Förra veckan, efter att Fotbollsflatan avslöjat att LM (fd Heterobruden) och FF gjort mer än bara hånglat, var det dags att möta Hippien fylld till bredden av frågor.
Hippien överröser FF med frågor så fort FF äntrar rummet för dagens första lektion.
Hippien: Alltså, va?
FF: Inte nu okej, inte nu! På rasten.
Hipp: Tro inte att du kommer undan bara.
Senare med en cigarett som sällskap under en femminutersrast.
Hipp: Okej, har ni legat?
FF: Hmm, öhm... jo...
Hipp: Vaknade ni i samma säng?
FF: Nej, jag hade vett nog att gå och lägga mig i min säng.
Hipp: Har ni pratat om det?
FF: Pratat? Vi har mest bara skrattat.
Hipp: Okej, hur är stämningen mellan er nu?
FF: Det är lite... stelt.
Hipp: Hennes pojkvän då?
FF: Det är väl hennes problem? Fast det känns inte bra. Så sent som igår ringde han henne och sa liksom ”hur är det med FF? Hälsa henne från mig. Hon är fan skön alltså”. Och... det är ju inte bra.
Ungefär här märker FF att fler skolkamrater också förgyller rasten med en cigg. Hon märker detta framför allt för att internatkompisen Blondie tar till orda och skriker.
Blondie: VADÅ? HAR DU BERÄTTAR?
Hipp: Det låter som att NI har haft sex.
FF (märker nu att det står 5-10 personer och lyssnar spänt på vad hon har att säga): Jag och Blondie, nej! Absolut inte!
Blondie: Skratt! Nej, FF och...
FF: ALLTSÅ! Jag och. Jag och en brud.
Hipp: Och hur vet HON om det? (pekar menande mot Blondie)? Kom hon in när ni höll på eller?
FF: Nej men hon har väl mest bara räknat ut det.
Hipp: Nu är rasten slut, men den här diskussionen har just börjat!
onsdag 27 januari 2010
söndag 24 januari 2010
Fotbollsflatan kliver ut ur garderoben.
Denna blogg uppdateras allt mer sällan. Och när den väl uppdateras blir det ofta inlägg som inte berör världens vackraste sport. Vill ni läsa Fotbollsflatans åsikter om damfotboll lite oftare än vad ni får möjlighet att göra just nu?
Då kan fotbollsflatan meddela att hon klivit ut ur garderoben och bloggar under sitt riktiga namn på damfotboll.com -
hylla dem som hyllas bör
Fotbollsflatan kommer att leva kvar även på denna blogg. Men hon kommer att vara lite slöare och lite slappare.
Då kan fotbollsflatan meddela att hon klivit ut ur garderoben och bloggar under sitt riktiga namn på damfotboll.com -
hylla dem som hyllas bör
Fotbollsflatan kommer att leva kvar även på denna blogg. Men hon kommer att vara lite slöare och lite slappare.
tisdag 19 januari 2010
Heterobruden är död!
Heterobruden är ett samtalsämne som legat på is ett tag. Och troligen kommer hon att göra det ett tag framöver. Eller, Heterobruden kommer här med inte att gå under namnet Heterobruden. Helt enkelt för att man måste leva upp till sitt namn, och det gör inte Heterobruden. Ni känner kanske till historien. Heterobruden – som här med kommer att tilldelas namnet Lill-Monkey på grund av sin förmåga att forma apliknande ljud – och Fotbollsflatan bor på samma internat. De spenderar tid tillsammans. De tycker om varandra, som vänner. För att Lill-Monkey har pojkvän har ständigt skickat ut enorma heterosignaler. Trots det, trots att LM gång på gång förklarat att hon är hetero och dessutom oerhört säker på sin sexuella läggning – har hon pratat om FF som den perfekta mannen och även förkunnat att hon kan komma att dumpa pojkvännen för FF.
Det ni hittills inte fått veta (av den enkla anledningen att Hippien läser denna blogg och kommer ställa mig miljontals frågor när hon läser detta) är att LM:s pojkvän varit otroligt svartsjuk på mig. Helt utan anledning hävdade jag. LM hävdade motsattsen. För några veckor sedan ägde följande konversation rum:
FF: Jag förstår verkligen inte VAD det är han är svartsjuk på. Men jag tycker att det är sjukt kul att han är så sotis.
