Sverige besegrade Italien. På precis samma sätt som de besegrade Ryssland. Imponerande och respektingivande ända tills matchen var avgjord och då, efter ungefär 25 minuter, slog de av på takten. De slog av på tempot och imponerade plötsligt inte lika mycket längre. Men det är en styrka i sig, att kunna spara på krafterna tills ett tillfälle där de behövs bättre. För jag hoppas verkligen att det var vad Sverige gjorde, både mot Ryssland och Italien. Analyser och träffsäkra, men kanske inte alltid relevanta, matchrapporter dyker upp under morgondagen. Just nu är Fotbollsflatan alldeles för trött för att orka tänka eller analysera, än mindre leka med orden och bilda meningar på det sätt hon vill.
Därför ska Fotbollsflatan istället försöka förklara varför detta fotbolls-EM är på god väg att förstöra hennes liv. Där behöver jag nämligen inte tänka, varje dag ser jag alla tecken och varningslamporna har för länge sedan slutat blinka – batteriet i lampan är slut och jag har inte haft tid att köpa nya.
Idag har min mobil pipit 43 gånger och varje gång har det varit meddelanden som på ett eller annat vis berör EM Jag får en känsla av att hela världen vill veta hur jag tänker runt matchen, mästerskapet, spelarna, brudarna, domarna, målen, flatorna – allt, alla vill veta allt om allt. 31 sms, jag tror aldrig tidigare jag fått så många sms på en dag. Sammanlagt är det 26 personer som skickat meddelanden (enkel huvudräkning gör gällande att några alltså skickat fler än ett, troligen de vars sms jag hunnit svara på…) och jag tror aldrig jag fått så många sms på en och samma dag förut. Aldrig någonsin. Inte ens i den intensiva av alla intensiva (o)härligperioder. Inte ens på min födelsedag. Helt plötsligt känner jag mig som centrum of the Earth. Men jag vet att tiden är lånat, så fort EM är över kommer livet återgå till det normala och folk kommer att muttra ”du är ju fan besatt av fotboll” samtidigt som de suckar djupt och skakar på huvudet. Men just nu njuter jag. Dock var det ju det där med att livet liksom blir en aning lidande. Jag kan inte komma ihåg när jag sist sov minst åtta timmar sammanhängande (tillsaken hör att Fotbollsflatan har ett enormt sömnbehöv och inte fungerar som människa om hon inte får sova 10 timmar per natt, minst). Värst var det efter förlusten mot Norge en veckan innan EM. Den natten lyckade jag inte sova en ända minut! Varför? Tankar på en EM-flopp var mer framträdande än behovet av sömn. Dagen innan premiärmatchen mot Ryssland blev det två timmars sömn, spring och nervositet fyllde mitt inre. Det finns fler symptom. Jag glömmer bort att äta. Mat känns inte viktigt. Inför Rysslandsmatchen lyckades jag äta lunch men när middagen började planeras kom kräkkänslor och nervositeten smygandes. Jag kunde helt enkelt inte äta, nervositeten satt som ett lock i halsen och jag fick vackert invänta matchens slutsignal innan jag fick ned en endaste liten matbit. Numera snusar jag konstant och röker mer än jag borde, egentligen röker jag inte alls men nu kan det bli 10 cigg om dagen – allt för att hålla nervositeten i schack, och rastlösheten som uppstår mellan matcherna, borta. Men det största problemet (möjlig lungcancer och näringsbrist till trotts) är min förmåga att fullständigt glömma bort vännerna. Vissa av dem träffar jag nästan dagligen - men då jag inte är vidare värst bra sällskap för tillfället, trötthet brukar ha den effekten på mig, och KONSTANT pratar om fotboll blir det inte mycket till kvalitetstid – andra lyckas jag inte ens ha en vettig msnkonversation med. Under kvällen har Fotbollsflatan chattat med Mysig.
Mysig: Finis, hur mår du?
FF: Sjukt sjukt verkligen verkligen astrött! Veckan har varit så sjukt intinsiv. Och fotbolls EM... Det är underbart! Helt galet bra, det får mig att bli så bra, så pepp, så allt. Men jag glömmer liksom bort att leva - mat och sömn glöms bort
Mysig: Det låter som du. En sådan besatthet, härligt att se.
FF: Jag ber om ursäkt för att jag är så djävla off nu för tiden. Sjukt trött och i helgen är det flyttstädning, inte lär jag bli piggare av det! Sen väntar en ny vecka med fotboll.
Mysig: Men när är du ON då?
FF: gud vad dum jag känner mig... shit vad knäpp jag är, nästan dum liksom! Aaaaaah!
Mysig: Det var väl inget svar? Känn dig inte dum. Men seriöst – när ÄR du ON?
FF: Jag åker till finland den 6:e och bör komma hem på morgonen den 11:e och då ska jag sova hela dagen. Men efter det... hoppas jag, ska jag!
Mysig: Bah, det tror jag när jag ser det… Men hör av dig då da.
FF: Jag vill ju träffa dig innan det. Jag blir galen, får psykbryt.
Mysig: Tuff shit! Vi hörs runt den 11:e hurru. Haha!
