Som genom en trollslag blev Fotbollsflatan alldeles nyss 400 kronor fattigare. Återstår att se om det var värt det eller om jag, någon gång runt 18tiden på lördag, får lämna Folkungavallen både bitter OCH fattig. Förhoppningsvis blir det inte så. Förhoppningen är att Linköping slår Umeå och säkrar guldet. Jag har ju aldrig försökt dölja det - att jag och Umeå IK inte riktigt klickar till 100%. Och att jag tror att det vore bra för svensk damfotboll om Umeå trillade ned från tronen, om så bara för något år. Och att Linköping - sedan Djurgården föll bort från guldstriden (i omgång 6 om jag inte missminner mig) hållt mina tummar för Linköping.
Jag tror att hela damfotbollsvärlden - förutom en tapper skara blåsvarta UIK:are - skulle må bra om Linköping vann allsvenska detta år. Intresse ökar om serien blir intressantare - logiskt kan tyckas. Och vem vill INTE att, inte bara media utan även, gemeneman ska uppmärksamma damallsvenskan på det sätt världens bästa serie förtjänar? Jag hoppas att jag, någon gång runt 18tiden på lördag, får lämna Folkungavallen lite fattigare men lite gladare. Glädje kan, som genom en trollslag bli till bitterhet.
tisdag 27 oktober 2009
söndag 25 oktober 2009
Sanningen är fiktiv
Filippa Bark är besviken på min blogg. Hon har inte sagt det rakt ut men jag väljer att tolka det så. Hon är nöjd med fotbollsdelen och att jag valt att lyfta fram hennes nya favorit Karin Lissel, men Bark är besviken på ett och annat - det som inte har med fotboll att göra. Fotbollsdelen är Bark, som sagt, nöjd med. Ofta när vi ses diskuteras bloggens tänkande och all möjlig fotboll, inte bara damfotboll utan även herrfotboll då stadens stolthet klarat sig bra i superettan och snart väntar ett stundande kval. Bark vill troligen att jag ska skriva om hennes kära klubb också - men då laget missade sin målsättning grov och ännu inte kommit högre än division 3 säger jag att det får vänta.
Ibland blir Bark förvirrad. Här om veckan blev hon näst intill upprörd då hon insåg att allt som skrivs om mitt privata liv inte alltid stämmer överens med den faktiska verkligheten. Hon tyckte det var märkligt att jag tar döseriöst på det jag skriver om fotboll men sedan, stundtals, skriver om de privata sanningarna till mer fiktiva betraktelser Jag försökte förklara att detta sker pga två saker. Dels vill jag inte att alla ska veta allt om mig och de människor jag omger mig med. Dels är det ibland roligare, intressantare och mer spännande att förbättra eller försämra verkligheten. När man skriver får man en gratismöjlighet att förändra verkligenheten, varför inte ta den? En annan intressant aspekt på det hela är väl att sanningen alltid är partisk - så varför inte göra den fiktiv också. Ibland, när man känner för det.
Ibland blir Bark förvirrad. Här om veckan blev hon näst intill upprörd då hon insåg att allt som skrivs om mitt privata liv inte alltid stämmer överens med den faktiska verkligheten. Hon tyckte det var märkligt att jag tar döseriöst på det jag skriver om fotboll men sedan, stundtals, skriver om de privata sanningarna till mer fiktiva betraktelser Jag försökte förklara att detta sker pga två saker. Dels vill jag inte att alla ska veta allt om mig och de människor jag omger mig med. Dels är det ibland roligare, intressantare och mer spännande att förbättra eller försämra verkligheten. När man skriver får man en gratismöjlighet att förändra verkligenheten, varför inte ta den? En annan intressant aspekt på det hela är väl att sanningen alltid är partisk - så varför inte göra den fiktiv också. Ibland, när man känner för det.
Toppar och floppar i nomineringarna
Nomineringarna till fotbollsgalan som stundar har fått många att tycka och tänka. Plötsligt förvandlas alla supportrar till någon form av experttyckare. Och det är inte negativt, snarare precis tvärt om. Det är bra. Det är positivt. Att tycka och tänka är stimulernade och utvecklande för människan. Att uttrycka sin åsikt är yttrandefrihet och det i sin tur är inget annat än en mänsklig rättighet. Att männsikor engagerar sig är alltså utvecklande och det är en rättighet men det är också bra för damfotbollen. För att engangemang tyder på att folk bryr sig. Det betyder att damfotboll inte är något man viftar bort med en handvändning. Det om något är bra. Det behöver damfotbollen.
Efter det utlägget vill Fotbollsflatan snabbt hoppa vidare till de där nomineringarna FF förvandlar sig själv till en av de där experttyckarna, om så bara för några rader i ett blogginlägg som antagligen kommer bli alldeles för långt för att någon skall orka läsa allt. Men det är ett senare problem. Hur eller hur. Här är det brudar som, enligt mig, förtjänar att hyllas med en boll av glas - med klockrena motiveringar. Förhoppningsvis
Årets målvakt: Sofia Lundgren
Hon har släppt in minst mål i hela den kvinnliga allsvenskan, tagit ytterligare ett steg i karriären under året i Linköping.
Övriga kommentarer: Hur bra har det egentligen gott för Caroline Jönsson i USA. Har juryn någon koll på henne alls? Borde hon varit nominerad som en av de fyra?
Årets back: Sara Thunebro
Jag har sagt det förr. Den offensiva och inläggsäkra Thunebro skulle mycket väl kunna vara en av världens bästa ytterbackar. Hon bar fram Djurgården under stora delar av årets allsvenska och hon var en av de få i den svenska EM-truppen som presterade under hela turneringen.
Övriga kommentarer: Sembrant, hur tänkte juryn då?
Årets mittfältare: Caroline Seger
Känns väldigt givet. Sjögran och Sandell-Svensson har även de rätt hyfsade säsonger bakom sig. Men de har inte burit upp Djurgården eller Malmö på samma sätt som Seger burit upp Linköping.
Övriga kommentarer: Hur bra kan seger bli? Kan hon utmana spelare så som Wambach eller Marta om titel "världens bästa" om några år?
Årets anfallare: Linnea Liljegärd
Spontant vill jag svara Landström. Men Liljegärd har imponerat i Göteborg och skulle troligen gjor det samma i landslaget - om hon fått chansen på riktigt.
Övriga kommentarer: Vad hände med L8? Hennes spel i EM var under all kritik men det har tydligen gått rätt bra i Frankrike. Är det bara landslagsinsattser som räknas och OM det är så, hur kan då Liljegärd vara nominerad? Eller... Är det så att spelare måste höra hemma i allsvenskan för att ha en chans? Eller räcker L8 helt enkelt inte till detta år?
Årets genombrott: Linnea Liljegärd
Hela denna kategori luktar parodi då juryn gjort misstaget (?) att nominera två spelare två år i rad. För visst slog Asllani igenom redan under förra året? Och Fors, när slog hon igenom egentligen - jag tycker hon befunnigt sig på en rätt hög nivå (om än inte landslagsnivå) under många år. Av de nominerade är det bara Liljegärd och Nilsson som känns intressanta som GENOMBROTT och då drar Liljegärd det längsta strået.
Övriga kommentarer: Känns rätt meningslöst att säga något mer.
Årets allsvenska spelare: Caroline Seger
Denna kategori är säkert bra - för de allsvenska herrarna som annars ofta går prislösa. Men på damsidan känns denna utmärkelse minst sagt onödig då de bästa spelarna - med några få undantag - befinner sig i allsvenskan. Den bästa spelaren i världens bästa damserie är detta år Caroline Seger, så är det bara.
Övriga kommentarer: Att tre av de nominerade är mittfältare säger en del om vilken lagdel som värderas högst på planen...
Årets tränare: Torbjörn Nilsson
Nilsson har gjort Göteborg till ett topplag. han har utvecklat spelet och de spelare han haft att tillgå. Han har fått hela laget att spela som ett lag men också fått nya stjärnor att tändas och ta större ansvar.
Övriga kommentarer: VARFÖR är Johnsson, Djurgården och Sankala, Umeå nominerade - egentligen? Har inte deras lag presterat sämre än de normalt brukar under denna säsong?
Det var det. Nu återstår det bara att se om juryn är med mig eller mot mig.
Efter det utlägget vill Fotbollsflatan snabbt hoppa vidare till de där nomineringarna FF förvandlar sig själv till en av de där experttyckarna, om så bara för några rader i ett blogginlägg som antagligen kommer bli alldeles för långt för att någon skall orka läsa allt. Men det är ett senare problem. Hur eller hur. Här är det brudar som, enligt mig, förtjänar att hyllas med en boll av glas - med klockrena motiveringar. Förhoppningsvis
Årets målvakt: Sofia Lundgren
Hon har släppt in minst mål i hela den kvinnliga allsvenskan, tagit ytterligare ett steg i karriären under året i Linköping.
