Är det inte härligt med män som försöker förstå damfotboll?

Söndagskvällen spenderade Fotbollsflatan i sällskap med en hel drös skolkamrater. Mat, dryck och fotboll på en lokal sportbar stod på menyn. Så fort det offentliggjordes att Zlatan skulle få börja sitt första El Clasico på bänken sa jag: ”Han kommer komma in i andra och avgöra, jag lovar”. Den som inte tror mig får fråga runt och söka sanningen på egen hand.

Under den rätt tråkiga matchen diskuterades det en hel del herrfotboll – som sig bör. Men också en del damfotboll. 100% ville inte bara förklara varför han föredrar Serie A framför La Liga utan han ville också höra varför FF i sin tur föredrar damallsvenskan framför herrallsvenskan. Jag la fram samma argument som jag alltid gör i denna typ av diskussioner. Pratade om ödmjukhet, konsten att stå på benen och inte kasta sig så fort någon blåser på en. Jag pratade om ett ärligare spel och en publik som inte förstör och som inte tycker att det är viktigare att hata motståndarna än att stötta och älska ”sitt” lag.
Efter det diskuterade vi Johanna Frisks övergång till Tyresö. 100% ville veta om jag tyckte att hon valt rätt lag (ja) och om hon är tillräckligt bra för landslaget (nej).
När matchen mellan Barca och Real tog halvtidspaus ville 100% att FF skulle avgöra vilken liga som är bäst, den tyska eller den svenska. Efter en lång utläggning föll min röst på den svenska.
Under andra halvlek hann vi även med att bolla åsikter om Asllani, Seger och Marta. Jag fick tillfälle att förklara varför jag hellre intervjuar Marta än Hanna Ljungberg eller Vickan – trots att jag inte direkt är ett big fan av Marta.

Varför låter jag detta bli ett till ett blogginlägg? Jag vet inte, men är det inte härligt med män som försöker förstå damfotboll istället för att förkasta sporten och muttra ”äh, kvinnor ska inte spela fotboll”?

Hur bra är proffsligan i USA?

Idag blev det klart. Eller idag blev det offentligt närmare bestämt. Linköpingsanfallaren Jessica Landström lämnar de svenska mästarinnorna för Amerikas dito. Nu har två av Linköpings mest tongivande spelare under 2009 lämnat laget. Det får mig att undra över två saker; Hur bra kommer Linköping ala 2010 att vara? Och hur bra är den Amerikanska proffsligan? Just nu väljer jag att fokusera på den andra frågan. Men räkna med att den första kommer att bollas senare.

Just har tre svenska landslagsspelare USA som hemmaadress. Tre stycken startspelare. Tre stycken som mer eller mindre är givna i den svenska startelvan. Anfallaren Landström, mittfältaren Seger och backen Larsson. Lägg där till att Seger är Sveriges bästa spelare just nu och att hon också drar på sig kaptensbindeln i blågult och ni förstår att dessa spelare inte är vilka som helst. De är bra spelare. De är viktiga landslagsspelare. Fotbollsflatan vågar här påstå att om det svenska landslaget ska komma tillbaka till toppen måste ligan i USA vara bra, hålla hög klass. Och det tror jag att den gör. Världens bästa spelare (exklusive en rad tyskor) finns i ligan. Marta och Wambach är bara två namn från världseliten som lirar boll i USA. Så kvaliteten på spelarna finns och således borde förutsättningarna till bra fotboll, tufft motstånd också finnas. Det bör ge våra svenskor goda möjligheter att utvecklas på andra sidan havet. Men det finns en sak som oroar mig. - Den korta säsongen.