Samtalet avslutas och ännu en gång konstaterar jag – damfotboll. Det kommer bli min undergång.
fredag 28 augusti 2009
torsdag 27 augusti 2009
Lev med kritiken, Seger
Caroline Seger är en fantastik fotbollsspelare. En av Sveriges bästa. Och hon står sig rätt bra även i världen. Jag är den första att erkänna det. Jag ska dock inte ta till de största orden och kalla henne topp 5 i världen. Men jag är övertygad om att de där stora orden (”Seger - en av världens absolut bästa fotbollsspelare…”) kommer att flyga över mina läppar inom en femårsperiod. Och då orden lämnar min mun kommer det att vara sant. Jag vågar slå vad om själva livet att Seger kommer att prisas och hyllas på ett sådant sett som de största bör. Hon är inte där ännu men hon kommer att vara det en dag.
Kort sagt, jag skulle kunna lägga mitt liv i Segers händer, vid hennes fötter. Och det roliga är att jag inte ens skulle se det som att jag tog någon risk. För jag vet att jag har rätt Jag vet att Seger kommer att bli en av de största. Jag VET att Seger kommer att bli en av världens absolut bästa fotbollsspelare inom en inte allt för avlägsen framtid. Smaka på det va!
Jag skrev efter Rysslandsmatchen att jag, trots målet och bra spel, inte var nöjd med Segers insatts i den matchen. Och jag har inte ändrat uppfattning med två dagar distans. Jag är inte nöjd! Hur hänger det ihop med att jag säger mig vara beredd att lägga mitt liv framför hennes fotbollsskor? Well låt mig försöka förklara.
När jag säger att jag förväntar mig ännu mer av den 24-åriga linköpingsspelaren, när jag säger att hon inte lever upp till mina krav, när jag muttrar att hon inte är tillräckligt bra…
När jag gör allt det, eller något av det, så är det inget annat än en fet hyllning till landslagets nummer 5. Måhända en hyllning omskriven till något som kan liknas vid kritik men likväl en av de största hyllningar jag förmår mig uttrycka. Anledningen till att Seger allt som oftast inte lever upp till mina krav och förväntningar är enkel. De är gastronomiska förväntningar och krav jag har på henne. Det går inte att leva upp till dem, så högt ställda är dem.
Det är omöjligt, kalla mig gärna dum som har sådana förväntningar på Seger. Säg gärna att den blivande världsstjärnan inte förtjänar det. Men prova först att se på saken med samma ögon som jag. Jag ställer höga krav på de största. Ju större potential jag ser i någon desto högre krav ställer jag. Och just nu är det en 24-åring från Skåne som jag har absolut högst krav och förväntningar på. Just nu är det landslagets nummer 5 jag förväntar mig mest av.
Idioti?
Jag kommer fortsätta att kritisera Seger. Jag kommer kritisera henne mycket oftare än jag hyllar henne. Det om något måste väl ses som en av de största hyllningarna man kan få? Hyllningar omskrivna till krav och förväntningar. Krav och förväntningar man bara har på de största – Caroline Seger är en av dem.
Kort sagt, jag skulle kunna lägga mitt liv i Segers händer, vid hennes fötter. Och det roliga är att jag inte ens skulle se det som att jag tog någon risk. För jag vet att jag har rätt Jag vet att Seger kommer att bli en av de största. Jag VET att Seger kommer att bli en av världens absolut bästa fotbollsspelare inom en inte allt för avlägsen framtid. Smaka på det va!
Jag skrev efter Rysslandsmatchen att jag, trots målet och bra spel, inte var nöjd med Segers insatts i den matchen. Och jag har inte ändrat uppfattning med två dagar distans. Jag är inte nöjd! Hur hänger det ihop med att jag säger mig vara beredd att lägga mitt liv framför hennes fotbollsskor? Well låt mig försöka förklara.
När jag säger att jag förväntar mig ännu mer av den 24-åriga linköpingsspelaren, när jag säger att hon inte lever upp till mina krav, när jag muttrar att hon inte är tillräckligt bra…
När jag gör allt det, eller något av det, så är det inget annat än en fet hyllning till landslagets nummer 5. Måhända en hyllning omskriven till något som kan liknas vid kritik men likväl en av de största hyllningar jag förmår mig uttrycka. Anledningen till att Seger allt som oftast inte lever upp till mina krav och förväntningar är enkel. De är gastronomiska förväntningar och krav jag har på henne. Det går inte att leva upp till dem, så högt ställda är dem.
Det är omöjligt, kalla mig gärna dum som har sådana förväntningar på Seger. Säg gärna att den blivande världsstjärnan inte förtjänar det. Men prova först att se på saken med samma ögon som jag. Jag ställer höga krav på de största. Ju större potential jag ser i någon desto högre krav ställer jag. Och just nu är det en 24-åring från Skåne som jag har absolut högst krav och förväntningar på. Just nu är det landslagets nummer 5 jag förväntar mig mest av.
Idioti?
Jag kommer fortsätta att kritisera Seger. Jag kommer kritisera henne mycket oftare än jag hyllar henne. Det om något måste väl ses som en av de största hyllningarna man kan få? Hyllningar omskrivna till krav och förväntningar. Krav och förväntningar man bara har på de största – Caroline Seger är en av dem.
Snacka om att skjuta sig själv i foten.
När jag hade gjort bort mig och - framför både huvudpersonen själv och några av hennes vänner - påstått att Jessica Landström gjort 2 mål i sin landslagspremiär erkände jag ganska snabbt att ja, jag hade fel. Fortfarande hör jag The Boss fråga, vid väl valda tillfällen då så många som möjligt lyssnar – ”Du hur många mål var det nu Jessica gjorde i sin landslagspremiär. Du vet mot Danmark, jag har nog glömt bort. Hur många var det?” Den ironiska frågan ackompanjerat med ett skadeglatt leende är något jag har accepterat att jag kommer få leva med.