Övriga kommentarer: Hur bra har det egentligen gott för Caroline Jönsson i USA. Har juryn någon koll på henne alls? Borde hon varit nominerad som en av de fyra?
Årets back: Sara Thunebro
Jag har sagt det förr. Den offensiva och inläggsäkra Thunebro skulle mycket väl kunna vara en av världens bästa ytterbackar. Hon bar fram Djurgården under stora delar av årets allsvenska och hon var en av de få i den svenska EM-truppen som presterade under hela turneringen.
Övriga kommentarer: Sembrant, hur tänkte juryn då?
Årets mittfältare: Caroline Seger
Känns väldigt givet. Sjögran och Sandell-Svensson har även de rätt hyfsade säsonger bakom sig. Men de har inte burit upp Djurgården eller Malmö på samma sätt som Seger burit upp Linköping.
Övriga kommentarer: Hur bra kan seger bli? Kan hon utmana spelare så som Wambach eller Marta om titel "världens bästa" om några år?
Årets anfallare: Linnea Liljegärd
Spontant vill jag svara Landström. Men Liljegärd har imponerat i Göteborg och skulle troligen gjor det samma i landslaget - om hon fått chansen på riktigt.
Övriga kommentarer: Vad hände med L8? Hennes spel i EM var under all kritik men det har tydligen gått rätt bra i Frankrike. Är det bara landslagsinsattser som räknas och OM det är så, hur kan då Liljegärd vara nominerad? Eller... Är det så att spelare måste höra hemma i allsvenskan för att ha en chans? Eller räcker L8 helt enkelt inte till detta år?
Årets genombrott: Linnea Liljegärd
Hela denna kategori luktar parodi då juryn gjort misstaget (?) att nominera två spelare två år i rad. För visst slog Asllani igenom redan under förra året? Och Fors, när slog hon igenom egentligen - jag tycker hon befunnigt sig på en rätt hög nivå (om än inte landslagsnivå) under många år. Av de nominerade är det bara Liljegärd och Nilsson som känns intressanta som GENOMBROTT och då drar Liljegärd det längsta strået.
Övriga kommentarer: Känns rätt meningslöst att säga något mer.
Årets allsvenska spelare: Caroline Seger
Denna kategori är säkert bra - för de allsvenska herrarna som annars ofta går prislösa. Men på damsidan känns denna utmärkelse minst sagt onödig då de bästa spelarna - med några få undantag - befinner sig i allsvenskan. Den bästa spelaren i världens bästa damserie är detta år Caroline Seger, så är det bara.
Övriga kommentarer: Att tre av de nominerade är mittfältare säger en del om vilken lagdel som värderas högst på planen...
Årets tränare: Torbjörn Nilsson
Nilsson har gjort Göteborg till ett topplag. han har utvecklat spelet och de spelare han haft att tillgå. Han har fått hela laget att spela som ett lag men också fått nya stjärnor att tändas och ta större ansvar.
Övriga kommentarer: VARFÖR är Johnsson, Djurgården och Sankala, Umeå nominerade - egentligen? Har inte deras lag presterat sämre än de normalt brukar under denna säsong?
Det var det. Nu återstår det bara att se om juryn är med mig eller mot mig.
torsdag 22 oktober 2009
Tärningen är kastad, anta utmaningen!
Nomineringarna till Fotbollsgalan är nu släppta. Inga skrällar finns med på listan. Rätt eller fel? Självklart rätt. Har vi en någorlunda insatt jury ska en sådan nomineringslista inte innehålla skrällar. De bästa ska vara med och inte innehålla namn värt att höja på ögonbrynen för.
För att testa mig själv och resten av världen utmanar jag här med mina läsare. Vilka tilldelas priserna? Vad tror ni? VEM är egentligen Experternas Expert?
De nominerade är;
Årets målvakt
Barbara, Sunnanå SK
Kristin Hammarström, KIF Örebro
Hedvig Lindahl, Kopparbergs/Göteborg FC
* Sofia Lundgren, Linköpings FC
Årets Back
Faith Ikidi, Linköpings FC
Charlotte Rohlin, Linköpings FC
Linda Sembrant, AIK
* Sara Thunebro, Djurgården/Frankfurt
Årets Mittfältare
Victoria Sandell Svensson, Djurgården
* Caroline Seger, Linköpings FC
Therese Sjögran, LdB FC Malmö
Mami Yamaguchi, Umeå IK
Årets Forward
Kosovare Asllani, Linköpings FC
Ramona Bachmann, Umeå IK
Jessica Landström, Linköpings FC
* Linnea Liljegärd, Kopparbergs/Göteborg FC
Årets Genombrott
Kosovare Asllani, Linköpings FC
Louise Fors, AIK
* Linnea Liljegärd, Kopparbergs/Göteborg FC
Lina Nilsson, Ldb FC Malmö
Årets Allsvenska spelare
Faith Ikidi, Linköpings FC
Victoria Sandell Svensson, Djurgården
* Caroline Seger, Linköpings FC
Therese Sjögran, LdB FC Malmö
Årets Tränare
Anders Johansson, Djurgården
* Torbjörn Nilsson, Kopparbergs/Göteborg FC
Mika Sankala, Umeå IK
Magnus Wikman, Linköpings FC
Motiveringar och andra, mer eller mindre, relevanta åsikter dyker upp om några dagar.
* De spelare/ledare som FF tror kommer belönas med en boll i glas.
För att testa mig själv och resten av världen utmanar jag här med mina läsare. Vilka tilldelas priserna? Vad tror ni? VEM är egentligen Experternas Expert?
De nominerade är;
Årets målvakt
Barbara, Sunnanå SK
Kristin Hammarström, KIF Örebro
Hedvig Lindahl, Kopparbergs/Göteborg FC
* Sofia Lundgren, Linköpings FC
Årets Back
Faith Ikidi, Linköpings FC
Charlotte Rohlin, Linköpings FC
Linda Sembrant, AIK
* Sara Thunebro, Djurgården/Frankfurt
Årets Mittfältare
Victoria Sandell Svensson, Djurgården
* Caroline Seger, Linköpings FC
Therese Sjögran, LdB FC Malmö
Mami Yamaguchi, Umeå IK
Årets Forward
Kosovare Asllani, Linköpings FC
Ramona Bachmann, Umeå IK
Jessica Landström, Linköpings FC
* Linnea Liljegärd, Kopparbergs/Göteborg FC
Årets Genombrott
Kosovare Asllani, Linköpings FC
Louise Fors, AIK
* Linnea Liljegärd, Kopparbergs/Göteborg FC
Lina Nilsson, Ldb FC Malmö
Årets Allsvenska spelare
Faith Ikidi, Linköpings FC
Victoria Sandell Svensson, Djurgården
* Caroline Seger, Linköpings FC
Therese Sjögran, LdB FC Malmö
Årets Tränare
Anders Johansson, Djurgården
* Torbjörn Nilsson, Kopparbergs/Göteborg FC
Mika Sankala, Umeå IK
Magnus Wikman, Linköpings FC
Motiveringar och andra, mer eller mindre, relevanta åsikter dyker upp om några dagar.
* De spelare/ledare som FF tror kommer belönas med en boll i glas.
tisdag 20 oktober 2009
Vart är brudarna?
Fotbollsflatan är, återigen, ute på hal is och tycker och tänker som ingen annan gör. Nu ger hon sig ut på djupt vatten och in i herrfotbollsvärlden. Lagerbäck har lämnat herrlandslaget och vem som ska bli hans ersättare diskuteras nu flitigt i alla typer av medium. Sven-Göran "Svennis" Eriksson tycks vara det hetaste alternativet enligt många.
Själv struntar jag i vem som får det där jobbet. Jag undrar istället när herrfotbollen ska krossa könsbarriärerna och våga ta in kvinnor som huvudtränare. Troligen aldrig.
Men håll med om att Marika Domanski Lyfors meriter talar för sig själv och att hon. om hon varit en han, hade varit av intresse för fotbollsförbundet och Lagrell.
Håll med om att om hon hade varit en han hade hon redan blivit erbjuden jobbet som förbundskapten för det älskade, folkkära herrlandslaget. Erkänn att det är så.
För hennes meriter talar för sig själv.
Ingen svensk man kan matcha henne när vi snackar meriter - erkänn att det är så.
Erkänn att jag har rätt...
Man kan undra varför de begåvade kvinnor vi har i detta fotbollsland aldrig riktig räknas så pass att de får andas på det alldra finaste och vackraste som finns - herrfotboll.
Man kan undra.
Eller så kan man bara konstatera att kvinnor inte räknas när det handlar om fotboll.
Själv struntar jag i vem som får det där jobbet. Jag undrar istället när herrfotbollen ska krossa könsbarriärerna och våga ta in kvinnor som huvudtränare. Troligen aldrig.