I början av 2009 intervjuade jag veteranen Kicki Bengtsson som spelade för San Diego och Carolina för drygt 10 år sedan. Hon pratade om mindre bra tränare, pengastrul, höga telefonräkningar och den korta säsongen. Tränarna ska tydligen vara bättre nu, pengarna finns i ligan, telefonräkningarna för utlandsproffsen lär fortfarande vara höga – men det känns inte som ett speciellt stort problem. Säsongen är precis lika kort som på Kickis tid. Kicki förklarade att säsongen i USA ligger som den gör för att den inte ska krocka med de största sporterna och på så sätt locka publiken. Smart tänkt fel gjort!
Sedan tror jag inte att det är hela sanningen. Jag tror att USA:s landslagsledningen har ett finger med i spelet. Troligen inte officiellt, men lik väl tror jag att det är så. För en kort säsong ger mer tid åt landslaget och ett samspelt landslag ger ett bättre lag och det i sin tur ger medaljer.
De utländska spelarna har inte samma möjlighet att spela ihop sig. Helt enkelt för att deras ligor inte ligger i fas med den Amerikanska. Och då är det alltså utlandsproffsen som får ta den största smällen när proffsligan i USA tänker på landslaget och pengar.

”Men de kan ju göra som Larssson, joina en svensk klubb och på så sätt fortsätta hålla igång” säger Akademikern. Jag nickar instämmande – de kan göra som Larsson.
Men hur lätt är det att hoppa in i en klubb i slutspörten, ta en plats i laget och ställa om sig i både huvudet och till spelsättet? Och vad gör det för laget som de joinar? Hur kul är det att kämpa om sin startplats under en tråkig och grå försäsong och en roliga och ljus säsong för att sedan bli omsprungen av hemvändare när det hela ska avgöras? Vad skulle en sådan situation göra för sammanhållningen i laget?

Fotbollsflatan är, som ni säkert märker, kluven över att svenskor väljer spel i USA. Det är både bra och mindre bra. Mest av allt är det nog mindre bra. För att det helt enkelt inte är lika kul att besöka en allsvensk arena och missa de bästa lirarna. Man har blivit bortskämd genom åren. Och seriöst? Vem vill byta ned sig ett snäpp men fortsätta betala fullt pris?

Den gyllene generationen.

Vi känner alla till 77:orna. De magiska och briljanta, skimrande lätt i guldfärg. Eller kanske snarare silverfärg. Hur eller hur, vi känner till dem.
Victoria Sandell-Svensson. Måltjuven som på senare år tog klivet ned i planen och med tiden blev både kapten och Sveriges mesta landslagsspelare genom tiderna. Therese Sjögran, teknikern från Malmö som på senare år blivit en av landslagets viktigaste spelare. Hanna Marklund, backklippan som bytte guldlaget Umeå mot bottenlaget Sunnanå för att bli än bättre fotbollsspelare. Målvakten Caroline Jönsson som alltid varit Fotbollsflatans personliga favorit. Mittfältarna Linda Fagerström och Anna Sjöström – båda viktiga och ledande i sina klubblag under stora delar av 2000-talet, för att inte tala om att de båda var med i VM-laget 2003. Tuffingen Frida Östberg som i matchen mot Brasilien 2003 visade hur man spelar på att någon bara är 17 år. Tina Nordlund som slog igenom på bred front under 2000 och sedan avslutade karriären alldeles för tidigt. Lägg där till Umeåspelarna Ulla-Karin Rönnlund och Maria Bergkvist och ni förstår att 77:orna var något speciellt.

Aldrig förr har vi sätt en sådan årgång i svenskfotboll. Jag undrar om vi överhuvudtaget sätt det i sportsverige alla kategorier.
Ytterliggare en ännu mer intressant fråga är om vi någonsin kommer att få se en sådan gyllene generation igen. Jag tror inte det. 77:orna är en generation på miljonen, so to speak.