LM: Det är ju inte direkt så att han inte har anledning att va svartsjuk.
FF: Hur menar du då?
LM: Men han har ju anledning att va svartsjuk. Det vet ju både du och jag.
FF: Alltså, hur menar du?
LM: Är du trög eller spelar du bara dum?
FF: Nej, men... Jag förstår faktiskt inte vad du menar.
LM: Visst, kör den stilen du. Men du kan inte förneka det hur länge som helst. Han är svartsjuk av en anledning. Det vet du också. Egentligen.
Efter det, för Fotbollsflatan, något förvirrande samtalet gick det långt tid innan FF och LM fick tillfälle att prata igen. Julstök och jobb kom i vägen. Nyår passerade. Sedan ses de igen, FF och LM. Stämningen mellan dem skulle kunna varit bättre. De tassade som katten kring het gröt. Ingen vågade fråga den andra vad hon faktiskt menade. Efter den stela perioden gjorde festen entré. Och de flesta vet vad alkohol kan göra med redan förvirrade hjärnor. Det hände mycket den kvällen men ad som egentligen hände den natten som var fylld av berusning, låter jag vara osagt – jag tänker på Hippien och alla de frågor hon kommer att ställa.
Vad som händer nu vet FF ännu inte. Vad som händer nästa gång alkoholen förvirrar våra redan förvirrade hjärnor, det vet ingen.
Helt klart är det dock att Heterobruden inte längre existerar.
Det ni hittills inte fått veta (av den enkla anledningen att Hippien läser denna blogg och kommer ställa mig miljontals frågor när hon läser detta) är att LM:s pojkvän varit otroligt svartsjuk på mig. Helt utan anledning hävdade jag. LM hävdade motsattsen. För några veckor sedan ägde följande konversation rum:
FF: Jag förstår verkligen inte VAD det är han är svartsjuk på. Men jag tycker att det är sjukt kul att han är så sotis.
LM: Det är ju inte direkt så att han inte har anledning att va svartsjuk.
FF: Hur menar du då?
LM: Men han har ju anledning att va svartsjuk. Det vet ju både du och jag.
FF: Alltså, hur menar du?
LM: Är du trög eller spelar du bara dum?
FF: Nej, men... Jag förstår faktiskt inte vad du menar.
LM: Visst, kör den stilen du. Men du kan inte förneka det hur länge som helst. Han är svartsjuk av en anledning. Det vet du också. Egentligen.
Efter det, för Fotbollsflatan, något förvirrande samtalet gick det långt tid innan FF och LM fick tillfälle att prata igen. Julstök och jobb kom i vägen. Nyår passerade. Sedan ses de igen, FF och LM. Stämningen mellan dem skulle kunna varit bättre. De tassade som katten kring het gröt. Ingen vågade fråga den andra vad hon faktiskt menade. Efter den stela perioden gjorde festen entré. Och de flesta vet vad alkohol kan göra med redan förvirrade hjärnor. Det hände mycket den kvällen men ad som egentligen hände den natten som var fylld av berusning, låter jag vara osagt – jag tänker på Hippien och alla de frågor hon kommer att ställa.
Vad som händer nu vet FF ännu inte. Vad som händer nästa gång alkoholen förvirrar våra redan förvirrade hjärnor, det vet ingen.
Helt klart är det dock att Heterobruden inte längre existerar.
torsdag 7 januari 2010
En dans på rosor?
För någon månad sedan hävdade Fotbollsflatan att Lets Dance är ett djävla skitprogram. Och nu har det blivit dags för henne att tala ur skägget och förklara vad hon menar. Häng med nu. Nu kommer det att gå undan.
Jag skulle vilja prata om skillnaden mellan doping och doping. Skillnaden mellan Enqvist och Haglund. Men jag skulle också vilja snacka lite om rasism.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte mycket om Linda Haglund. Jag var liksom inte ens påtänkt när hon sprang runt både på löparbanor och i svenska hjärtan.
Men jag vet en del om Ludmila Enqvist. Hon har sprungit runt i mitt hjärta många gånger. Sprungit och sprungit och hoppat och hoppat, i mitt hjärta - så många gånger.
Jag vet också vad Haglund och Enqvist har gemensamt. De fuskade.