Nu har dock läget förvärrats. I senaste numret av Sveriges grymmaste damfotbollstidning står det med tydliga bokstäver:
”Landström påpekar flera gånger under intervjuns gång att hon inte bara kan hämta ut Finlandsbiljetten, utan måste jobba för den. Trots att hon dödade OS-kvalmatchen mot Danmark med två mål i sin första landskamp och imponerade stort under OS i Peking känner hon sig långt ifrån given i truppen.”
Först kan vi ju konstatera att jag ännu inte lyckats jobba bort min ovana att använda alldeles för långa meningar, men det är bara en bagatell i sammanhanget. Två mål i sin första landskamp. Där har ni det. Missen.
De flesta som läser den intervjun lär knappast bry sig om missen. De flesta kommer troligen inte ens märka den. Och de som märker det lär tänka ”äh, sådant händer…” Det jobbiga här är att en som läser det kommer skratta rått och låta mig äta upp mina skrivna ord många, många gånger. The Boss kommer aldrig att sluta skratta. Jag skulle inte bli förvånad om hon klipper ut det stycket, ramar in det och sätter upp det på väggen. Jag kommer att få höra det gång på gång på gång.
”Hörru, fotbollsexperten. Hur var det nu med Landström” kommer bli den mening hon väljer att säga när vi ses - istället för Hej, Hej då, Hur är läget och alla andra artighetsfraser man kan komma på. Och hur mycket jag än förklarar, hur många gånger jag än erkänner att jag hade fel (och att The Boss hade rätt) spelar ingen roll. Hon kommer att skratta sitt skadeglada skratt och fortsätta fråga. Hon kommer inte att lyssna på min förklaring. Hon kommer inte lyssna när jag berättar om det mail jag skickade till chefredaktören. Det mail som innehöll följande mening.
”Såg att jag slarvat och skrivit att Jessica gjort två mål i sin landslagspremiär på ett ställe. Kom ihåg att ändra det”.
Hon kommer säga att korrukturläsning inte är det viktiga utan att faktakoll och kunskap alltid kommer i första hand. Jag kommer att säga att hon har rätt, återigen erkänna att jag hade fel. The Boss kommer då att skratta och upprepa fråga – hur många mål var det nu då? Hon kommer skratta igen och ingen och igen. Sedan kommer hon upprepa sin fråga och skratta ännu mer.
Till saken hör att The Boss ännu inte betalar för att få denna grymma tidning där mitt misstag finns i tryck. Till saken hör att Fotbollsflatan lovat att ge The Boss en tidning av just detta nummer. Snacka om att skjuta sig själv i foten…
Nu har dock läget förvärrats. I senaste numret av Sveriges grymmaste damfotbollstidning står det med tydliga bokstäver:
”Landström påpekar flera gånger under intervjuns gång att hon inte bara kan hämta ut Finlandsbiljetten, utan måste jobba för den. Trots att hon dödade OS-kvalmatchen mot Danmark med två mål i sin första landskamp och imponerade stort under OS i Peking känner hon sig långt ifrån given i truppen.”
Först kan vi ju konstatera att jag ännu inte lyckats jobba bort min ovana att använda alldeles för långa meningar, men det är bara en bagatell i sammanhanget. Två mål i sin första landskamp. Där har ni det. Missen.
De flesta som läser den intervjun lär knappast bry sig om missen. De flesta kommer troligen inte ens märka den. Och de som märker det lär tänka ”äh, sådant händer…” Det jobbiga här är att en som läser det kommer skratta rått och låta mig äta upp mina skrivna ord många, många gånger. The Boss kommer aldrig att sluta skratta. Jag skulle inte bli förvånad om hon klipper ut det stycket, ramar in det och sätter upp det på väggen. Jag kommer att få höra det gång på gång på gång.
”Hörru, fotbollsexperten. Hur var det nu med Landström” kommer bli den mening hon väljer att säga när vi ses - istället för Hej, Hej då, Hur är läget och alla andra artighetsfraser man kan komma på. Och hur mycket jag än förklarar, hur många gånger jag än erkänner att jag hade fel (och att The Boss hade rätt) spelar ingen roll. Hon kommer att skratta sitt skadeglada skratt och fortsätta fråga. Hon kommer inte att lyssna på min förklaring. Hon kommer inte lyssna när jag berättar om det mail jag skickade till chefredaktören. Det mail som innehöll följande mening.
”Såg att jag slarvat och skrivit att Jessica gjort två mål i sin landslagspremiär på ett ställe. Kom ihåg att ändra det”.
Hon kommer säga att korrukturläsning inte är det viktiga utan att faktakoll och kunskap alltid kommer i första hand. Jag kommer att säga att hon har rätt, återigen erkänna att jag hade fel. The Boss kommer då att skratta och upprepa fråga – hur många mål var det nu då? Hon kommer skratta igen och ingen och igen. Sedan kommer hon upprepa sin fråga och skratta ännu mer.
