Hur många lesbiska finns det i landslaget?

Det här med brudar som har sex med brudar i damfotbollsvärlden är ett känsligt ämne, det är jag väl medveten om. Ämnet är känsligt i samhället överhuvudtaget, därför att människor som definierar sig som HBT-personer inte har samma rättigheter och möjligheter som heterosexuella. Men för att inte göra denna diskussion för stor väljer jag bara att lyfta fram problemen som finns i damfotbollsvärlden. Kanske är det en alldeles för simpel och feg lösning men det är i alla fall en lösning.
Vi kan konstatera att det finns lesbiska i damfotbollssverige. Det finns lesbiska i hela världen och alla tänkbara grupper men nu är det damfotbollen jag väljer att koncentrera mig på. Vi vet att det finns lesbiska i fotbollsvärlden. Vi vet det men ändå väljer många att stanna kvar i den där berömda garderoben. Så sent som igår fick jag höra om två specifika damlirare som dejtar. Vilka dessa är tänker jag inte gå in på, för jag är inte ute efter att outa någon. Sedan är det en intressant fråga att;

Varför ska man behöva ta klivet ut ur en garderob som man aldrig gått in i? Varför ska man behöva berätta att man råkar falla pladask för andra brudar? Varför är det viktigt?
Simon Bank skrev en riktigt bra krönika några år sedan. Exakt vad han skrev kommer jag inte ihåg och då jag inte har med mig alla mina sporttidningar till det lilla internatrum jag spenderar min tid i kan jag inte heller titta upp det, här och nu. Men krönikan gick under namnet ”Krossa glasgarderoben” om jag inte minns fel. Krönikan anspelade på att damspelare ofta får frågan om hur många lesbiska som finns i deras klubb. Bank sade att det svar som då borde komma var ”alldeles lagom många tack!”.
Det är ett klockrent svar, och så borde man kunna svara. Jag vill att det borde vara det självklara svaret, det är så man borde kunna svara. Men ett sådant svar skulle kännas ganska tafatt i det samhälle vi lever i idag.

Så sent som någon gång under förra veckan fick jag frågan av en klasskamrat. Den där frågan som jag fått oräkneliga gånger förr. ”Hur många flator finns det egentligen i landslaget?” Jag passade på frågan. Det gör jag 99 gånger av 100. För det är inte upp till mig att outa någon. Det är inte upp till mig att slänga ur mig siffror och antaganden.
Däremot anser jag att fler behöver prata om sin läggning. För att alla tonårsbrudar som känner sig ensammast i hela världen ska förstå att de inte är ensamma. Och inte heller onormala. Som förvirrad, osäker och lesbisk 13-åring hade jag mått bra av att veta att även om jag aldrig varit lika bra på fotboll som idolen Victoria Sandell-Svensson så hade vi en del gemensamt.

Det krävs förändring och öppenhet för att verkligheten ska förändras och öppenheten ska bli lite mer öppen.