Men håll med om att Marika Domanski Lyfors meriter talar för sig själv och att hon. om hon varit en han, hade varit av intresse för fotbollsförbundet och Lagrell.
Håll med om att om hon hade varit en han hade hon redan blivit erbjuden jobbet som förbundskapten för det älskade, folkkära herrlandslaget. Erkänn att det är så.
För hennes meriter talar för sig själv.
Ingen svensk man kan matcha henne när vi snackar meriter - erkänn att det är så.
Erkänn att jag har rätt...
Man kan undra varför de begåvade kvinnor vi har i detta fotbollsland aldrig riktig räknas så pass att de får andas på det alldra finaste och vackraste som finns - herrfotboll.
Man kan undra.
Eller så kan man bara konstatera att kvinnor inte räknas när det handlar om fotboll.
lördag 17 oktober 2009
Legenden och jag
Legenden och Fotbollsflatan bollar under onsdagen idéer inför kommande nummer av den tidning som de båda skriver för. De kommer fram till ett bra uppslag till Fotbollsflatan och bestämmer att FF även ska skriva en krönika. Efter att allt fotbollssnack är avklarat faller vi in på saker så som diskriminering i samhället, könskampen på och utanför idrottsarenorna och männens våld mot kvinnan - utifrån Akademikerns teorier.
Legenden konstaterar att det är lite roligt att vi befinner oss mer än 60 mil ifrån varandra och att vi aldrig träffats men att vi trots de,t och en ålderskillnad på mer än 30 år, alltid har massor att prata om och att det är meningsfullt att prata med Fotbollsflatan. Ett inspirerande idéeutbyte äger rum då vi pratar och ofta blir man bekräftad i sina tankar och åsikter - alternativt får man se på saker ur en annan synvinkel. Fotbollsflatan håller med. Muttrar att "ibland glömmer jag liksom bort hur stora skillnader det är mellan oss. Jag är en ung student som tror att hon kan allt - du kan allt! Och du har spelat i landslaget, vunnit EM- och SM-guld. WORD!"
Fotbollsflatan och Legender lägger, efter ungefär en timmes mer eller mindre meningsfullt tjatande om framför allt fotboll och den guldstrid som snart ställs på sin spets, på och konstaterar att de snart kommer höras igen. Och snacka fotboll, utbyta idéer och tankar.
Jag tänker tillbaka på första gången jag konverserade med Legenden. Den gången var det via mail och just då klickade vi inte riktigt lika bra som vi tycks göra idag, eller hur ska man uttrycka sig?
Jag klagade på att Legenden valde att döpa om sin damfotbollstidning efter en världsberömd fotbollsspelare. Jag påståd att hon, och många andra, strök denna stjärna medhårs no matter what. Jag klagar och jag gnäller i ett mail som, pga antal tecken, skulle kunna gå under namnet novell. På den sista raden väljer jag att skriva att Legenden - trots all kritik - gör att bra jobb och att det är grejt att hon gör det jobb ingen annan tycks bry sig om. Men förutom det klagar jag i hela mailet.
När Legenden svarar väljer hon att gå till motattack. Hon talar om att jag inte har med att göra varför hon väljer att döpa sin tidning efter den berömda fotbollsspelaren. Hon talar om att hon inte alls stryker den spelaren medhårs. Hon talar om att hon inte alls håller med om kritiken. På sista raden väljer hon att skriva att hennes tidning behöver sådana som jag - sådana som vågar säga vad de tycker, sådana som kan damfotboll och som har koll på språket. Men förutom det är hon rätt sur i hela mailet.
Det var så det började, för lite mindre än ett år sedan. Det känns komiskt att vi nu sitter och pratar i telefon och trots att vi ibland har olika åsikter kan diskutera och skratta. Utvecklas och filosofera. Är det inte så det bör vara med alla människor man väljer att omge sig med?
Legenden konstaterar att det är lite roligt att vi befinner oss mer än 60 mil ifrån varandra och att vi aldrig träffats men att vi trots de,t och en ålderskillnad på mer än 30 år, alltid har massor att prata om och att det är meningsfullt att prata med Fotbollsflatan. Ett inspirerande idéeutbyte äger rum då vi pratar och ofta blir man bekräftad i sina tankar och åsikter - alternativt får man se på saker ur en annan synvinkel. Fotbollsflatan håller med. Muttrar att "ibland glömmer jag liksom bort hur stora skillnader det är mellan oss. Jag är en ung student som tror att hon kan allt - du kan allt! Och du har spelat i landslaget, vunnit EM- och SM-guld. WORD!"
Fotbollsflatan och Legender lägger, efter ungefär en timmes mer eller mindre meningsfullt tjatande om framför allt fotboll och den guldstrid som snart ställs på sin spets, på och konstaterar att de snart kommer höras igen. Och snacka fotboll, utbyta idéer och tankar.
Jag tänker tillbaka på första gången jag konverserade med Legenden. Den gången var det via mail och just då klickade vi inte riktigt lika bra som vi tycks göra idag, eller hur ska man uttrycka sig?
Jag klagade på att Legenden valde att döpa om sin damfotbollstidning efter en världsberömd fotbollsspelare. Jag påståd att hon, och många andra, strök denna stjärna medhårs no matter what. Jag klagar och jag gnäller i ett mail som, pga antal tecken, skulle kunna gå under namnet novell. På den sista raden väljer jag att skriva att Legenden - trots all kritik - gör att bra jobb och att det är grejt att hon gör det jobb ingen annan tycks bry sig om. Men förutom det klagar jag i hela mailet.
När Legenden svarar väljer hon att gå till motattack. Hon talar om att jag inte har med att göra varför hon väljer att döpa sin tidning efter den berömda fotbollsspelaren. Hon talar om att hon inte alls stryker den spelaren medhårs. Hon talar om att hon inte alls håller med om kritiken. På sista raden väljer hon att skriva att hennes tidning behöver sådana som jag - sådana som vågar säga vad de tycker, sådana som kan damfotboll och som har koll på språket. Men förutom det är hon rätt sur i hela mailet.
Det var så det började, för lite mindre än ett år sedan. Det känns komiskt att vi nu sitter och pratar i telefon och trots att vi ibland har olika åsikter kan diskutera och skratta. Utvecklas och filosofera. Är det inte så det bör vara med alla människor man väljer att omge sig med?
lördag 10 oktober 2009
Är det inte tragiskt att männen alltid är normen?
"Om fotboll alltid är fotboll oavsett vem som spelar är det väl inte mer än en självklarhet att man kan jämföra herrar med damer?"
När den frågan når mig är det slutet på en diskussion som jag nog gick förlorande ur - Dock tycker jag inte att det viktigaste med diskussioner är att man går segrande ur dem utan att man utvecklar sina åsikter med hjälp av andra.
Självklart, självklart får man jämföra herr- och damfotboll. Oavsett vad man tycker om kvinnokampen, feminismen eller det icke jämställda samhälle vi lever i, oavsett vad man tycker om dam- eller herrfotboll. Man har alltid rätt till sin åsikt. Däremot stör jag mig på att folk som aldrig brytt sig om att se mer än en dammatch sågar hela rörelsen vid fotknölarna. Det känns inte rättvist att göra så. Men man får göra så. Om man vill och ser det som viktigt att hävda mäns rätt till fotboll framför kvinnornas. Man får det, om man tycker det är rätt.
Jag ser inte en damfotbollskritiker som en sämre människa. Jag umgås med många sådana. Min morbror som var min första fotbollstränare under tidigt 90-tal tycker inte något vidare om damfotboll. Vi diskuterar aldrig saken. Vi vet varandras ståndpunkter och hoppar därför över ämnet damfotboll varje gång vi ses. Fegt kanske, men jag har sagt honom vad jag vill säga i frågan;
"Självklart; Om fotboll alltid är fotboll oavsett vem som spelar är det inte mer än en självklarhet att man kan jämföra herrar med damer. Men du jämför inte dam- och herrfotboll. Du jämför damfotboll med herrfotboll. Det är en skillnad. Är det inte lite tragiskt att männen alltid är normen?"
När den frågan når mig är det slutet på en diskussion som jag nog gick förlorande ur - Dock tycker jag inte att det viktigaste med diskussioner är att man går segrande ur dem utan att man utvecklar sina åsikter med hjälp av andra.
Självklart, självklart får man jämföra herr- och damfotboll. Oavsett vad man tycker om kvinnokampen, feminismen eller det icke jämställda samhälle vi lever i, oavsett vad man tycker om dam- eller herrfotboll. Man har alltid rätt till sin åsikt. Däremot stör jag mig på att folk som aldrig brytt sig om att se mer än en dammatch sågar hela rörelsen vid fotknölarna. Det känns inte rättvist att göra så. Men man får göra så. Om man vill och ser det som viktigt att hävda mäns rätt till fotboll framför kvinnornas. Man får det, om man tycker det är rätt.