Till saken hör att The Boss ännu inte betalar för att få denna grymma tidning där mitt misstag finns i tryck. Till saken hör att Fotbollsflatan lovat att ge The Boss en tidning av just detta nummer. Snacka om att skjuta sig själv i foten…
tisdag 25 augusti 2009
Flipperspel och tama nedtagningar
En negativ premiärsvit är nu bruten. Caroline Seger är i form och lagkapten Vickan klev fram på ett sådant sett att jag inte kunde göra annat än att jubla ”Oh capten, my capten”. Men det var också det ända positiva med Rysslandmatchen. Det och tre poäng.
Man skulle kunna vara positiv – en vinst med 3-0 och en premiärvinst är tusan inte fy skam – men jag tänker inte vara det. För jag blev inte övertygad av det jag såg i Sveriges EM-premiär. Och om jag inte är övertygad lär Tyskland eller Norge inte bli skrämda. Och om Tyskland eller Norge inte blir skrämda är jag inte övertygad.
Spelet Sverige visade upp var snabbt, tempofyllt, kreativt och imponerande. I ungefär 25 minuter. Sedan gick färre och färre passningar till rätt adress, höjdbollarna började dugga tätt och med det följde tama nedtagningar. Lotta Schelin var allt som oftast ute och dribblade på kanten, något som hon i och för sig gjorde bra men vad hjälper det när spelare saknades i mitten? Och anledningen till att spelare saknades framför mål var ju då givetvis för att L8 lämnade sin position för att dribbla på kanten – en rätt dålig lösning för alla parter.
Och Kosse, vad gjorde hon? Jag såg henne inte mer än när hon förlorade närkamper. Någon gång lyckades hon med en dragning och en annan gång hittade hon Vickan eller Lotta med tämligen enkla passar. Mer än så var det liksom inte. Dags att, som Kosse själv valt att uttrycka det, börja prestera också.
Annars så imponerade Kosses klubbkamrat, Seger. Eller? Nja, jag förväntar mig nog ändå mer av henne. För att jag tror på henne och ser en enorm potential. Dock gör det att jag har grymt höga krav på Seger och det i sin tur gör att hon har extra svårt att frälsa mig. Också det en rätt ond cirkel. Men jag ska inte ta ifrån Seger att hon gjorde en kanonmatch på mittfältet. Och målet? Alltså, jag ler ett brett leende när jag ser reprisen.
Övrigt som bör nämnas är att backlinjen gör mig orolig. De sattes inte på prov idag men det såg ändå rätt halvdant ut. Ytterbackarna regerade stundtals offensivt men jag känner mig verkligen inte säker med Sara Larsson och Rohlin som mittlås.
P.S
Fotbollsflatan kan också skryta med att hon nu kan kalla sig Experternas expert på Stockholms hetaste flatklubb utan att någon lär protestera.
Man skulle kunna vara positiv – en vinst med 3-0 och en premiärvinst är tusan inte fy skam – men jag tänker inte vara det. För jag blev inte övertygad av det jag såg i Sveriges EM-premiär. Och om jag inte är övertygad lär Tyskland eller Norge inte bli skrämda. Och om Tyskland eller Norge inte blir skrämda är jag inte övertygad.
Spelet Sverige visade upp var snabbt, tempofyllt, kreativt och imponerande. I ungefär 25 minuter. Sedan gick färre och färre passningar till rätt adress, höjdbollarna började dugga tätt och med det följde tama nedtagningar. Lotta Schelin var allt som oftast ute och dribblade på kanten, något som hon i och för sig gjorde bra men vad hjälper det när spelare saknades i mitten? Och anledningen till att spelare saknades framför mål var ju då givetvis för att L8 lämnade sin position för att dribbla på kanten – en rätt dålig lösning för alla parter.
Och Kosse, vad gjorde hon? Jag såg henne inte mer än när hon förlorade närkamper. Någon gång lyckades hon med en dragning och en annan gång hittade hon Vickan eller Lotta med tämligen enkla passar. Mer än så var det liksom inte. Dags att, som Kosse själv valt att uttrycka det, börja prestera också.
Annars så imponerade Kosses klubbkamrat, Seger. Eller? Nja, jag förväntar mig nog ändå mer av henne. För att jag tror på henne och ser en enorm potential. Dock gör det att jag har grymt höga krav på Seger och det i sin tur gör att hon har extra svårt att frälsa mig. Också det en rätt ond cirkel. Men jag ska inte ta ifrån Seger att hon gjorde en kanonmatch på mittfältet. Och målet? Alltså, jag ler ett brett leende när jag ser reprisen.
Övrigt som bör nämnas är att backlinjen gör mig orolig. De sattes inte på prov idag men det såg ändå rätt halvdant ut. Ytterbackarna regerade stundtals offensivt men jag känner mig verkligen inte säker med Sara Larsson och Rohlin som mittlås.
P.S
Fotbollsflatan kan också skryta med att hon nu kan kalla sig Experternas expert på Stockholms hetaste flatklubb utan att någon lär protestera.
söndag 23 augusti 2009
Välkommen till familjen, blåbär!
Förut var det åtta lag, numera är det tolv som gör upp om titeln ”bäst i Europa”. Och Fotbollsflatan har ännu inte bestämt om hon gillar att EM-familjen vuxit och välkomnat nya medlemmar.
Jag tänker att kvaliteten på dessa lag, de nya lagen som antagligen inte hade nått EM utan denna utökning, inte lär gynna damfotbollen – i nuläget.
Är det inte patetiskt att 2/3 av alla nationer går vidare från gruppspelet? Skrattretande och tragikomiskt är bara förnamnet.
