Mitt liv som toffel

Toffel. Vad betyder det ordet egentligen? Jag är en toffel, det är jag väl medveten om. Men vad gör det mig till? Vad blir jag när jag, och många andra, sätter den etiketten på mig? Vad är jag? Är toffel något dålig? Eller något bra? Är jag en människa man kan köra med hur helst man behagar eller är jag snarare en rätt snäll och välmenande varelse? Kommer detta toffeltillstånd att driva mig i fördärvet eller är det Nobels fredspris som väntar inom en 20-års period?
Jag vet inte. Vi får se vad som händer. Man vet inte.
En sak vet jag. Fotbollsflatan kommer aldrig att vika ned sig och bli en toffel när damfotboll är ämnet. Det finns inte på kartan. Om det dagen kommer då jag viker ned mig i en damfotbollsdiskussion bara för att ”det inte känns så viktigt för mig, så vi kan säga att du har rätt” kommer jag mest troligt att sluta existera – lösas upp i tomma intet. Jag har vikt ned mig en gång – i en het debatt med Bitterflatan men då hade hon faktiskt rätt och jag således fel – och det kommer aldrig att hända igen. Aldrig. Den dagen jag blir så tofflig finns jag inte kvar. Den dagen kommer aldrig att komma. För den dagen skulle ”att vara toffel” innebära något negativt. Och det är helt enkelt inte så jag ser på toffelsyndromet.