Jag ser inte en damfotbollskritiker som en sämre människa. Jag umgås med många sådana. Min morbror som var min första fotbollstränare under tidigt 90-tal tycker inte något vidare om damfotboll. Vi diskuterar aldrig saken. Vi vet varandras ståndpunkter och hoppar därför över ämnet damfotboll varje gång vi ses. Fegt kanske, men jag har sagt honom vad jag vill säga i frågan;
"Självklart; Om fotboll alltid är fotboll oavsett vem som spelar är det inte mer än en självklarhet att man kan jämföra herrar med damer. Men du jämför inte dam- och herrfotboll. Du jämför damfotboll med herrfotboll. Det är en skillnad. Är det inte lite tragiskt att männen alltid är normen?"
fredag 9 oktober 2009
RESPEKT!
Fotbollsflatan nås av nyheten att det nu endast återstår fyra gånger 90 minuter av Victoria Sandell Svensson fantastiska elitkarriär. Nyhet eller nyhet, det går ju att diskutera. Jag har haft det på känn hela året. Redan innan denna säsong startade var jag, mer eller mindre, övertygad om att detta skulle bli det sista året med Vickan. Det sista året vi fotbollsfanatiker kunder njuta av hennes spel live. Nu väntar många långa timmar framför tv:n med popcorn, te och inspelade videokasetter. För Vickans fantastiska karriär är värd att minnas. Den är värd popcorn och maratontittande. För er som inte varit med hela vägen, från debuten i Jitex BK till rekordet i antalet landskamper tänker jag ge er en kort sammanfattning. En väldigt kort sådan - resten får ni som ännu inte har koll själva läsa in er på Vickans karriär är nämligen inget man återger i en blogg, den är av sådant slag att man måste gräva ned sig i filmklipp eller böcker för att förstå dess storhet.
Det var som 20-åring hon lämnade den trygga orten Nässjö för att söka nya utmaningar. Namnet Victoria Svensson var redan då aktat och respekterat av fotbollssverige. Inte mindre än åtta allsvenska klubbar ville att Vickans namnteckning skulle hamna på just deras kontraktsförslag. Vickan själv valde tryggheten i Jitex framför äventyr långt uppe i norr (Sunnanå) eller långt nere i söder (Malmö).
Det har ofta sagts att Vickan var lite väl stor i orden under den perioden i sitt liv. Vickan beskriver sig själv (i Wegerups bok Damelvan) i yngre år som "en rätt arg person".
I Jitex passade tränarlegenden Kaj Hansson på att ta ned den 163 centimeter korta anfallaren på marken, ordentligt genom att - tillsammans med Pia Sundhage, dåvarande förbundskapten för det svenska U21-landslaget - ställa krav på henne. Vickan nobbade en Jitexträning för att spara sig för en U21-landskamp och fick då beskedet att "tränar du inte med klubblaget så spelar du inte med landslaget". Efter det försvann bydivafasonerna. Men det hjälpte inte Jitex som trillade ur allsvenskan det året, storhetsperioden var förbi - för laget men Vickans guldkantade karriär hade knappt börjat. Hon lämnade Jitex för Älvsjö och gjorde succé. Älvsjö, som på den tiden var Sveriges bästa klubblag försvarade sitt SM-guld från året innan. Vickan vann både den allsvenska skytteligan och diamantbollen. Diamantbollen skulle hon tilldelas en gång till. Fem år efter succégenombrottet i Älvsjö var det återigen Vickans namn som lästes upp när diamantbollen skulle delas ut på Fotbollsgalan i Stockholm. Den utmärkelsen förtjänade hon genom fullständigt briljant spel under succéturneringen i USA. Vickan låg där bakom nio av de tio mål Sverige gjorde. Hon slet som ett djur och spelade på ett sätt som närmast kan beskrivas som gudomligt. Det var där och då som Fotbollsflatan blev frälst. Av Victoria Sandell Svensson och hennes gudomliga fotbollslir.
Efter det, det där magiska mästerskapet i USA har det snackats om att Vickan inte presterat lika bra. Tillåt mig protestera. Vickan har inte spelat på samma sätt som då. Men hon har knappast blivit en sämre spelare. Vickan har blivit en smartare spelare, klokare spelare och en kapten.
När Vickan nu lägger skorna på hyllan kommer hon att ha det svenska rekordet i antal fotbollslandskamper, 166 stycken. På dessa 166 matcher har hon gjort 68 mål. Förutom det har hon gjort 250 mål i allsvenskan på 263 matcher*.
Respekt var ordet!
*I skrivande stund återstår det fortfarande 4 allsvenska matcher innan Vickan avslutar sin fantastiska karriär.
Det var som 20-åring hon lämnade den trygga orten Nässjö för att söka nya utmaningar. Namnet Victoria Svensson var redan då aktat och respekterat av fotbollssverige. Inte mindre än åtta allsvenska klubbar ville att Vickans namnteckning skulle hamna på just deras kontraktsförslag. Vickan själv valde tryggheten i Jitex framför äventyr långt uppe i norr (Sunnanå) eller långt nere i söder (Malmö).
Det har ofta sagts att Vickan var lite väl stor i orden under den perioden i sitt liv. Vickan beskriver sig själv (i Wegerups bok Damelvan) i yngre år som "en rätt arg person".
I Jitex passade tränarlegenden Kaj Hansson på att ta ned den 163 centimeter korta anfallaren på marken, ordentligt genom att - tillsammans med Pia Sundhage, dåvarande förbundskapten för det svenska U21-landslaget - ställa krav på henne. Vickan nobbade en Jitexträning för att spara sig för en U21-landskamp och fick då beskedet att "tränar du inte med klubblaget så spelar du inte med landslaget". Efter det försvann bydivafasonerna. Men det hjälpte inte Jitex som trillade ur allsvenskan det året, storhetsperioden var förbi - för laget men Vickans guldkantade karriär hade knappt börjat. Hon lämnade Jitex för Älvsjö och gjorde succé. Älvsjö, som på den tiden var Sveriges bästa klubblag försvarade sitt SM-guld från året innan. Vickan vann både den allsvenska skytteligan och diamantbollen. Diamantbollen skulle hon tilldelas en gång till. Fem år efter succégenombrottet i Älvsjö var det återigen Vickans namn som lästes upp när diamantbollen skulle delas ut på Fotbollsgalan i Stockholm. Den utmärkelsen förtjänade hon genom fullständigt briljant spel under succéturneringen i USA. Vickan låg där bakom nio av de tio mål Sverige gjorde. Hon slet som ett djur och spelade på ett sätt som närmast kan beskrivas som gudomligt. Det var där och då som Fotbollsflatan blev frälst. Av Victoria Sandell Svensson och hennes gudomliga fotbollslir.
Efter det, det där magiska mästerskapet i USA har det snackats om att Vickan inte presterat lika bra. Tillåt mig protestera. Vickan har inte spelat på samma sätt som då. Men hon har knappast blivit en sämre spelare. Vickan har blivit en smartare spelare, klokare spelare och en kapten.
När Vickan nu lägger skorna på hyllan kommer hon att ha det svenska rekordet i antal fotbollslandskamper, 166 stycken. På dessa 166 matcher har hon gjort 68 mål. Förutom det har hon gjort 250 mål i allsvenskan på 263 matcher*.
Respekt var ordet!
*I skrivande stund återstår det fortfarande 4 allsvenska matcher innan Vickan avslutar sin fantastiska karriär.
Dream team
Det ultimata laget, finns det något sådant? Real Madrig har försökt, och till viss del kanske även lyckats, att sätta ihop ett drömlag. Problemet är väl att bra spelare inte nödvändigtvis kompletterar varandra eller gör varandra till ännu bättre fotbollsspelare. Men nu ska jag leka med den tanke Real Madrid, Chelsea och Barca fött. Nu ska Fotbollsflatan testa att ta ut det bästa Dream teamet som någonsin skådats i damfotbollsvärlden. Jag riktar in mig på svenskor och kallar således det för Dream team of Sweden. Då jag följt landslaget sedan 2000 är det under 2000-talet jag kommer att röra mig, spelare så som Börjesson, Sundhage och Videkull (för att bara nämna några fantastiska fotbollsspelare som inte följde med in i 2000-talet) kommer alltså inte tas ut i detta lag. Därför att jag aldrig sett dem spela. Jag kan bara ta ut de spelare JAG sett och vuxit upp med. Jag kan inte bygga mina sanningar på andras åsikter. Det jag redan nu, från början, också vill påpeka är att en spelare inte kan vara på topp jämt. Men i mitt huvud, och i detta lag, leker vi med tanken att dessa spelare presterar på topp just precis nu. Alltså - jag tar ut spelare på de premisser som rådde när det stod där, högst uppe på toppen.