Nu över till gubbslämmen och dess fördomar.
Tänk själva. Gubbslämmet 43 slår på tv:n och just då visas Italien – Ryssland. GS bestämmer sig för att trotsa de fördomar han har runt damfotboll (eftersom han inte har något bättre för sig) och tittar på matchen. Han tittar i fem minuter, han tittar tio, han tittar femton. Sedan stänger han av, nöjd med att han fått sina fördomar bekräftade – det där med damfotboll, det är bara smörja! Där finns ju varken teknik, tempo eller fysik. GS skrattar lite, hånskrattar – det där med damfotboll, det är ju bara skit! Precis som han alltid trott och tänkt.
Problemet är att det inte finns bara ett sådant Gubbsläm som lär få sina fördomar bekräftade. Många av dessa lär anse sig få fördomarna oavsett vilken match de råkar se, oavsett hur bra fotboll som presteras. De människorna är inget problem. Problemet är de som faktiskt ser de matcher som är bedrövliga, de matcher där ett – eller två av lagen – är blåbärsnationer som saknar fysik, teknik och tempo. De matcherna, där ett eller två lag, saknar de egenskaperna, kommer att bli fler i och med att fler nationer nu ingår i EM-familjen. Fler familjemedlemmar innebär fler blåbär och i slutänden innebär det sämre fotboll – för stunden.
Det som gör att fotbollsflatan ändå gillar idén på en större EM-familj är att blåbärsnationerna får chans att utvecklas och slutligen upphöra att vara blåbär. Det gynnar damfotbollen som helhet – om tio år.
Här och nu innebär en större EM-familj sämre fotboll, det är bara att konstatera.
Här om dagen försökte Fotbollsflatan förklara för Akademikern hur dålig kvalitet vissa av de deltagande EM-länderna håller.
FF: Alltså, Island. Herrejösses! De har några bra spelar men håller knappast som lag. Och Ryssland, de vet jag absolut inget. Italien är väl på uppgång men de är ju knappast ett ”hett lag”. Spelarna är inte ens snygga!
Akademikern: Och det viktigaste är att spelarna är snygga?
FF: Verkligen inte men det är ju helt klart än fördel.
Akademikern: Du är så flata vet du det?
FF: Folk har sagt det ja. Men det värsta i EM måste ju ändå vara Holland och Ukraina. De kommer ta zero poäng alltså. Patetiskt!
FF: Aaaa just det, de är ju i samma grupp. Så tyvärr lär ju något av lagen ta poäng. De möts. Men att välja mellan de lagen är ju som att välja mellan pest eller kolera. Patetiskt!!
Jag tänker att kvaliteten på dessa lag, de nya lagen som antagligen inte hade nått EM utan denna utökning, inte lär gynna damfotbollen – i nuläget.
Är det inte patetiskt att 2/3 av alla nationer går vidare från gruppspelet? Skrattretande och tragikomiskt är bara förnamnet.
Nu över till gubbslämmen och dess fördomar.
Tänk själva. Gubbslämmet 43 slår på tv:n och just då visas Italien – Ryssland. GS bestämmer sig för att trotsa de fördomar han har runt damfotboll (eftersom han inte har något bättre för sig) och tittar på matchen. Han tittar i fem minuter, han tittar tio, han tittar femton. Sedan stänger han av, nöjd med att han fått sina fördomar bekräftade – det där med damfotboll, det är bara smörja! Där finns ju varken teknik, tempo eller fysik. GS skrattar lite, hånskrattar – det där med damfotboll, det är ju bara skit! Precis som han alltid trott och tänkt.
Problemet är att det inte finns bara ett sådant Gubbsläm som lär få sina fördomar bekräftade. Många av dessa lär anse sig få fördomarna oavsett vilken match de råkar se, oavsett hur bra fotboll som presteras. De människorna är inget problem. Problemet är de som faktiskt ser de matcher som är bedrövliga, de matcher där ett – eller två av lagen – är blåbärsnationer som saknar fysik, teknik och tempo. De matcherna, där ett eller två lag, saknar de egenskaperna, kommer att bli fler i och med att fler nationer nu ingår i EM-familjen. Fler familjemedlemmar innebär fler blåbär och i slutänden innebär det sämre fotboll – för stunden.
Det som gör att fotbollsflatan ändå gillar idén på en större EM-familj är att blåbärsnationerna får chans att utvecklas och slutligen upphöra att vara blåbär. Det gynnar damfotbollen som helhet – om tio år.
Här och nu innebär en större EM-familj sämre fotboll, det är bara att konstatera.
Här om dagen försökte Fotbollsflatan förklara för Akademikern hur dålig kvalitet vissa av de deltagande EM-länderna håller.
FF: Alltså, Island. Herrejösses! De har några bra spelar men håller knappast som lag. Och Ryssland, de vet jag absolut inget. Italien är väl på uppgång men de är ju knappast ett ”hett lag”. Spelarna är inte ens snygga!
Akademikern: Och det viktigaste är att spelarna är snygga?
FF: Verkligen inte men det är ju helt klart än fördel.
Akademikern: Du är så flata vet du det?
FF: Folk har sagt det ja. Men det värsta i EM måste ju ändå vara Holland och Ukraina. De kommer ta zero poäng alltså. Patetiskt!