Mitt liv som toffel

Toffel. Vad betyder det ordet egentligen? Jag är en toffel, det är jag väl medveten om. Men vad gör det mig till? Vad blir jag när jag, och många andra, sätter den etiketten på mig? Vad är jag? Är toffel något dålig? Eller något bra? Är jag en människa man kan köra med hur helst man behagar eller är jag snarare en rätt snäll och välmenande varelse? Kommer detta toffeltillstånd att driva mig i fördärvet eller är det Nobels fredspris som väntar inom en 20-års period?
Jag vet inte. Vi får se vad som händer. Man vet inte.
En sak vet jag. Fotbollsflatan kommer aldrig att vika ned sig och bli en toffel när damfotboll är ämnet. Det finns inte på kartan. Om det dagen kommer då jag viker ned mig i en damfotbollsdiskussion bara för att ”det inte känns så viktigt för mig, så vi kan säga att du har rätt” kommer jag mest troligt att sluta existera – lösas upp i tomma intet. Jag har vikt ned mig en gång – i en het debatt med Bitterflatan men då hade hon faktiskt rätt och jag således fel – och det kommer aldrig att hända igen. Aldrig. Den dagen jag blir så tofflig finns jag inte kvar. Den dagen kommer aldrig att komma. För den dagen skulle ”att vara toffel” innebära något negativt. Och det är helt enkelt inte så jag ser på toffelsyndromet.

Vad skulle kunna vara bättre än sol, brudar och fotboll?

Detta mörker tar död på min skrivarglädje. Inspirationen dör ut i samma takt som mörkret bäddar in oss i ett skyddande täcke. I och för sig skrev jag i förra veckan en novell. En bra sådan. Mörkret både hjälper och stjälper mitt skrivande. Finns det i ärlighetens namn något bättre än att tända ljus, sippra på en stor kopp te och låta sig flyga bort bland ord, stavelser, meningsbyggnadsproblem och syftningsfel? Något förutom damfotboll alltså? Och mörkret begränsar mina möjligheter till att njuta av, och på så vis även skriva om, det underbaraste underbara. Damfotboll.
Men jag ser framåt. Ibland men inte alltid. Ibland ser jag den där underbara sommaren innehållande grönt gräs,, en varm sol, snygga brudar och bra fotboll. Ibland, men inte nödvändigtvis alltid, även kombinerat med en kall öl.
Advokaten frågade i helgen vad jag önskade mig i julklapp. Det spontana svaret som då flög över mina läppar var ”sol, brudar och fotboll”. Advokaten skrattade och mumlade att han nog skulle komma på något bättre. Jag undrar fortfarande vad som skulle kunna vara bättre än det.

Jag har en dröm.

Nyheten når mig och först vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Reagerar knappt alls, lyfter långsamt på ögonbrynet och tänker att jag verkligen skulle behöva sömn. Efter åtta dagar med endast sporadisk sömn är det en klok tanke. Efter en helt utflippad dag med analyser av sjuka sexdrömmar innehållande barbröstade lärare och skeletttrauman är det, enligt min logiska logik, helt logiskt att tänka på sömn.
Sen vaknar jag till ur min tillfälliga sinnesförvirring och inser plötsligt hur fullständigt ologiskt det är att tanken på sömn får mig att drägla.
Jag rycker till, små ryckiga spasmer springer genom kroppen, som egentligen är för orkeslös för att röra sig men på något oförklarligt sätt rycker till ändå, lyckan rusar snabbt till hjärnan. Jag muttrar först, sedan ökar styrkan i rösten.
Jag ställer mig upp och leker med tungpiercingen så att den alldeles för långa staven fastnar mellan tänderna.
Jag sätter händerna för ansiktet och känner hur de alldeles för trötta ögonen tåras. Jag skrattar och gråter, rycker och hoppar – allt på samma gång som jag skriker;
”I HAVE A DREAM!”
Någon gång under sommaren 2001 fick jag för första gången höra att Sverige arrangerat två fotbollsmästerskap, VM 1995 och EM 1997. Sedan dess har jag varit smått irriterad på min fader.
Anklagat honom för att ha berövat mig på min dröm.
Nu vet jag att drömmen kan komma att slå in. Sommaren 2013 kan bli sommaren då jag, i Sverige, får uppleva ett mästerskap i damfotboll. Det kan bli sommaren då min dröm besannas.

När jag skriver detta inser jag hur sjukt det låter. Jag ser plötsligt att vissa, till exempel välutbildade läkare, står redo att lägga in mig på någon passande anstalt.
Bryr jag mig?
Knappast!