Jag vet att Haglund sprang med otillåtna medel i kroppen och straffades med en lång avstängning. Folkkära Haglund skulle dock komma tillbaka in i svenska folkets vardagsrum. Förra årets byttes löparskor mot dansskor . Haglund fick en inbjudan och hon dansade i TV – samma tv-program som Victoria Sandell Svensson snart visar upp sina fotbollslår i.
Jag undrar inte när Ludmila Enqvist får sin inbjudan. Jag undrar är när hon överhuvudtaget ska kunna visa sig på gatorna utan att folk föraktar henne?
Varför hatas och förakts Ludmila medan Haglund dansar loss i tv? För att Ludmila dopat sig inte bara en utan två gånger har jag hörts viskas. - Tamt och larvigt! Det var ju inte direkt så att man köpte grisen i säcken. Alla visste precis vad hon hade med sig i bagaget och ändå jublade de flesta när hon vann sina lopp.
Det tycktes inte röra någon i ryggen att en före detta dopningsavstängd ryska vann OS-guld i Atlanta 1996 med ett rykande färskt pass i väskan. Då var hon svenska ända ut i fingertopparna. Jag tänker inte ta Ludmila under mina vingar och säga att jag inte är besviken på att hon dopade sig. Men jag är betydligt mer besviken på den häxjakt som sedan dess pågått mot henne.
Jag tror att anledningen till att Ludmila inte dansar i våra vardagsrum är att hon är född med en annan nationallitet än Haglund.
Jag tror att anledningen till den omänskliga och barbariska behandlingen av Ludmila beror på att hon är född ryska. När Ludmila knaprade i sig de där pillera fick hon inte vara en fullvärdig svensk medborgare – hon förvandlades till en dopad jävla ryska.
Jag undrar varför vissa dopade idrottare dansar i tv när andra bara ses som dopade jävla ryskor. Kan det ha något med rasism att göra?
Och slutsatsen blir? Lets dance är ett djävla skitprogram. Ett skitprogram som en av Sveriges bästa fotbollsspelare nu kommer att delta i. Trots att programet stinker kan jag inte låta bli att hålla tummarna för Victoria Sandell Svensson, heja heja!
Jag skulle vilja prata om skillnaden mellan doping och doping. Skillnaden mellan Enqvist och Haglund. Men jag skulle också vilja snacka lite om rasism.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte mycket om Linda Haglund. Jag var liksom inte ens påtänkt när hon sprang runt både på löparbanor och i svenska hjärtan.
Men jag vet en del om Ludmila Enqvist. Hon har sprungit runt i mitt hjärta många gånger. Sprungit och sprungit och hoppat och hoppat, i mitt hjärta - så många gånger.
Jag vet också vad Haglund och Enqvist har gemensamt. De fuskade.
Jag vet att Haglund sprang med otillåtna medel i kroppen och straffades med en lång avstängning. Folkkära Haglund skulle dock komma tillbaka in i svenska folkets vardagsrum. Förra årets byttes löparskor mot dansskor . Haglund fick en inbjudan och hon dansade i TV – samma tv-program som Victoria Sandell Svensson snart visar upp sina fotbollslår i.
Jag undrar inte när Ludmila Enqvist får sin inbjudan. Jag undrar är när hon överhuvudtaget ska kunna visa sig på gatorna utan att folk föraktar henne?
Varför hatas och förakts Ludmila medan Haglund dansar loss i tv? För att Ludmila dopat sig inte bara en utan två gånger har jag hörts viskas. - Tamt och larvigt! Det var ju inte direkt så att man köpte grisen i säcken. Alla visste precis vad hon hade med sig i bagaget och ändå jublade de flesta när hon vann sina lopp.
Det tycktes inte röra någon i ryggen att en före detta dopningsavstängd ryska vann OS-guld i Atlanta 1996 med ett rykande färskt pass i väskan. Då var hon svenska ända ut i fingertopparna. Jag tänker inte ta Ludmila under mina vingar och säga att jag inte är besviken på att hon dopade sig. Men jag är betydligt mer besviken på den häxjakt som sedan dess pågått mot henne.
Jag tror att anledningen till att Ludmila inte dansar i våra vardagsrum är att hon är född med en annan nationallitet än Haglund.
Jag tror att anledningen till den omänskliga och barbariska behandlingen av Ludmila beror på att hon är född ryska. När Ludmila knaprade i sig de där pillera fick hon inte vara en fullvärdig svensk medborgare – hon förvandlades till en dopad jävla ryska.