FF: Aaaa just det, de är ju i samma grupp. Så tyvärr lär ju något av lagen ta poäng. De möts. Men att välja mellan de lagen är ju som att välja mellan pest eller kolera. Patetiskt!!
lördag 22 augusti 2009
Krisen endast en konstspark bort.
Det har rapporterats om svensk skadekris inför det EM som drar igång imorgon. Och fotbollsflatan har då kontrat med att ordet kris är en grov överdrift från medias håll.
Nu, med tre dagar kvar till Rysslandsmatchen, börjar det kännas som kris (även om jag fortfarande vidhåller att det är överdrivet att använda ordet kris).
Under gårdagens träning i Finland försökte Jessica Landström sig på konststycket att göra en cykelspark. Det gick sådär. En usel landning resulterade i en skadad axel och nu är den där premiären mot Ryssland i fara.
Om Landström missar den matchen och även någon mer, då kan vi börja snacka kris.
Det ska erkännas att jag är lite partisk. Landström är en av Fotbollsflatans stora favoriter. Riktigt varför Jessica blivit en sådan favoritspelare är svårt att sätta fingret på. Men jag tänker ändå försöka förklara.
Redan första gången jag såg henne live förvånades jag över hennes tuffhet på planen. Och sedan dess har det bara rullat på. Varje gång jag sett henne spela har jag blivit lite mer imponerad. Tuffheten, viljan, förmågan att fullständigt köra över backarna i motståndarlaget – med fysisk styrka, teknik och klokhet. Ibland går det över styr. Hon är rätt lättretad också men jag tror att det är en bieffekt av tuffheten och styrka.
I våras bokade jag in en intervju med Landström. Jag ville prata om EM. Jag förväntade mig att Jessica också skulle vilja EM-snacka. Förväntade mig att hon skulle låta den kaxighet hon visar på planen komma fram över en kopp latte. Jag hade fel. När jag frågade om EM fick jag inga svar. Jag fick inte höra om drömmar om en avgjord EM-final. Jag fick inte höra om skytteligasegrar.
Landström: Jag kan inte tänka för mycket på EM. Jag tar en match i taget och ska först och främst förtjäna en plats i truppen.
FF: Men, du måste väl ändå medge att du skulle bli besviken om du inte tar en plats i startelvan? (Jag försökte lirka, letade – som alla journalister – efter rubrikmaterial).
Landström: Som sagt, först ska jag förtjäna en plats i truppen. Längre än så tänker jag inte just nu.
Boom! Jag blev tagen med storm, förvånad som få. Den kaxighet som finns på planen fanns inte där. Där fanns istället än oerhörd ödmjukhet men också distans och självsäkerhet, sådant imponerar på fotbollsflatan.
Efter det, den där intervjuen, har jag inte försökt dölja att Landström är en av få favoriter i mitt tycke. Hon har sällat sig till en liten men noga utvald skara bestående av Pia Sundhage, Tina Nordlund och Malin Moström. Dock är hon ännu inte lika stor i mina ögon men Landström har framtiden för sig. Hon har tid på sig att bevisa att hon platsar bland de tre största. Hon har möjlighet att vinna hela mitt hjärta redan nu under EM, förutsatt att hon inte förvärrar landslagets ”skadekris” genom att prova på ytterligare något, mer eller mindre lyckat, konststycke.
Nu, med tre dagar kvar till Rysslandsmatchen, börjar det kännas som kris (även om jag fortfarande vidhåller att det är överdrivet att använda ordet kris).
Under gårdagens träning i Finland försökte Jessica Landström sig på konststycket att göra en cykelspark. Det gick sådär. En usel landning resulterade i en skadad axel och nu är den där premiären mot Ryssland i fara.
Om Landström missar den matchen och även någon mer, då kan vi börja snacka kris.
Det ska erkännas att jag är lite partisk. Landström är en av Fotbollsflatans stora favoriter. Riktigt varför Jessica blivit en sådan favoritspelare är svårt att sätta fingret på. Men jag tänker ändå försöka förklara.
Redan första gången jag såg henne live förvånades jag över hennes tuffhet på planen. Och sedan dess har det bara rullat på. Varje gång jag sett henne spela har jag blivit lite mer imponerad. Tuffheten, viljan, förmågan att fullständigt köra över backarna i motståndarlaget – med fysisk styrka, teknik och klokhet. Ibland går det över styr. Hon är rätt lättretad också men jag tror att det är en bieffekt av tuffheten och styrka.
I våras bokade jag in en intervju med Landström. Jag ville prata om EM. Jag förväntade mig att Jessica också skulle vilja EM-snacka. Förväntade mig att hon skulle låta den kaxighet hon visar på planen komma fram över en kopp latte. Jag hade fel. När jag frågade om EM fick jag inga svar. Jag fick inte höra om drömmar om en avgjord EM-final. Jag fick inte höra om skytteligasegrar.
Landström: Jag kan inte tänka för mycket på EM. Jag tar en match i taget och ska först och främst förtjäna en plats i truppen.
FF: Men, du måste väl ändå medge att du skulle bli besviken om du inte tar en plats i startelvan? (Jag försökte lirka, letade – som alla journalister – efter rubrikmaterial).
Landström: Som sagt, först ska jag förtjäna en plats i truppen. Längre än så tänker jag inte just nu.
Boom! Jag blev tagen med storm, förvånad som få. Den kaxighet som finns på planen fanns inte där. Där fanns istället än oerhörd ödmjukhet men också distans och självsäkerhet, sådant imponerar på fotbollsflatan.
