroll, jag inte låta bli att spana in tjejen mitt emot. Det lilla jag ser. Schysst klädstil. Snickarbyxor och en blå munkjacka. Brunt kort hår. Mer än så ser jag inte förrän bruden tittar upp mot mig och mitt hjärta hoppar över 3-4 slag för att sedan börja ticka på i en rasande takt. Fucking.
Fucking djävla skit också! Tankarna snurrar genom mitt huvud: Jag borde ha kammat håret i morse, oavsett hur trött jag var och hur kort hår jag har. Jag borde ha tagit en dusch på jobbet, borde ha kört skjorta- och inte mjukisstilen. Och framför allt borde jag fan inte ätit den lunch som nu är på väg upp igen.

Har jag berättat om Fucking? Knappast va. FF och Fucking var passé långt innan den här bloggen drog igång. För att göra en lång historia (ganska) kort: Fucking och FF träffades en helt underbar kväll och klaffade som Piff och Puff. Helan och Halvan. Skrik och Panik – you name it. Vad vore den ena utan den andra? Det var lite som blixtar och dunder, magiska under och tusen och en natt på samma gång. Fränder, själsfränder som hängde var och varannan dag. Timlånga telefonsamtal och säkert 50 sms per dag. Minst ett mail i timmen. FF och Fucking, där kan vi snacka kvalitet. Men det hände aldrig något – annat än mys i soffan och flörtiga sms. Aldrig något sexuellt, förutom kramar men hur djävla sexuellt är det? Fucking hade sin Psykbrud som inte blev allt för glad när FF erkände sin kärlek för Fucking. Och det var mer Avundsjuk möter Lena PH (det gör jävligt ont) än blixtar och allt det där.

Efter det har Fucking och FF – polarna, självfränderna – knappt hälsat på varandra. Detta är alltså mer än tre år sedan. Tre år och inte en enda gång har vi hälsat. Trots att vi bott i samma stad hela tiden. Illa. Smärtsamt. Det GÖR verkligen ONT!

Och så sitter hon där mitt emot mig på tåget. Jag är svettig hon är het. Jag är sunkig hon är. Hon är bara hon och mitt hjärta smälter.
Pendeln närmar sig Huddinge och jag hör en välbekant röst prata.

Fuck: Det blev lite oväntat kallt. Snacka kyligt.
FF: Hehe.
Fuck: Tur att man ska av här.

Fucking lämnar vagnen. Hoppar av tåget och försvinner återigen ut ur mitt liv. Att det ska göra så förbannat ont. Att hon ska vara så satans djävla snygg…

Paraden som blev (O)härlig

Timmar innan Pride Paraden försöker Fotbollsflatan och Skogsmulle komma överrens om med vilka de ska knata och visa sitt stöd för HBT-personer.

Skogsmulle: Men tjejjouren.se då? De är bra! Och Zidane ska säkert gå där, det vore skoj.
Fotbollsflatan: Jo, Zidane skulle gå där. Men troligen (O)härlig också…
Skogsmulle: Just det, (O)härlig ja… Jag träffade henne i går. Och hennes fru. Hon verkade trevlig faktiskt, men jag känner henne inte så.
Fotbollsflatan: Hon ÄR säkert trevlig. Hon va aldrig otrevlig mot mig i alla fall. Men hon är ju svartsjuk som få och enligt vissa pålitliga källor är hon inte så där värst snäll i ett förhållande. Jag skulle inte vilja vara gift med henne. Men, det är ju inte mitt problem liksom.
Skogsmulle: Men du vill inte gå med tjejjouren för att du riskerar att träffa dem?
Fotbollsflatan: Nej, jag har inga problem med det. Jag tror till och med att jag skulle vara trevlig om jag sprang på dem. På sanning. Jag har ingen anledning att vara otrevlig. Jag är inte sur eller bitter.

Skogsmulle och Fotbollsflatan bestämmer sig för att gå med just tjejjouren. (O)härlig och hennes fru The Cat går inte med. De står efter vägen, vinkar och ser ooootroligt glada ut. Fotbollsflatan hälsar inte på dem och när Skogsmulle påpekar att FF sagt ”jag har ingen anledning att vara otrevlig” påstår FF att hon inte heller var det. Däremot kom bitterheten tillbaka. Inte över att (O)härlig och The Cat är gifta, inte för att FF inte längre finns med på (O)härligs karta (tro mig, jag är känslomässigt väldigt över den bruden…), utan för att det är ett år sedan (O)härlig och FF bröt totalt. Ett år efter att (O)härlig dumpat FF på ett ytterst osexigt sätt är bruden gift. Lyckligt gift påstår hon och säger hon det så. Troligen har hon ett regelbundet sexliv och någon som steker pannkakor åt henne klockan 6 på morgonen (FF var ju som bekant grym på att hoppa över sovmorgonen och kirra frukosten när (O)härlig började jobba tidigt). Vad har FF? Ett högst oregelbundet sexliv och en liter fil i kylen. Jag önskar för allt i världen inte få (O)härlig åter. Men håll med om att det är en aning orättvist allt det här.

För att återigen göra Bitterflatan glad kan jag berätta vad Skogsmulle sa när hon och FF sprang på Den Bittra i parken.
"Alltså, jag har alltid tyckt att hon ser bra ut - men hon är fan snyggare än jag minns". Varför berättar jag det? Äh, jag tycker att Den Bittra behöver lite komplimanger. Hon hade tydligen ännu en helvetesvecka under Priden.