Caroline "Carre" Jönsson"
Sara Thunebro
Hanna "Markan" Marklund
Jane Törnqvist
Kicki Bengtsson
Tina Nordlund
Malin "Mosan" Moström
Frida Östberg
Therese "Terre" Sjögran
Hanna "Ljungan" Ljungberg
Victora "Vickan" Sandell Svensson
På avbytarbänken: Sofia Lundgren, Karolina Westberg, Caroline Seger, Anna Sjöström, Lotta Schelin
Carre känns, mer eller mindre given i mål. Backlinjen är en chansning utan dess like. Men då FF anser att Sverige inte haft någon högerback värt namnet under 2000-talet får Thunis vikariera där. Om det funkar lär vi aldrig få veta.
Mittfältet kan, enligt mig, inte bli bättre än vad och likaså anfallet.
Håller du med eller har jag missat något namn? Tveka inte att tycka till, men glöm inte motiveringen.
Caroline "Carre" Jönsson"
Sara Thunebro
Hanna "Markan" Marklund
Jane Törnqvist
Kicki Bengtsson
Tina Nordlund
Malin "Mosan" Moström
Frida Östberg
Therese "Terre" Sjögran
Hanna "Ljungan" Ljungberg
Victora "Vickan" Sandell Svensson
På avbytarbänken: Sofia Lundgren, Karolina Westberg, Caroline Seger, Anna Sjöström, Lotta Schelin
Carre känns, mer eller mindre given i mål. Backlinjen är en chansning utan dess like. Men då FF anser att Sverige inte haft någon högerback värt namnet under 2000-talet får Thunis vikariera där. Om det funkar lär vi aldrig få veta.
Mittfältet kan, enligt mig, inte bli bättre än vad och likaså anfallet.
Håller du med eller har jag missat något namn? Tveka inte att tycka till, men glöm inte motiveringen.
tisdag 6 oktober 2009
The Funny One
Det är dags att presentera det personer Fotbollsflatan spenderar den mesta av sin tid med, då FF nu för tiden bor på ett internat. Först ut är The Funny One. Låt mig presentera henne på ett rättvist sätt utan att bli alltför tradig tänkte jag delge er två konversationer som ägt rum under kvällen.
Fotbollsflatan, The Funny One och Happie sitter och tittar på "Halv åtta hos mig". Happie och FF gnäller på vinsnobben.
TFO: Ni är ju bara avundsjuka. Bara för att ni är fattiga studenter.
Happ: Neää, jag skulle nog aldrig vilja bli sådär. Men jaoo, lite avundsjuka kanske.
FF: Sällan, jag är verkligen inte avundsjuk på något vinsnobb.
TFO: Skärp dig. Det är klart du är! Du sitter här med trasiga byxor, en t-shirt som är flera år gammal och du köper Axe på Ica - för 30 spänn.
Happ och FF: Skratt!
TFO: Och vad dricker du? Vatten! Det är gratis, inte fan dricker du vin!
Senare på kvällen sitter FF, TFO och Happie ute och röker. Exet med stort E diskuteras.
FF: Men gjorde jag rätt som dissade henne?
Happ: Gud ja! Men du... Du ångrar dig väl inte?
FF: Nej...
TFO: Jag säger bara såhär. Om hon någonsin kommer in här så åker du ut. Inget snack om saken!
Fotbollsflatan, The Funny One och Happie sitter och tittar på "Halv åtta hos mig". Happie och FF gnäller på vinsnobben.
TFO: Ni är ju bara avundsjuka. Bara för att ni är fattiga studenter.
Happ: Neää, jag skulle nog aldrig vilja bli sådär. Men jaoo, lite avundsjuka kanske.
FF: Sällan, jag är verkligen inte avundsjuk på något vinsnobb.
TFO: Skärp dig. Det är klart du är! Du sitter här med trasiga byxor, en t-shirt som är flera år gammal och du köper Axe på Ica - för 30 spänn.
Happ och FF: Skratt!
TFO: Och vad dricker du? Vatten! Det är gratis, inte fan dricker du vin!
Senare på kvällen sitter FF, TFO och Happie ute och röker. Exet med stort E diskuteras.
FF: Men gjorde jag rätt som dissade henne?
Happ: Gud ja! Men du... Du ångrar dig väl inte?
FF: Nej...
TFO: Jag säger bara såhär. Om hon någonsin kommer in här så åker du ut. Inget snack om saken!
X
Ex. Två bokstäver som väcker olika tankar beroende på vem som ser dem. Vissa anser att man alltid ska hålla kontakten med sina Ex då de positiva egenskaper personerna besitter inte försvinner i och med uppbrottet. Andra tycker att Ex är ex och aldrig bör bli något annat, de är, när förhållandet tar slut, automatiskt utraderade ur ens liv.
Fotbollsflatan har alltid tillhört det första släktet. De släktet som tror att man väljer ganska rejält vilka människor man vill ha nära och har förhållandevis hårda krav på vad både kärleksförhållanden och vänskapsrelationer ska innehålla. Och om någon faller inför dessa ramar vill jag ha kvar den människan i mitt liv så länge så möjligt, på de plan som för stunden fungerar bäst. Jag har alltså alltid velat ha en kontakt med de där Exen. Att det inte alltid blivit så är en helt annan historia, det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig - speciellt inte när känslor finns med i spelet.
Men för mig är det lika ologiskt att sluta umgås med ett Ex bara för att hon blivit just ex som att sluta tycka om Ludmila Enqvist som häcklöperska (bara) för att hon dopat sig som bobåkerska. Jag säger inte att man ska acceptera dopingen eller att man ska se förbi den. Däremot säger jag att de positiva minnena inte försvinner för att negativa dyker upp. De positiva minnena är något man alltid bör komma ihåg och bära med sig.
Alltså, jag har alltid tyckt att man ska ha kontakt med sina Ex. Man behöver nödvändigtvis inte vara bästa vänner, men man bör kunna springa på varandra då och då - prata gamla minnen och bli uppdaterad på den andres liv.
Det var då. Det var innan Exet med stort E dök upp. Innan Exet med stort E blev just det. Exet propagerade för det där med att hänga med sina Ex. Väldigt mycket, ofta och tydligt. Hon propagerade för rätt mycket det där Exet. Polygami, relationsanarki, kristendom - you name it (jag borde alltså ha hört varningsklockorna klinga). När hon väl blev Exet med stort E var hon plötsligt inte polygam eller relationsanarkist. Och hon ansåg inte heller att man skulle hänga med sina Ex. Eller i alla fall inte med MIG.
Nu nås jag av nyheten att det är slut mellan Exet och hennes nya Ex. Och sen ringer min telefon. Exet med stort E ringer. Jag tvekar men svarar tillslut. Försöker låta kylig och cool. Försöker låta upptagen och stressad, försöker låtsas om att jag inte blir påverkad av henne. Epic fail! Hon förstår, hon läser mellan raderna. Hon tycker att vi ska umgås. För att jag är en fin och bra människa som hon vill ha i sitt liv. Jag påpekar att det inte var så det lät för några månader sedan och undrar vad som förändrats. Hon pratar om sitt nya Ex hur hon påverkan henne. Jag säger att jag förstår, att jag beklagar att det gick som det gick med det nya Exet, jag menar vad jag säger. Vi pratar ett tag, uppdaterar varandra på livet. Exet med stort E föreslår en fika. Jag undrar, efter en tids tystnad, vad jag skulle få ut av det. Det blir tyst i luren. Exet med stort E hittar inget svar. Jag konstaterar att ibland ska man låta Ex vara just Ex och inget mer.
Fotbollsflatan har alltid tillhört det första släktet. De släktet som tror att man väljer ganska rejält vilka människor man vill ha nära och har förhållandevis hårda krav på vad både kärleksförhållanden och vänskapsrelationer ska innehålla. Och om någon faller inför dessa ramar vill jag ha kvar den människan i mitt liv så länge så möjligt, på de plan som för stunden fungerar bäst. Jag har alltså alltid velat ha en kontakt med de där Exen. Att det inte alltid blivit så är en helt annan historia, det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig - speciellt inte när känslor finns med i spelet.
Men för mig är det lika ologiskt att sluta umgås med ett Ex bara för att hon blivit just ex som att sluta tycka om Ludmila Enqvist som häcklöperska (bara) för att hon dopat sig som bobåkerska. Jag säger inte att man ska acceptera dopingen eller att man ska se förbi den. Däremot säger jag att de positiva minnena inte försvinner för att negativa dyker upp. De positiva minnena är något man alltid bör komma ihåg och bära med sig.
Alltså, jag har alltid tyckt att man ska ha kontakt med sina Ex. Man behöver nödvändigtvis inte vara bästa vänner, men man bör kunna springa på varandra då och då - prata gamla minnen och bli uppdaterad på den andres liv.