För jag har en dröm...

V I N T E R

Vinter.
Smaka på ordet. Rulla det i din mun.
V I N T E R
Sex bokstäver. En årstid.
Isande kyla eller snöslask. Kan man bli annat än deppig? Kan man bli annat än sänkt? Det är nu man vill bädda ned sig i sängen, med ett duntäcke och två flisflit, och sova tills gräset blir grönt igen. Vad är egentligen vintern? En mörk årstid utan fotboll.

Och vad är väl egentligen livet utan fotboll?

Allt det - det är livet.

Ni vet den där känslan man drabbas av ibland. Den där känslan som säger att livet inte riktigt är så verkligt som man önskar. Den där känslan som talar om för en att man missar något. Den känslan infinner sig nu.
Fotbollsflatan har nu börjat förstå att livet springer henne förbi medan hon vackert står kvar och tittar mot klockan som springer iväg timme efter timme men samtidigt tycks gå evighetssakta.
Livet springer förbi medan FF hakat upp sig på fotboll. Det är vad min värld kretsar runt. Fotboll med D. Det är vad jag bygger drömmar och framtidsvisioner runt. Resten stannar upp. Försvinner in i dimman, spelar inte lika stor roll som det egentligen borde göra. Och så plötsligt slår det än. Allt det där som springer förbi, inte bredvid utan långt borta i dimman. Allt det. Allt som inte känns så viktigt men egentligen är raka motsatsen. Allt som jag tillåter att det spelar mindre roll än det borde. Allt det - det är livet.

Hur många lesbiska finns det i landslaget?

Det här med brudar som har sex med brudar i damfotbollsvärlden är ett känsligt ämne, det är jag väl medveten om. Ämnet är känsligt i samhället överhuvudtaget, därför att människor som definierar sig som HBT-personer inte har samma rättigheter och möjligheter som heterosexuella. Men för att inte göra denna diskussion för stor väljer jag bara att lyfta fram problemen som finns i damfotbollsvärlden. Kanske är det en alldeles för simpel och feg lösning men det är i alla fall en lösning.
Vi kan konstatera att det finns lesbiska i damfotbollssverige. Det finns lesbiska i hela världen och alla tänkbara grupper men nu är det damfotbollen jag väljer att koncentrera mig på. Vi vet att det finns lesbiska i fotbollsvärlden. Vi vet det men ändå väljer många att stanna kvar i den där berömda garderoben. Så sent som igår fick jag höra om två specifika damlirare som dejtar. Vilka dessa är tänker jag inte gå in på, för jag är inte ute efter att outa någon. Sedan är det en intressant fråga att;

Varför ska man behöva ta klivet ut ur en garderob som man aldrig gått in i? Varför ska man behöva berätta att man råkar falla pladask för andra brudar? Varför är det viktigt?
Simon Bank skrev en riktigt bra krönika några år sedan. Exakt vad han skrev kommer jag inte ihåg och då jag inte har med mig alla mina sporttidningar till det lilla internatrum jag spenderar min tid i kan jag inte heller titta upp det, här och nu. Men krönikan gick under namnet ”Krossa glasgarderoben” om jag inte minns fel. Krönikan anspelade på att damspelare ofta får frågan om hur många lesbiska som finns i deras klubb. Bank sade att det svar som då borde komma var ”alldeles lagom många tack!”.
Det är ett klockrent svar, och så borde man kunna svara. Jag vill att det borde vara det självklara svaret, det är så man borde kunna svara. Men ett sådant svar skulle kännas ganska tafatt i det samhälle vi lever i idag.

Så sent som någon gång under förra veckan fick jag frågan av en klasskamrat. Den där frågan som jag fått oräkneliga gånger förr. ”Hur många flator finns det egentligen i landslaget?” Jag passade på frågan. Det gör jag 99 gånger av 100. För det är inte upp till mig att outa någon. Det är inte upp till mig att slänga ur mig siffror och antaganden.
Däremot anser jag att fler behöver prata om sin läggning. För att alla tonårsbrudar som känner sig ensammast i hela världen ska förstå att de inte är ensamma. Och inte heller onormala. Som förvirrad, osäker och lesbisk 13-åring hade jag mått bra av att veta att även om jag aldrig varit lika bra på fotboll som idolen Victoria Sandell-Svensson så hade vi en del gemensamt.