Jag undrar varför vissa dopade idrottare dansar i tv när andra bara ses som dopade jävla ryskor. Kan det ha något med rasism att göra?
Och slutsatsen blir? Lets dance är ett djävla skitprogram. Ett skitprogram som en av Sveriges bästa fotbollsspelare nu kommer att delta i. Trots att programet stinker kan jag inte låta bli att hålla tummarna för Victoria Sandell Svensson, heja heja!
Jag undrar vad herr Lagrell skulle säga...
Svenskfotbolls högsta chef har mycket att stå i just nu. På något sätt måste han deala med två feta fotbollsfloppar och styra upp framtiden. Annars riskerar Sverige att bli en riktig blåbärsnation i fotbollssammanhang. Herrarnas nya förbundskapten, Erik Hamrén, måste komma in i matchen. Mr Dennerby måste på något sätt styra upp sitt landslag och börja prestera. Och de båda förbundskaptenerna måste lyckas. Det är Lagrells jobb att se till att de gör det.
Zlatan måste vara nöjd också, oavsett om han väljer att återvända till landslaget eller inte.´Alla nya, unga, 25-åringar som är på väg att ta steget in i landslaget måste medietränas.
Som sagt, han har mycket nu den där Lars-Åke Lagrell. Inget får störa under arbetets gång. Jag undrar vad herr Lagrell skulle tycka om han visste att jag mer än gärna skulle störa. Visst hoppas jag också på framgångar för de båda landslagen – även om det är rätt allmänt känt att jag hoppas mer på damerna än på herrarna - och en nöjd Zlatan som återigen drar på sig landslagsdräkten. Men trots det skulle jag mer än gärna knacka på Lagrells dörr och be om att få sitta ner.
Jag undrar vad herr Lagrell skulle säga om jag bad att få mjölk i kaffet. Jag undrar vad han skulle svara på de frågor jag har att ställa. Jag undrar vad han skulle tänka om jag förklarade min syn på fotboll för honom.
Hur skulle Lagrell reagera om ja pratade om spelare som med pengars makt förvandlas till divor och supportrar som håller på att förstöra sporten. Skulle Lagrell förstå mig när jag med en tår i ögat säger att den sport så många älskar är på väg att dö?
Framför att undrar jag vad herr Lars-Åke Lagrell, svenskfotbolls högsta chef, skulle säga om jag pekade på damlandslaget och sa; Det där är kärlek, snälla låt ingen förstöra det. Nu när herrfotbollen blöder kan du väl hjälpa mig att skydda det jag älskar allra mest.
Jag undrar vad Lagrell skulle skriva i sin dagbok om jag gång på gång upprepade;
”Låt inga idioter förstöra damfotboll så som de förstört herrfotbollen”.
Zlatan måste vara nöjd också, oavsett om han väljer att återvända till landslaget eller inte.´Alla nya, unga, 25-åringar som är på väg att ta steget in i landslaget måste medietränas.
Som sagt, han har mycket nu den där Lars-Åke Lagrell. Inget får störa under arbetets gång. Jag undrar vad herr Lagrell skulle tycka om han visste att jag mer än gärna skulle störa. Visst hoppas jag också på framgångar för de båda landslagen – även om det är rätt allmänt känt att jag hoppas mer på damerna än på herrarna - och en nöjd Zlatan som återigen drar på sig landslagsdräkten. Men trots det skulle jag mer än gärna knacka på Lagrells dörr och be om att få sitta ner.
Jag undrar vad herr Lagrell skulle säga om jag bad att få mjölk i kaffet. Jag undrar vad han skulle svara på de frågor jag har att ställa. Jag undrar vad han skulle tänka om jag förklarade min syn på fotboll för honom.
Hur skulle Lagrell reagera om ja pratade om spelare som med pengars makt förvandlas till divor och supportrar som håller på att förstöra sporten. Skulle Lagrell förstå mig när jag med en tår i ögat säger att den sport så många älskar är på väg att dö?
Framför att undrar jag vad herr Lars-Åke Lagrell, svenskfotbolls högsta chef, skulle säga om jag pekade på damlandslaget och sa; Det där är kärlek, snälla låt ingen förstöra det. Nu när herrfotbollen blöder kan du väl hjälpa mig att skydda det jag älskar allra mest.
Jag undrar vad Lagrell skulle skriva i sin dagbok om jag gång på gång upprepade;
”Låt inga idioter förstöra damfotboll så som de förstört herrfotbollen”.