Efter det, den där intervjuen, har jag inte försökt dölja att Landström är en av få favoriter i mitt tycke. Hon har sällat sig till en liten men noga utvald skara bestående av Pia Sundhage, Tina Nordlund och Malin Moström. Dock är hon ännu inte lika stor i mina ögon men Landström har framtiden för sig. Hon har tid på sig att bevisa att hon platsar bland de tre största. Hon har möjlighet att vinna hela mitt hjärta redan nu under EM, förutsatt att hon inte förvärrar landslagets ”skadekris” genom att prova på ytterligare något, mer eller mindre lyckat, konststycke.
fredag 21 augusti 2009
Spelare att hålla koll på
EM står, som ingen läsare kan ha missat, för dörren och det är nu bara två dagar kvar tills mästerskapet tar fart. Fotbollsflatan kallar sig som bekant Experternas Expert när damfotboll står på schemat. Och självklart har Experternas Expert plockat ut de spelare som man ska titta lite extra på under de tre kommande veckorna. Spelare som kan göra det oväntade – i positiv eller negativ bemärkelse.
Prinz, Tyskland. Den Tyska drottning heter sedan många, många år tillbaka Prinz. Hon är kapten och lagets hjärta. 192 landskamper har det blivit för Drottning Prinz. Hon har funnits på planen när fyra EM-guld och två VM-guld erövrats på ett näst intill övermänskligt sätt. Prinz har gjort smått otroliga 123 mål i den tyska tröjan. Värt att notera är dock att hon aldrig nätat mot Sverige i en mästerskapsmatch trots att hon och Tyskland ofta ställts mot (och vunnit över) de svenska tjejerna.
Paaske Sörensen, Danmark. Paaske imponerade stort under VM 2007 och var Danmarks i särklass bästa spelare under den turneringen. Lagkapten som under våren spelat i Linköpings FC, dock har succén i Sverige uteblivit men när Paaske är i form är hon en spelare att hålla ögonen på.
Pape, Danmark. Rutinerad anfallare som inte alltid gör mål men visar en enorm vilja som ibland (läs alldeles för ofta) går överstyr. Det finns risk för att Pape, som så många gånger förr, blir galen - slår villt omkring sig och drar på sig många onödiga frisparkar – om der går tungt för henne och Danmark under detta mästerskap. Galen men också galet rolig att titta på (och skratta åt) när hon får sina ”anfall”.
Stenland, Norge. Spelade tidigare i Göteborg och var, efter Lotta Schelin, deras mest tongivande spelare. Nu viktig kugge i franska Lyon som storsatsar mot en Champions League-titel. Värt att nämna (?) är att Stenland lever tillsammans med en kvinna. En kvinna som tillvardags sysslar med fotboll även hon, men inte som spelare utan som domare. Denna icke namngivna domare har dömt Stenland många gånger – utan att på något sätt favorisera sin flickvän,
Smith, England. Damfotbollen i England är på frammarsch. Mycket tack vare Smith som är både aktad och uppskattade i hemlandet där publiken får anses vara bortskämd och kräsen. Smith är den som ska göra Englands mål i EM. Se upp Sverige!
Kalmari-Österberg, Finland. Skyttedrottning tre gånger om under sina år i Umeå IK. Körde sedan fast i Djurgården och gick vidare till AIK. Födde barn och missade därför stora delar av säsongen 2008 men nu är Kalmari tillbaka. I gammal storform? Det återstår att se.
Linda Sällström, Finland. Otroligt kvick anfallare som gjort succé under sitt första år i allsvenskan och snabbt blivit en publikfavorit på Kristinebergs IP där hennes klubblag Djurgården håller hus.
Melis, Holland. Vann den allsvenska skytteligan ifjol. Sedan dess har Melis dragits med skador. Ska Holland ta ett endaste poäng under detta mästerskap krävs det att Melis presterar på toppen av sin förmåga. För hon kommer, helt på egen hand, vara tvungen att bära fram sitt landslag.
Schelin, Sverige. Sveriges bästa fotbollsspelare 2006. 25 år gammal och redan oerhört rutinerad. Gjorde mästerskapsdebut under OS 2004 då hon likt en virvelvind stormade fram längst vänsterkanten. Nu har hon tagit klivet upp i planen och anses av många vara en av världens bästa anfallare. Kan mycket väl vinna EM:s skytteliga.
Jessica Landström, Sverige. Schelins radarpartner (om fotbollsflatan får som hon vill) som slog igenom under OS i Peking. Vi har alla sett vad Landis och L8 kan göra tillsammans. Återstår att se om Dennerby väljer att spela dem tillsammans. Om inte? Då lär det bli ramaskri på många sportredaktioner landet över. Landströms tuffa stil har snabbt gjort henne till en mediafavorit.
Prinz, Tyskland. Den Tyska drottning heter sedan många, många år tillbaka Prinz. Hon är kapten och lagets hjärta. 192 landskamper har det blivit för Drottning Prinz. Hon har funnits på planen när fyra EM-guld och två VM-guld erövrats på ett näst intill övermänskligt sätt. Prinz har gjort smått otroliga 123 mål i den tyska tröjan. Värt att notera är dock att hon aldrig nätat mot Sverige i en mästerskapsmatch trots att hon och Tyskland ofta ställts mot (och vunnit över) de svenska tjejerna.