Det krävs förändring och öppenhet för att verkligheten ska förändras och öppenheten ska bli lite mer öppen.

Den svenska fotbollsgalan

Jag skulle nu vilja prata lite runt den svenska fotbollsgalan. Den SVENSKA fotbollsgalan. Inte den internationella galan, inte den europeiska galan utan den svenska. På den svenska fotbollsgalan ska svenska lirare hyllas och prisas. Svenska lirare och lirare som lirar i det svenska seriesystemet - Egentligen har fotbollsflatan aldrig förstått vad utländska lirare överhuvudtaget har på den svenska fotbollsgalan att göra; men någon kom på att det skulle vara så och det känns onödigt att klaga.

Just nu diskuteras det flitigt på damfotboll.com. Det ämne som upprör och diskuteras mest just nu är att Sara Thunebro fått utmärkelsen årets back – istället för Faith Ikidi. Det muttras också en hel del om att Linköpings Sofia Lundgren inte belönades med priset som årets målvakt. Fotbollsflatan har tidigare förklarat att Thunebro och Lundgren var hennes favoriter i respektive kategori. Men trots det vill jag nu försvara juryns val.
Återigen vill jag upprepa att detta alltså rör sig om den svenska fotbollsgalan. Den SVENSKA fotbollsgalan. Inte den internationella galan, inte den europeiska galan utan den svenska. Nu ser reglerna nu ut så att även utländska spelare nomineras och hyllas på galan. Men då det rör sig om den svenska fotbollsgalan känns det inte mer än självklart att spelare som presterat i den svenska landslaget har en fördel jämte mot spelare som inte gjort det. Jag upprepar alltså att detta är den svenska fotbollsgalan. En gala där svenskfotboll ska stå i centrum. Är det då verkligen så konstigt att svenska landslagsspelare tar plats, utrymme och priser på den svenska fotbollsgalan? Jag tycker verkligen inte det.
Lundgren var inte uttagen till EM - då hon inte tycks falla Dennerby i smaken - och Ikidi kan, logiskt sätt, inte spela för Sverige hur bra hon än är.
Jag upprepar. På den svenska fotbollsgalan bör man vinna fördelar om man presterat i det svenska landslaget. Eller har jag fel?

Pinsamt och omöjligt att förklara bort

Vilken flopp. Måndagens fotbollsgala måste ha varit den sämsta galan någonsin – alla kategorier!
Jag skulle kunna skriva om Almnäs klädbyten, jag skulle kunna skriva om ljudkvaliteten, reklamavbrotten, de patetiskt dåliga intervju-tacktalen, jag skulle kunna skriva om den kvinnoförnedrande galan. Men jag struntar i det. För jag visste redan innan att denna gala skulle bli tråkig, dålig och oerhört osexig. Jag visste det innan jag valde att slå på tv:n. Det jag ska skriva om är Expressen.

I skrivande stund är klockan är 5 minuter i elva. Det är en timme sedan fotbollsgalan 2009 tog slut. Det är nästan en och en halv timme sedan Seger fick sin diamantboll. Men om man nu, 22.54 väljer att gå in på expressens sportsida på nätet kan man inte läsa om Seger – eller någon annan brud heller för den delen. Man kan läsa om Zlatan, Ingesson, Kåmark och Zlatan. Inte någonstans* står det om brudarna som skall hyllas.

Jag kräks! Bildligt talat.
Mina föräldrar köpte alltid hem aftonbladet när jag var liten, alltså har jag redan från barnsben föredragit sportbladet före sportexpressen. Men när jag var 17 år ung förändrades det. Expressens sportchef ringde. Och från den dagen när jag för första gången fick en helsida i expressen har jag tyckt rätt bra om dem. Tills nu. Detta känns bara pinsamt.