Det var bättre förr Morfar.
Det är så mycket jag skulle vilja berätta för morfar.
Det knallar på som vanligt, skulle jag säga till morfar om jag fick chansen. Sverige tog noll – zero – guld i OS för två år sedan, inte ens någon okänd pilbågsskytt lyckades den här gången.
”Men Klüft då?” skulle morfar fråga.
”Nää, hon har sadlat om till längd och floppar nu lika ofta som Bergqvist gjorde under en höjdhoppstävling”.
”Hockeyn! Hur går det i hockeyn?”
”Vet inte, bättre än det brukar för Djurgården, lika dåligt som vanligt för SSK, tror jag”. Sedan skulle jag berätta för morfar om herrlandslagets flopp i VM-kvalet, att Lagerbäck nu är borta och att Zlatan säger som Henke gjorde för några år sedan – Nej tack!
”Det var ju synd” skulle morfar sucka. ”Hur ser det ut annars då, med damfotboll och så?”
”Som vanligt, Sverige förlorar mot Tyskland och förlorar de inte mot Tyskland så förlorar de mot Norge. Marta lämnade Umeå och Linköping vann SM-guldet. Annars är allt precis som vanligt”. Morfar skulle skratta lite och då skulle jag berätta om att den sjuka idrottsvärld vi lever i inte har förändrats ett dugg sedan hans dagar.
Fortfarande tjänar idrottsmännen betydligt mycket mer än kvinnorna. Fortfarande skriker mansgrisarna högt när damfotboll visas i tv, idioterna orkar tydligen inte byta kanal.
Tidningar och tv struntar i sitt ansvar och väljer att blunda för könsdiskrimineringen inom idrotten. Men alla chefredaktörer svär på att det är feminister, alla chefredaktörer är fortfarande män.
I förbifarten skulle jag berätta för morfar om Pia Sundhage. Om en flata från Sverige som är tränare för världens bästa damlandslag och nobbar Vita huset.
”Är det något bra?” skulle morfar kanske fråga.
”Ja morfar, det är jättebra”. Annars är det mesta skit skulle jag säga. Kalla vinner någon världscuptävling här och där och det är väl bra. Men det känns inte som det brukar. Förr svischade Anja ned för backarna, Bergqvist och Holm hoppade högst och Klüft lekte hem seger efter seger. Fotbollsherrarna gick i alla fall till kvartsfinal. Damerna? De förlorade ju mot Tyskland, eller Norge, då också men inte fören i finalen.
Det var bättre förr morfar, bara så du vet – det var bättre förr!
Det knallar på som vanligt, skulle jag säga till morfar om jag fick chansen. Sverige tog noll – zero – guld i OS för två år sedan, inte ens någon okänd pilbågsskytt lyckades den här gången.
”Men Klüft då?” skulle morfar fråga.
”Nää, hon har sadlat om till längd och floppar nu lika ofta som Bergqvist gjorde under en höjdhoppstävling”.
”Hockeyn! Hur går det i hockeyn?”
”Vet inte, bättre än det brukar för Djurgården, lika dåligt som vanligt för SSK, tror jag”. Sedan skulle jag berätta för morfar om herrlandslagets flopp i VM-kvalet, att Lagerbäck nu är borta och att Zlatan säger som Henke gjorde för några år sedan – Nej tack!
”Det var ju synd” skulle morfar sucka. ”Hur ser det ut annars då, med damfotboll och så?”
”Som vanligt, Sverige förlorar mot Tyskland och förlorar de inte mot Tyskland så förlorar de mot Norge. Marta lämnade Umeå och Linköping vann SM-guldet. Annars är allt precis som vanligt”. Morfar skulle skratta lite och då skulle jag berätta om att den sjuka idrottsvärld vi lever i inte har förändrats ett dugg sedan hans dagar.
Fortfarande tjänar idrottsmännen betydligt mycket mer än kvinnorna. Fortfarande skriker mansgrisarna högt när damfotboll visas i tv, idioterna orkar tydligen inte byta kanal.
Tidningar och tv struntar i sitt ansvar och väljer att blunda för könsdiskrimineringen inom idrotten. Men alla chefredaktörer svär på att det är feminister, alla chefredaktörer är fortfarande män.