Det var då. Det var innan Exet med stort E dök upp. Innan Exet med stort E blev just det. Exet propagerade för det där med att hänga med sina Ex. Väldigt mycket, ofta och tydligt. Hon propagerade för rätt mycket det där Exet. Polygami, relationsanarki, kristendom - you name it (jag borde alltså ha hört varningsklockorna klinga). När hon väl blev Exet med stort E var hon plötsligt inte polygam eller relationsanarkist. Och hon ansåg inte heller att man skulle hänga med sina Ex. Eller i alla fall inte med MIG.
Nu nås jag av nyheten att det är slut mellan Exet och hennes nya Ex. Och sen ringer min telefon. Exet med stort E ringer. Jag tvekar men svarar tillslut. Försöker låta kylig och cool. Försöker låta upptagen och stressad, försöker låtsas om att jag inte blir påverkad av henne. Epic fail! Hon förstår, hon läser mellan raderna. Hon tycker att vi ska umgås. För att jag är en fin och bra människa som hon vill ha i sitt liv. Jag påpekar att det inte var så det lät för några månader sedan och undrar vad som förändrats. Hon pratar om sitt nya Ex hur hon påverkan henne. Jag säger att jag förstår, att jag beklagar att det gick som det gick med det nya Exet, jag menar vad jag säger. Vi pratar ett tag, uppdaterar varandra på livet. Exet med stort E föreslår en fika. Jag undrar, efter en tids tystnad, vad jag skulle få ut av det. Det blir tyst i luren. Exet med stort E hittar inget svar. Jag konstaterar att ibland ska man låta Ex vara just Ex och inget mer.
måndag 5 oktober 2009
Utveckling är kanske inte alltid bra
Var det bättre förr eller är framtiden och utveckling alltid det bästa? Just nu, med huvudet fullt av feber, är det vad Fotbollsflatan filosoferar runt. Var det bättre förr? Är det bättre nu?
En läsare gjorde mig uppmärksam om följande krönika.
Och en läsare frågade om mina åsikter runt Djurgårdsmännens krönika. Mina åsikter runt spelförståelse nu och då. Läser man krönika förstår man att individen i sammanhanget inte är det viktiga utan att det handlar om laget - som sig bör, det är inte för inte som fotboll klassas som en lagsport.
Jag har svårt att uttala mig runt allsvenskan men gör ett försök på landslaget, med risk att jag tar mig vatten över huvudet. Ha dock i minne att jag (bara) följt landslaget i nio år. Således har jag väldigt lite koll på hur laget såg ut, hur de spelade, under Sundhage och Börjessons tid. Jag vet ingenting om hur Sverige spelade i damernas första VM eller när damfotbollen blev en medlem av OS-familjen.
Generellt måste jag säga att spelförståelse är något som det svenska landslaget tappat med åren. Tina Nordlund, Hanna Marklund, Kicki Bengtsson, Malin Andersson och Malin Moström hade alla (enligt Fotbollsflatan) bättre spelförståelse än de som figurerar i dagens landslag. Säker kan jag inte vara men det känns så. De egenskaper som i dagsläget värderas högst hos svenska damspelare tycks vara individuella sådana, teknik, fysik och förmågan att göra det oväntade. Dessa egenskaper är givetvis viktiga för trots att fotboll är en lagsport krävs det elva skickliga individer för att ett lag ska lyckas. Däremot gillar jag inte när vissa egenskaper suddas ut från världkartan och blir bortglömda. Jag vill se ett svenskt landslag som ser en mening med varje boll de slår. Jag vill ha det där tekniska som bla Lotta Schelin, Asllani och Lollo Fors visar upp men jag vill ha det i kombination med spelförståelse. Jag vill både ha och äta kakan.
Jag tänker - här och nu - inte gå in på vilka spelare som är bäst, vilka egenskaper som är viktigast att innehava. Men rent krasst konstaterar jag att - utveckling kanske inte alltid är bra.
En läsare gjorde mig uppmärksam om följande krönika.
Och en läsare frågade om mina åsikter runt Djurgårdsmännens krönika. Mina åsikter runt spelförståelse nu och då. Läser man krönika förstår man att individen i sammanhanget inte är det viktiga utan att det handlar om laget - som sig bör, det är inte för inte som fotboll klassas som en lagsport.
Jag har svårt att uttala mig runt allsvenskan men gör ett försök på landslaget, med risk att jag tar mig vatten över huvudet. Ha dock i minne att jag (bara) följt landslaget i nio år. Således har jag väldigt lite koll på hur laget såg ut, hur de spelade, under Sundhage och Börjessons tid. Jag vet ingenting om hur Sverige spelade i damernas första VM eller när damfotbollen blev en medlem av OS-familjen.
Generellt måste jag säga att spelförståelse är något som det svenska landslaget tappat med åren. Tina Nordlund, Hanna Marklund, Kicki Bengtsson, Malin Andersson och Malin Moström hade alla (enligt Fotbollsflatan) bättre spelförståelse än de som figurerar i dagens landslag. Säker kan jag inte vara men det känns så. De egenskaper som i dagsläget värderas högst hos svenska damspelare tycks vara individuella sådana, teknik, fysik och förmågan att göra det oväntade. Dessa egenskaper är givetvis viktiga för trots att fotboll är en lagsport krävs det elva skickliga individer för att ett lag ska lyckas. Däremot gillar jag inte när vissa egenskaper suddas ut från världkartan och blir bortglömda. Jag vill se ett svenskt landslag som ser en mening med varje boll de slår. Jag vill ha det där tekniska som bla Lotta Schelin, Asllani och Lollo Fors visar upp men jag vill ha det i kombination med spelförståelse. Jag vill både ha och äta kakan.
Jag tänker - här och nu - inte gå in på vilka spelare som är bäst, vilka egenskaper som är viktigast att innehava. Men rent krasst konstaterar jag att - utveckling kanske inte alltid är bra.
söndag 4 oktober 2009
Det är läskigt hur lite jag kan om damfotboll...
Helt plötsligt slås jag av det faktum att jag kan väldigt lite om det jag älskar alldra mest. Helt plötsligt slås jag av det faktum att det finns så mycket kunskap jag ännu inte hittat. Helt plötsligt inser jag att det nästan är läskigt hur lite jag kan om damfotboll. I jämförelse med hur mycket jag skulle vilja kunna.
Fotbollsflatan är en glömmare. Hon kan berätta historier om damfotboll gång på gång. För samma personer eller för olika. Ibland får någon höra samma story både tre och fyra gånger. Därför reserverar jag mig redan nu för möjligheten att jag redan skrivit om hur jag upptäckte damlandslaget.
Det var en onsdag i början av augusti 2000. Advokaten och slängde upp en tidning över mina läxböcker. Han muttrade något om att jag fick hålla koll på OS-resultaten åt honom då han redan utnyttjat hela sin semester. Advokaten hade ringat in alla de grenar och idrotter han var intresserad av, pedagogiskt och smart med olika färger enligt en viktigthetsskala. Grönt betydde något i stil med "vill du kan du ju titta resultatet på texttv", blå fick följande förklaring "Jag vill ha ett kortare referat på detta". De tider som var inringade med en röd färg var det viktigaste och Advokaten sa själv "missa för fan inte detta!". Tre tider hade Advokaten ringat in med en rosa överstrykningspenna. I kanten hade han gjort en näst intill oläsbar anteckning. "Något för dig? Se vidare på sidan 96" stod det. Jag bläddrade snabbt upp sidan och i samma ögonblick som jag gjorde det förändrades mitt liv. Sedan dess har damfotboll varit min trygghet, mitt största intresse, min besatthet och min kärlek. Ibland allt på en gång men ofta var och en för sig. Sedan den där augustidagen 2000 har jag törstat efter kunskap och fakta rörande världens vackraste sport.
Jag har således haft nio år på mig att lära mig allt jag kan idag. Nio år är rätt långt tid. Eller ganska kort. Jag skulle vilja ha lärt mig mer om det jag älskar alldra mest. Under dessa nio år borde jag ha lärt mig mer. Tycker jag.
Legenden å andra sidan tycker att; "Det är nästan galet att du hunnit lära dig så mycket på så kort tid". När jag då påpekade att hon kan mycket mer än mig fick jag svaret att; "Jag är över 50. Du är under 25. Du har alltså massor av tid på dig att komma upp i min kunskapsnivå, och tro mig - Det kommer du att göra".
Det kan vara så att andra tycker att jag kan mycket för min ålder. Det kan vara så att många, där ibland jag själv, ser mig som någon slags expert. Men det fråntar inte det faktum att jag kan betydligt mycket mindre om damfotboll än vad jag önskar att jag gjorde.