*23.10 när jag återigen, av någon oförklarig anledning, väljer att besöka Expressens hemsida igen står det där. Mitt i allt snack om fotbollsgubbarna och Zlatan står det där. "Seger galans stora drottning". Det är en förbättring. Men det är fortfarande både pinsamt och omöjligt att förklara bort.

Brudarnas alternativa gala

Kvällens fotbollsgala kommer att vara osexig och tråkig, otroligt B och helt enkelt urtråkig. Det har jag redan konstaterat. Hur löser vi detta? Här nedan kommer Fotbollsflatan nu att presentera alternativa kategorier och pristagare. Helt enkelt en alternativ fotbollsgala, utan glitter, glamor, reklam eller herrar. Detta är brudarnas alternativa fotbollsgala, i bloggform.

Årets citat:
”Vi presterade inte på en acceptabel nivå när det gällde som mest”. - Thomas Dennerby.
No shit Sherlook!

Årets försvarstal:
”Det är svårt att göra något när jag inte får några bollar att jobba med”. Asllani försvarar sin insatts i EM. Avsaknaden av självinsikt är total.

Årets ”Egentligen bryr vi oss inte (men det blir ett sådant djävla liv om vi erkänner det)”:
Media i allmänhet och DN i synnerhet. Hur lite kan man egentligen skriva om ett fotbollsmästerskap utan att framstå som idioter?

Årets ickenyhet:
Tyskland mästare! Igen. Otippat, oväntat och överraskande? Knappast! Imponerande? Oja!

Årets chock:
Umeå IK INTE mästare igen! Otippat, oväntat och överraskande? Oja!

Årets flopp:
Sverige – Norge 1-3. Motivering överflödig.

Årets topp:
Algarve Cup. Det fanns en tid då Sverige faktiskt var bäst i världen, fel tid, fel turnering men ändå – Sverige var bäst.:

Årets match:
Hammarby – Umeå 4-1. Bottenlaget Hammarby utklassar de regerande mästarna. Galet är bara förnamnet.

Årets positiva överraskning:
Victoria Sandell-Svensson, bytte både ändrade efternamn och stolt vandrade med i årets Pridetåg.

Årets negativa överraskning:
TV 4. Satsade överraskande lite på EM i Finland. Är det inte pinsamt att försnacket inför vissa matcher började 5 minuter innan själva matchen?

Fotbollsgalan - oerhört osexigt!

Fotbollsgalan som tv-sänds mellan 20 och 22 ikväll känns väldigt ohett. Otroligt osexigt och inte ett dugg upphetsande. Verkligen. Om det inte vore för att Fotbollsflatan är så sjukt beroende av fotboll som hon faktiskt är skulle hon bojkotta galan – utan tvekan. Egentligen borde jag söka mig till någon grupp som kan hjälpa mig ur detta beroende, finns det något som heter Anonyma-Fotbollsmissbrukare kanske? Då slipper jag titta på galan nästa år och slipper således slösa bort två timmar av min tid. För just nu känns det som att kvällens gala kommer stjäla två timmar av mitt liv och inte ge något tillbaka. Oerhört ickehett och grymt osexigt, eller hur?

Seriöst, hur het kan denna gala bli? Fredrik Reinfeldt, Kent, Amanda Jensen och Johan Glans står för underhållningen. Däremellan ska priser delas ut och de lyckliga vinnarna ska hålla korta, tafatta och enformiga tal innan de snabbt jagas av scenen för att lämna plats för reklam. Och nu nås jag av nyheten (?) att de absolut flesta priscermonierna är inspelade i förväg. Detta gör att fotbollsgalan plötsligt känns oerhört B.
Då har jag ännu inte nämnt det faktum att fotbollsherrarna som vanligt ska hyllas betydligt mer än brudarna. För att det är så det är. För att traditionen och trångsyntheten säger att det är rätt. Det är nästan så att jag vill kräkas på hela skiten och strunta i att slå på tv:n när det är dags för ”den stora fotbollsgalan”.
Men det går inte. Är man beroende så är man.