I förbifarten skulle jag berätta för morfar om Pia Sundhage. Om en flata från Sverige som är tränare för världens bästa damlandslag och nobbar Vita huset.
”Är det något bra?” skulle morfar kanske fråga.
”Ja morfar, det är jättebra”. Annars är det mesta skit skulle jag säga. Kalla vinner någon världscuptävling här och där och det är väl bra. Men det känns inte som det brukar. Förr svischade Anja ned för backarna, Bergqvist och Holm hoppade högst och Klüft lekte hem seger efter seger. Fotbollsherrarna gick i alla fall till kvartsfinal. Damerna? De förlorade ju mot Tyskland, eller Norge, då också men inte fören i finalen.
Det var bättre förr morfar, bara så du vet – det var bättre förr!
lördag 2 januari 2010
00-talet - årtiondet då svensk fotboll var bäst i världen
När Fotbollsflatan sätter sig ner för att summerar 2000-talets första tio år blir hon både nostalgisk och tårögd. Det hände så mycket. Årtiondet var både omtumlande, magiskt och sorgligt. 00-talet var årtiondet då Fotbollsflatan upptäckte damfotbollen, det var årtiondet då Sverige stod på toppen men föll och ännu har landslaget inte rest sig upp. Det var också årtiondet då Tyskland dominerade totalt, och Brasilien fick en kvinnlig världsspelare. Umeå IK blev ”hela Sveriges lag” och var bäst i världen. Damallsvenskan hyllades som den starkaste av alla damligor och en liten norrländska hyllades av Zidane. 00-talet bjöd, som ni säkert minns, på väldigt mycket skratt men även en del tårar. Fotbollsflatan sammanfattar årtiondet som passerat på sitt sedvanliga och partiska vis.
00-talets spelare: Malin Moström
Inte Mia Hamm, inte Birgit Prinz eller Marta. Utan Malin ”Mosan” Moström. Spelgeniet, lagkaptenen, evighetsmaskinen. Mosan ledde Umeå in i storhetsperioden i början av 00-talet. Mosan ledde Sverige genom mästerskapen. Malin Moström har aldrig varit världens bästa spelare, men definitivt den viktigaste spelaren för sitt lag och land.
00-talets match: Tyskland – Brasilien VM 2007
De regerande mästarinnorna ställdes mot oerhört populära Brasilien. Det snackades om Marta och Christiane. Men efter matchen Nadine Angrer namnet på allas läppar.
00-talets mål: Josefine Öqvist Sverige – Kanada VM 2003
Länge har Kanada lett VM-semifinalen mot Sverige. Men tack vare Malin Moström fanns det hopp om final för svenskorna. Från ingenstans, nåja... från Uppsala, dyker sedan en helt okänd 20-åring upp. Och Sverige har tagit sig till sin första VM-final någonsin.
00-talets vinnare: Umeå IK
00-talet blev decenniet då Umeå IK tog allsvenskan med storm och vann serien år efter år, med betryggande poängavstånd till allt möjligt motstånd. Umeå utklassade inte bara konkurenterna i allsvenskan utan tog sig snabbt ut i Europa. Länge var Västerbottenlaget bäst i världen.
00-talets flopp: Marta och finalerna
Marta Viera Da Silva hyllas ofta som världens bästa damspelare genom tiderna. Om det påståendet stämmer låter vi vara osagt, men en sak är säker – under 00-talet fick damfotbollen sin första riktiga världsstjärna. Och Marta har lett sitt Brasilien till två mästerskapsfinaler under 00-talet. Väl framme vid finalerna (VM 2007 och OS 2008) har brassan sedan floppat totalt. Att världens bästa spelare inte presterat när det gällt som allra mest måste väl ses som en gigantisk flopp? Eller har jag fel?
00-talets topp: Sverige ala VM 03
Mästerskapet invigdes på sedvanligt vis med en svensk förlust. Efter det följde idel vinster och underbart spel. Sverige var VM:s mest attraktiva lag. Malin Moström, Victoria Svensson och Hanna Ljungberg propagerade fotboll på bästa sändningstid. I Sverige rådde damfotbollsfeber och plötsligt hade alla – även de tidigare så skeptiska mansgrisarna - något att säga om laget som var i USA och grävde guld. Att Sverige faktiskt förlorade finalen mot Tyskland spelar mindre roll såhär 6 år senare.