Fotbollsflatan är en glömmare. Hon kan berätta historier om damfotboll gång på gång. För samma personer eller för olika. Ibland får någon höra samma story både tre och fyra gånger. Därför reserverar jag mig redan nu för möjligheten att jag redan skrivit om hur jag upptäckte damlandslaget.
Det var en onsdag i början av augusti 2000. Advokaten och slängde upp en tidning över mina läxböcker. Han muttrade något om att jag fick hålla koll på OS-resultaten åt honom då han redan utnyttjat hela sin semester. Advokaten hade ringat in alla de grenar och idrotter han var intresserad av, pedagogiskt och smart med olika färger enligt en viktigthetsskala. Grönt betydde något i stil med "vill du kan du ju titta resultatet på texttv", blå fick följande förklaring "Jag vill ha ett kortare referat på detta". De tider som var inringade med en röd färg var det viktigaste och Advokaten sa själv "missa för fan inte detta!". Tre tider hade Advokaten ringat in med en rosa överstrykningspenna. I kanten hade han gjort en näst intill oläsbar anteckning. "Något för dig? Se vidare på sidan 96" stod det. Jag bläddrade snabbt upp sidan och i samma ögonblick som jag gjorde det förändrades mitt liv. Sedan dess har damfotboll varit min trygghet, mitt största intresse, min besatthet och min kärlek. Ibland allt på en gång men ofta var och en för sig. Sedan den där augustidagen 2000 har jag törstat efter kunskap och fakta rörande världens vackraste sport.
Jag har således haft nio år på mig att lära mig allt jag kan idag. Nio år är rätt långt tid. Eller ganska kort. Jag skulle vilja ha lärt mig mer om det jag älskar alldra mest. Under dessa nio år borde jag ha lärt mig mer. Tycker jag.
Legenden å andra sidan tycker att; "Det är nästan galet att du hunnit lära dig så mycket på så kort tid". När jag då påpekade att hon kan mycket mer än mig fick jag svaret att; "Jag är över 50. Du är under 25. Du har alltså massor av tid på dig att komma upp i min kunskapsnivå, och tro mig - Det kommer du att göra".
Det kan vara så att andra tycker att jag kan mycket för min ålder. Det kan vara så att många, där ibland jag själv, ser mig som någon slags expert. Men det fråntar inte det faktum att jag kan betydligt mycket mindre om damfotboll än vad jag önskar att jag gjorde.
Lissel - ett namn för landslaget!
Jag får stå mitt kast för att jag, likt en orutinerad nybörjare, inte klädde på mig ordentligt med kläder innan jag begav mig till Söder och Kanalplan. Jag får stå mitt kast för att jag inte tog med mig något paraply trots att jag visste att Kanalplan inte har något tak över sina läktare. Jag får stå mitt kast och således acceptera att febern nu kryper runt i min frusna och kalla kropp. Men gud vad det var värt det. Varenda minut i kylan - det var värt det.
Innan Fotbollsflatan och Filippa Bark kom fram till Hammarbys hemmaplan uttalade sig jag, som den expert jag är, om matchen. Jag talade om stora siffror och möjlig kross. Jag talade om Bachmann och Umeå. Jag talade inte om Karin Lissel, Nazanin Vaseghpanah och
Hammarby.
Krossen kom, de höga siffrorna infann sig. Men Bachmann var inte ens med på planen och Hammarby var det bättre laget. Det klart bättre laget. Siffrorna 4-1 gör inte matchen rättvisa. Så bra var inte Hammarby. Men så dåligt var Umeå. Ingen fantasi, ingen fart men mycket gnäll. Det var skillnad mellan lagen, helt klart. Hammarby satte de chanser de hade och en överdjävulskt backlinje såg till att Umeå - stora mäktiga Umeå - förlängde sin vinstfria svit i allsvenskan. Den sviten är nu uppe i 4 matcher. Umeå har inte vunnit i allsvenskan sedan den 5 juli. Det var tre månader sedan och då slog de Sunnanå borta med 3-0. Då agerade Umeå som ett mästarlag. Då såg de ut att gå mot en stensäker serieseger. Nu har formen runnit dem ur händerna och de har inte längre avgörandet i egna händer. Jag vet inte vad som hände med mästarna när de spelade lika mot AIK och Djurgården eller när de förlorade mot Göteborg. Men jag vet vad som hände på kanalplan, när Hammarby kanske krossade den norrländska gulddrömmen. När Hammarby tog ledningen med 2-1 blev Umeå frustrerade och griniga. Helt plötsligt slutade kollektivet Umeå att fungera. De 11 spelare som brukar jobba som ett lag blev till 11 individer som alla själv, var och en på sitt sätt, försökte komma in i matchen. Lagarbete föll bort mer och mer för varje missad chans.
Det som verkligen satte stopp för Umeå denna söndag var Karin Lissel och hennes kollegor i den grönvita backlinjen. Jag tänker, här och nu, skicka en önskan till Mr Dennerby.
"Dennerby - Du såg matchen, du såg backlinjen med Lissel i spetsen. Jag vill att du prövar Lissel i landslaget - på riktigt. Ger henne chansen - på riktigt. Lissels pondus, säkerhet och stabilitet förtjänar en plats i startelvan. Det var länge sedan Fotbollsflatan var så lyrisk över en mittback. Mycket länge sedan, inte sedan Marklunds glansdagar i landslaget 2005 närmare bestämt. Lissel skulle platsa i vilket lag som helst. Hon är precis vad den svenska backlinjen behöver. Fega inte nu Dennerby. Du såg matchen, jag vet att du såg den. Och jag tror att du, liksom jag, just nu är grymt imponerad av Hammarby men framför allt imponerad av deras backlinje och lagkaptenen med nummer 7 på ryggen. Nummer 7 förtjänar en plats i den blågula startelvan. Ge henne chansen! Tack!"
Innan Fotbollsflatan och Filippa Bark kom fram till Hammarbys hemmaplan uttalade sig jag, som den expert jag är, om matchen. Jag talade om stora siffror och möjlig kross. Jag talade om Bachmann och Umeå. Jag talade inte om Karin Lissel, Nazanin Vaseghpanah och
Hammarby.
Krossen kom, de höga siffrorna infann sig. Men Bachmann var inte ens med på planen och Hammarby var det bättre laget. Det klart bättre laget. Siffrorna 4-1 gör inte matchen rättvisa. Så bra var inte Hammarby. Men så dåligt var Umeå. Ingen fantasi, ingen fart men mycket gnäll. Det var skillnad mellan lagen, helt klart. Hammarby satte de chanser de hade och en överdjävulskt backlinje såg till att Umeå - stora mäktiga Umeå - förlängde sin vinstfria svit i allsvenskan. Den sviten är nu uppe i 4 matcher. Umeå har inte vunnit i allsvenskan sedan den 5 juli. Det var tre månader sedan och då slog de Sunnanå borta med 3-0. Då agerade Umeå som ett mästarlag. Då såg de ut att gå mot en stensäker serieseger. Nu har formen runnit dem ur händerna och de har inte längre avgörandet i egna händer. Jag vet inte vad som hände med mästarna när de spelade lika mot AIK och Djurgården eller när de förlorade mot Göteborg. Men jag vet vad som hände på kanalplan, när Hammarby kanske krossade den norrländska gulddrömmen. När Hammarby tog ledningen med 2-1 blev Umeå frustrerade och griniga. Helt plötsligt slutade kollektivet Umeå att fungera. De 11 spelare som brukar jobba som ett lag blev till 11 individer som alla själv, var och en på sitt sätt, försökte komma in i matchen. Lagarbete föll bort mer och mer för varje missad chans.
Det som verkligen satte stopp för Umeå denna söndag var Karin Lissel och hennes kollegor i den grönvita backlinjen. Jag tänker, här och nu, skicka en önskan till Mr Dennerby.
"Dennerby - Du såg matchen, du såg backlinjen med Lissel i spetsen. Jag vill att du prövar Lissel i landslaget - på riktigt. Ger henne chansen - på riktigt. Lissels pondus, säkerhet och stabilitet förtjänar en plats i startelvan. Det var länge sedan Fotbollsflatan var så lyrisk över en mittback. Mycket länge sedan, inte sedan Marklunds glansdagar i landslaget 2005 närmare bestämt. Lissel skulle platsa i vilket lag som helst. Hon är precis vad den svenska backlinjen behöver. Fega inte nu Dennerby. Du såg matchen, jag vet att du såg den. Och jag tror att du, liksom jag, just nu är grymt imponerad av Hammarby men framför allt imponerad av deras backlinje och lagkaptenen med nummer 7 på ryggen. Nummer 7 förtjänar en plats i den blågula startelvan. Ge henne chansen! Tack!"
lördag 3 oktober 2009
Money talks
Det snackas mycket om pengar just nu. Att det går utåt för Djurgårdens damer har vi vetat sedan i somras när klubbens bästa spelare 2009, Sara Thunebro, lämnade laget. Hon gick till Frankfurt - och blev därmed första svenska någonsin att spela i den tyska damligan - för att klubben var tvungna att skära ned lönerna. Det hjälpte föga och fler huvuden lär rulla efter att säsongen är till ända. Fotbollsflatan tror att Victoria Sandell Svensson gör sitt sista fotbollsår just i detta nu. Djurgården har troligen inte råd att behålla henne och hon har själv sagt att hon vill avsluta sin framgångsrika och långa karriär i stockholmsklubben. Allt det där vet vi redan.