Fotbollsflator?

Fotbollsflatan ska nu beröra ett ämne som är lite tabu i damfotbollsvärlden. Men det finns där. Och det vet alla, trots det är det inget man pratar högt om. Om någon, mot förmodan, skulle våga öppna munnen är moraltanterna genast där och försöker tysta talaren. Men Fotbollsflatan väljer att tala trots det. Att Fotbollsflatan väljer att kalla sig just Fotbollsflatan är helt logiskt. Jag lever för fotboll och är flata. Dvs jag väljer att leva mitt liv med fotboll som största intresse också att jag spana på, bli kär i och har sex med brudar.

Det jag nu vill prata om är flator i damfotbollsvärlden. Men för att inte göra någon upprörd väljer jag att kalla dem för HBT-personer, alternativt homosexuella brudar eller lesbiska tjejer. Detta för att alla brudar som anser sig vara lesbiska inte nödvändigtvis vill kalla sig för flator. Men också för att en brud som har ihop det med en annan brud inte behöver vara flata. Att kalla sig flata är ingen sexuell läggning. Det är en identitet. Och många brudar som har sex med andra brudar är inte flator. Nog om detta.

Varför pratas det så lite om homosexualitet i damfotbollen? Varför finns det så få öppna HBT-personer i sportvärlden?
Mig veterligen finns det just nu bara en landslagsspelare som är öppen med att hon har flickvän. Finns det fler homo/bisexuella i damlandslaget eller är alla andra heterosexuella? Om det finns fler, varför vågar de inte ta klivet ut ur garderoben? Eller vågar de men tycker att det är totalt oväsentligt vem de väljer att ha sex med? Om de tycker det – varför ser de då inte alla osäkra tonåringar som skulle kunna bi starkare med vetskapen om att deras idoler lirar i deras lag? OM idolerna gör det alltså.

Kort sagt, varför pratas det inte om flator i fotbollen? Vem hindrar oss, vem tvingar oss till tystnad?

Linköping, Linköping, Linköping!

Runt 15.00 under söndagseftermiddagen satt The Funny One, Filippa Bark, Akademikern, Huliganen och Fotbollsflatan på en lokal sportkrog och följde guldmatchen mellan IFK Göteborg och AIK på storbildsskärm. IFK Göteborg leder med 1-0 när Fotbollsflatan nås av nyheten att Linda Sällström gjort 1-0 i matchen mot Linköpings guldkonkurrenter Kopparbergs/Göteborg. Fotbollsflatan flyger då upp från sin stol, med en rätt ljummen öl i handen, och börjar skratta ett barnsligt skratt. Efter det följer diverse armviftningar och försök att förklara anledningen till det plötsliga glädjeutbrottet. Det går inte. Jag viftar med mobilen och The Funny One förbannar mig för att jag, mitt i hennes älskade gnaget och deras guldmatch, väljer att surfa på expressen.com. Tillslut lyckas jag, mer eller mindre, få ur mig vad grejen är.

FF: SM-guld! SM-guld! Förstår ni inte? SM-GULD!!
Huliganen: Alltså, vad håller du på med? Du vet att det sitter typ 200 AIK-fans här. Och en IFKare. Och du börjar skrika om SM-guld. Du är galen, helt galen!
FF: Men alltså. Djurgården!
THF: Håll käften och titta på tv:n!
FF: Men alltså, Djurgården vinner mot Göteborg. SM-guld. (börjar tralla) Linköping! Linköping, Linköping, LINKÖPING!
THF: Sa jag inte till dig att va tyst? Köp en öl till och håll käften!
FF: Alltså, nej ni förstår ju inte...

Jag sätter mig ned och är smått besviken över att de andra inte förstår att Linköpings FC just vunnit sitt första SM-guld i fotboll. Men det är väl inte så mycket att göra när man ständigt tycks omge sig med människor som inte riktigt tycks förstå vad damfotboll betyder för mig.

Transferrykterna tar fart.