00-talets tränare: Pia Sundhage
Sundhage började decenniet med att bli årets tränare i den amerikanska proffsligan. Efter det följde framgångar i Örebro och Kina innan världens bästa damlag ringde svenskan och när USA sedan försvarade sitt OS-guld under 2008 var succén total.
00-talets mest överskattade: LdB Malmö FC
Inför varje säsong snackas det om att Malmö, som dominerade svensk damfotboll under 90-talets slutskede, skulle ta sig tillbaka till toppen. Men efter varje säsong konstaterades det att; Malmö kan inte vinna, oavsett vilket namn laget lyssnar till.
Mest underskattade: Jane Törqvist
Glidtacklingarnas okrönta drottning har väl aldrig riktigt fått det erkännande hon förtjänat. Det har alltid snackats om Westberg och Marklund. Men Törnan har, i landslagssammanhang, aldrig gjort bort sig. Eller har jag fel?
00-talets spelare: Malin Moström
Inte Mia Hamm, inte Birgit Prinz eller Marta. Utan Malin ”Mosan” Moström. Spelgeniet, lagkaptenen, evighetsmaskinen. Mosan ledde Umeå in i storhetsperioden i början av 00-talet. Mosan ledde Sverige genom mästerskapen. Malin Moström har aldrig varit världens bästa spelare, men definitivt den viktigaste spelaren för sitt lag och land.
00-talets match: Tyskland – Brasilien VM 2007
De regerande mästarinnorna ställdes mot oerhört populära Brasilien. Det snackades om Marta och Christiane. Men efter matchen Nadine Angrer namnet på allas läppar.
00-talets mål: Josefine Öqvist Sverige – Kanada VM 2003
Länge har Kanada lett VM-semifinalen mot Sverige. Men tack vare Malin Moström fanns det hopp om final för svenskorna. Från ingenstans, nåja... från Uppsala, dyker sedan en helt okänd 20-åring upp. Och Sverige har tagit sig till sin första VM-final någonsin.
00-talets vinnare: Umeå IK
00-talet blev decenniet då Umeå IK tog allsvenskan med storm och vann serien år efter år, med betryggande poängavstånd till allt möjligt motstånd. Umeå utklassade inte bara konkurenterna i allsvenskan utan tog sig snabbt ut i Europa. Länge var Västerbottenlaget bäst i världen.
00-talets flopp: Marta och finalerna
Marta Viera Da Silva hyllas ofta som världens bästa damspelare genom tiderna. Om det påståendet stämmer låter vi vara osagt, men en sak är säker – under 00-talet fick damfotbollen sin första riktiga världsstjärna. Och Marta har lett sitt Brasilien till två mästerskapsfinaler under 00-talet. Väl framme vid finalerna (VM 2007 och OS 2008) har brassan sedan floppat totalt. Att världens bästa spelare inte presterat när det gällt som allra mest måste väl ses som en gigantisk flopp? Eller har jag fel?
00-talets topp: Sverige ala VM 03
Mästerskapet invigdes på sedvanligt vis med en svensk förlust. Efter det följde idel vinster och underbart spel. Sverige var VM:s mest attraktiva lag. Malin Moström, Victoria Svensson och Hanna Ljungberg propagerade fotboll på bästa sändningstid. I Sverige rådde damfotbollsfeber och plötsligt hade alla – även de tidigare så skeptiska mansgrisarna - något att säga om laget som var i USA och grävde guld. Att Sverige faktiskt förlorade finalen mot Tyskland spelar mindre roll såhär 6 år senare.
00-talets tränare: Pia Sundhage
Sundhage började decenniet med att bli årets tränare i den amerikanska proffsligan. Efter det följde framgångar i Örebro och Kina innan världens bästa damlag ringde svenskan och när USA sedan försvarade sitt OS-guld under 2008 var succén total.
00-talets mest överskattade: LdB Malmö FC
Inför varje säsong snackas det om att Malmö, som dominerade svensk damfotboll under 90-talets slutskede, skulle ta sig tillbaka till toppen. Men efter varje säsong konstaterades det att; Malmö kan inte vinna, oavsett vilket namn laget lyssnar till.
Mest underskattade: Jane Törqvist
Glidtacklingarnas okrönta drottning har väl aldrig riktigt fått det erkännande hon förtjänat. Det har alltid snackats om Westberg och Marklund. Men Törnan har, i landslagssammanhang, aldrig gjort bort sig. Eller har jag fel?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