Det vi inte redan visste var hur illa ställt det är i Sveriges mest framgångsrika damlag genom tiderna. Dels för att vi inte velat se - Umeå är alltid Umeå, de är störst, bäst och vackrast på alla plan och inte bara ute på den gröna gräsmattan. Men jag tror också att Umeå them slef har gjort mycket för att dölja vad som hänt i den anrika klubben. De har velat upprätthålla den där bilden (att de är störst, bäst och vackrast) som de själva, med hjälp av resultat - på och utanför planen - byggt upp.
I fredags gick Umeå ut med informationen som säkerliken fick en och annan att sätta morgonkaffet i halsen.
"Det råder ekonomisk kris i Umeå IK och risken är stor att UIK-sagan tar slut den 12 oktober." Så skrev de själva i ett pressmeddelande Det är Umeås ord. Hur stor krisen är vet vi fortfarande inte. Som alltid väljer Umeå väldigt noga vad som ska skrivas och sägas om klubben genom att berätta så lite de kan. Så har Umeå fungerat ett bra tag nu. De ger endast som mycket, eller lite, information de behöver. Inget mer.
Vad händer nu? Kommer Umeå att gå i konkurs och försvinna från fotbollskartan? Jag tror inte det. Fotollsflatan tror verkligen inte det. Umeå är störst, bäst och vackrast i hela fotbollsvärlden - älskade av de flesta. När Umeå vädjar om pengar kommer folk att öppna sina plånböcker - för att Umeå är Umeå - och rädda damfotbollens Barcelona. Vad som händer med Djurgården känns mycket mer osäkert. Där kan vi snacka kris...
Det vi inte redan visste var hur illa ställt det är i Sveriges mest framgångsrika damlag genom tiderna. Dels för att vi inte velat se - Umeå är alltid Umeå, de är störst, bäst och vackrast på alla plan och inte bara ute på den gröna gräsmattan. Men jag tror också att Umeå them slef har gjort mycket för att dölja vad som hänt i den anrika klubben. De har velat upprätthålla den där bilden (att de är störst, bäst och vackrast) som de själva, med hjälp av resultat - på och utanför planen - byggt upp.
I fredags gick Umeå ut med informationen som säkerliken fick en och annan att sätta morgonkaffet i halsen.
"Det råder ekonomisk kris i Umeå IK och risken är stor att UIK-sagan tar slut den 12 oktober." Så skrev de själva i ett pressmeddelande Det är Umeås ord. Hur stor krisen är vet vi fortfarande inte. Som alltid väljer Umeå väldigt noga vad som ska skrivas och sägas om klubben genom att berätta så lite de kan. Så har Umeå fungerat ett bra tag nu. De ger endast som mycket, eller lite, information de behöver. Inget mer.
Vad händer nu? Kommer Umeå att gå i konkurs och försvinna från fotbollskartan? Jag tror inte det. Fotollsflatan tror verkligen inte det. Umeå är störst, bäst och vackrast i hela fotbollsvärlden - älskade av de flesta. När Umeå vädjar om pengar kommer folk att öppna sina plånböcker - för att Umeå är Umeå - och rädda damfotbollens Barcelona. Vad som händer med Djurgården känns mycket mer osäkert. Där kan vi snacka kris...
fredag 2 oktober 2009
Malmö vinner inte och jag är patetisk
LdB Malmö FC figurerar dessa dagar flitigt i Fotbollsflatans liv. Först spenderar jag närmare två timmar på Kristinebergs IP då gästande Malmö spelar ut hemmalaget - Fotbollsflatans lag - Djurgården. Sedan sitter jag plötsligt med en rosa deodorant i handen.
Vi börjar med det första. Malmös kross av Djurgården gör att skånelaget hänger på Umeå och Linköping in i den spännande guldstriden. Direkt efter slutsignalen hörde jag det viskas på skånska. Det viskades om guld, om att Malmö - som har både Umeå och Link. kvar att möta - har allt i egna händer. Det viskades om seger. Jag tar dessa viskningar med en gäspning och konstaterar att det är inget man skriker ut - Att Malmö vinner SM-guld. Det är ingen idé att skrika ut sådana tankar för LdB Malmö vinner inte serien i år. De får vackert titta på när något annat lag (Umeå eller Linköping) firar med champagne och guldhattar. Malmö har den tunnaste truppen. Deras stjärnor och nyckelspelare Therese Sjögran och Nilla Fischer såg ut att vara trötta, oinspirerade (?) och ur form när 3-0 vinsten mot Djurgården bärgades Det är inte bra. Historian är också något som talar emot De rosa. Och De rosa har tidigare visat att historian har en tendens att upprepa sig. Så många gånger har Malmö fallit på slutet, så många gånger har de misslyckats i spurten. Det kommer de att göra i år också. För jag tror nämligen att Malmö kommer att ta NOLL poäng i mötena med Umeå och Linköping. Då blir det inget guld.
Med det konstaterat flyttar vi oss från guldstriden in i den lilla studentkorridoren som Fotbollsflatan bor i. Igår bad jag Akademikern köpa med sig en deodorant då det var kris. Akademikern dyker upp och i sin hand håller hon en rosa sak. Hon håller fram den mot mig och förstår inte den frågande min hon möts av.
Aka: Men du, de hade inte Axe eller Rexona Men eller så.
FF: Och då valde du den där?!
Aka: Du kan ju inte på allvar mena att du är putt för att jag köpt en rosa deo. Skärpning! Du är patetisk ibland.
FF: Färgen spelar ingen roll. Läs på den!
Aka: LdB?
FF: Precis! Om du sedan tittar på Malmös klubbmärke kommer du känna igen det. Kanske lägger du då ihop ett och ett och inser att de heter Ldb Malmö av en orsak.
Aka: Gud vad larvig du är. Kan du inte använda den här nu?
FF: Om jag kan använda den? Det är väl solklart att jag inte kan använda den där.
Aka: Du är patetisk, vet du det?
Vi börjar med det första. Malmös kross av Djurgården gör att skånelaget hänger på Umeå och Linköping in i den spännande guldstriden. Direkt efter slutsignalen hörde jag det viskas på skånska. Det viskades om guld, om att Malmö - som har både Umeå och Link. kvar att möta - har allt i egna händer. Det viskades om seger. Jag tar dessa viskningar med en gäspning och konstaterar att det är inget man skriker ut - Att Malmö vinner SM-guld. Det är ingen idé att skrika ut sådana tankar för LdB Malmö vinner inte serien i år. De får vackert titta på när något annat lag (Umeå eller Linköping) firar med champagne och guldhattar. Malmö har den tunnaste truppen. Deras stjärnor och nyckelspelare Therese Sjögran och Nilla Fischer såg ut att vara trötta, oinspirerade (?) och ur form när 3-0 vinsten mot Djurgården bärgades Det är inte bra. Historian är också något som talar emot De rosa. Och De rosa har tidigare visat att historian har en tendens att upprepa sig. Så många gånger har Malmö fallit på slutet, så många gånger har de misslyckats i spurten. Det kommer de att göra i år också. För jag tror nämligen att Malmö kommer att ta NOLL poäng i mötena med Umeå och Linköping. Då blir det inget guld.
Med det konstaterat flyttar vi oss från guldstriden in i den lilla studentkorridoren som Fotbollsflatan bor i. Igår bad jag Akademikern köpa med sig en deodorant då det var kris. Akademikern dyker upp och i sin hand håller hon en rosa sak. Hon håller fram den mot mig och förstår inte den frågande min hon möts av.
Aka: Men du, de hade inte Axe eller Rexona Men eller så.
FF: Och då valde du den där?!
Aka: Du kan ju inte på allvar mena att du är putt för att jag köpt en rosa deo. Skärpning! Du är patetisk ibland.
FF: Färgen spelar ingen roll. Läs på den!
Aka: LdB?
FF: Precis! Om du sedan tittar på Malmös klubbmärke kommer du känna igen det. Kanske lägger du då ihop ett och ett och inser att de heter Ldb Malmö av en orsak.
Aka: Gud vad larvig du är. Kan du inte använda den här nu?
FF: Om jag kan använda den? Det är väl solklart att jag inte kan använda den där.
Aka: Du är patetisk, vet du det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