Linköpings Segerregisör är redan klar för vidare äventyr på andra sidan Atlanten. Nu kan klubbkamraterna Landström och Asllani följa efter. Även Rohlin har uppvaktats av amerikanska klubbar men valt att förlänga med LFC. De har många klubbars ögon på sig nu, Linköpingsbrudarna, och konstigt vore väl annat. Även fler spelare från damallsvenskan borde vara aktuella för den amerikanska ligan som är tänkt att bli världens bästa.
Här nedan följer de spelare som, enligt Fotbollsflatan borde vara aktuella för proffslivet i USA:

Jessica Landström
Sofia Lundgren
Faith Ikidi
Petra Larsson
Lisa Dahlqvist
Madelaine Edlund
Eliane
Hedvig Lindahl
Linnea Liljegärd
Nilla Fischer
Frida Nordin
Therese Sjögran
Manon Melis

Säkerligen har jag missat många potentiella utlandsproffs men dessa är de första som dyker upp i mitt huvud just nu. Dessa och spelare så som till exempel Bachmann och Rasmussen som redan tycks vara klara för USA-äventyret.

Ställer er upp och applådera Linköping OCH Umeå

När slutsignalen, en kylig lördagseftermiddag, hördes på Folkungavallen stod Fotbollsflatan upp och applåderade. Hon applåderade ett vackert Linköping som då tagit ett stadigt grepp om Victoriapokalen. Jag applåderade ledaren Seger, trotjänaren Karlsson, kaxiga Kosse, tuffa Landström, nollan Lundgren, våghalsen Ikidi, trygga Rohlin, tränaren Wikman. Och alla andra som på ett eller annat sätt varit med under säsongen och gjort Linköping till Sveriges bästa damlag.
Men jag applåderade också ett visst svartgult förlorarlag.

För även om Umeå var tama och bleka i matchen mot Linköping och även om jag egentligen aldrig gillat Björkstadens stolthet tycker jag att de förtjänar applåder. Inte för denna säsong, eller spelet de visade upp mot Linköping men för allt de faktiskt lyckats med genom åren.
Det kändes som rätt läge att applådera dem nu. Det kan låta ologiskt att ett lag som under denna säsong varit sämre än på många år och som mot Linköping helt saknade förmågan att anfalla nu applåderas av mig, Fotbollsflatan - anti-Umeå-brud-number-one. Men nu förtjänar Umeå alla applåder de får. För att det som laget byggt upp och det som Umeå gjort för svensk damfotboll är så enormt stort att jag stundtals tappar orden. Och för att det tar slut nu.
Umeås storhetstid är över. Det fanns en tid då alla landets bästa spelare ville till Umeå. Det fanns en tid när halva landslagstruppen bestod av Umeåbrudar. Det fanns en tid då Umeå vann allsvenskan lekande lätt. Men det tiden är nu förbi. Umeå IK:s storhetstid är över.
Vi kommer säkerligen få läsa och höra om att Umeå snart är tillbaka igen. Britta Åkerlund och hennes stab kommer att säga så. Men jag är övertygad om att det inte är sanningen. Umeå kommer inte att komma tillbaka. Inte under en femårsperiod i alla fall. Pengarna finns inte längre eftersom att det slott Umeå under många år blåst in luft i nu har exploderat och trasats sönder. Och utan pengar inga lirare. Bachmann, Rasmussen och Yamaguchi försvinner till USA. Dessa spelare kan Umeå inte ersätta - för att de pengarna inte längre finns. Och fler spelare kommer att lämna innan säsongen 2010 drar igång. Kvaliteten, pengarna och förmågan att vinna finns inte kvar hos Björkstadens stolthet. Så ställ er upp och applådera dem för vad de åstadkommit
Det är de värda alla applåder.

Men glöm inte bort att applådera Linköping. Glöm inte bort Seger, Karlsson, Kosse, Larsson, Landström, Lundgren, Ikidi, Rohlin, Wikman och alla andra som igår - och idag och under hela denna säsong - skrivit första kapitlet på en ny saga.