Paaske Sörensen, Danmark. Paaske imponerade stort under VM 2007 och var Danmarks i särklass bästa spelare under den turneringen. Lagkapten som under våren spelat i Linköpings FC, dock har succén i Sverige uteblivit men när Paaske är i form är hon en spelare att hålla ögonen på.
Pape, Danmark. Rutinerad anfallare som inte alltid gör mål men visar en enorm vilja som ibland (läs alldeles för ofta) går överstyr. Det finns risk för att Pape, som så många gånger förr, blir galen - slår villt omkring sig och drar på sig många onödiga frisparkar – om der går tungt för henne och Danmark under detta mästerskap. Galen men också galet rolig att titta på (och skratta åt) när hon får sina ”anfall”.
Stenland, Norge. Spelade tidigare i Göteborg och var, efter Lotta Schelin, deras mest tongivande spelare. Nu viktig kugge i franska Lyon som storsatsar mot en Champions League-titel. Värt att nämna (?) är att Stenland lever tillsammans med en kvinna. En kvinna som tillvardags sysslar med fotboll även hon, men inte som spelare utan som domare. Denna icke namngivna domare har dömt Stenland många gånger – utan att på något sätt favorisera sin flickvän,
Smith, England. Damfotbollen i England är på frammarsch. Mycket tack vare Smith som är både aktad och uppskattade i hemlandet där publiken får anses vara bortskämd och kräsen. Smith är den som ska göra Englands mål i EM. Se upp Sverige!
Kalmari-Österberg, Finland. Skyttedrottning tre gånger om under sina år i Umeå IK. Körde sedan fast i Djurgården och gick vidare till AIK. Födde barn och missade därför stora delar av säsongen 2008 men nu är Kalmari tillbaka. I gammal storform? Det återstår att se.
Linda Sällström, Finland. Otroligt kvick anfallare som gjort succé under sitt första år i allsvenskan och snabbt blivit en publikfavorit på Kristinebergs IP där hennes klubblag Djurgården håller hus.
Melis, Holland. Vann den allsvenska skytteligan ifjol. Sedan dess har Melis dragits med skador. Ska Holland ta ett endaste poäng under detta mästerskap krävs det att Melis presterar på toppen av sin förmåga. För hon kommer, helt på egen hand, vara tvungen att bära fram sitt landslag.
Schelin, Sverige. Sveriges bästa fotbollsspelare 2006. 25 år gammal och redan oerhört rutinerad. Gjorde mästerskapsdebut under OS 2004 då hon likt en virvelvind stormade fram längst vänsterkanten. Nu har hon tagit klivet upp i planen och anses av många vara en av världens bästa anfallare. Kan mycket väl vinna EM:s skytteliga.
Jessica Landström, Sverige. Schelins radarpartner (om fotbollsflatan får som hon vill) som slog igenom under OS i Peking. Vi har alla sett vad Landis och L8 kan göra tillsammans. Återstår att se om Dennerby väljer att spela dem tillsammans. Om inte? Då lär det bli ramaskri på många sportredaktioner landet över. Landströms tuffa stil har snabbt gjort henne till en mediafavorit.
Damfotboll är kärlek, och ångest
Fotbollsflatan och Akademikern tar en glass i solen och inte helt oväntat bollas fotbolls EM fram och tillbaka. Fotbollsflatan försöker förklara hur det kliar i fingrarna och hur mycket hon längtar efter att festen ska dra igång.
FF: Alltså, det här är lycka! Ren och skär lycka!
Akademikern: Det är ångest. Det är ångest för dig!
FF: Öhm, va?!
Akademikern: Kommer du ihåg VM 2003 när du skällde ut dina småsyskon som försökte stötta dig efter finalen? Eller OS i Aten, bronsmatchen - då kastade du högar med skit över hela landslaget och rev ut alla böcker ur din bokhylla? Remember?
FF: Vagt… (skäms som en hund)
Akademikern: Vänta, jag är inte klar. VM 2007 tar väl ändå priset. Kommer du ihåg hur galen du var när Sverige åkte ut redan i gruppspelet? Du var helt övertygad om att du skulle dö om Sverige inte lyckades kvala in till OS. Vet du att vi seriöst funderade på att köra dig till psyket?
FF: (tystnad)
Akademikern: Seriöst! Jag, Grödmörderskan, Ariel och Advokaten pratade om det. Visste du det?
FF: Och vart har du din poäng?
Akademikern: För dig ÄR damfotboll ångest! Och du smittar av dig på din omgivning.
FF: Sluta! Ett skoj är bara ett skoj om båda tycker att det är ett skoj!
Akademikern: Jag skämtar inte. Du är alltid exalterad inför ett mästerskap men vips så kommer ångesten smygandes: ”Tänk om Sverige förlorar den matchen, ångest!” Och sen när Sverige vinner matchen är du glad i en halvtimme innan nästa ångestmoment kommer: ”Men tänk om de förlorar nästa match. Fetångest!” När de vinner får du ångest inför nästa match och när de förlorar ligger du längst nere i ångestträsket och krälar.
FF: (börjar inse att Akademikern har rätt men svara med tystnad)
Akademikern: Det är lite som att spela tv-spel. Man är orolig för bossen som väntar runt hörnet. Man klarar bossen och blir glad i fem minuter innan man inser att det väntar en ny boss runt nästa hörn.
FF: Är jag glad i fem minuter?
Akademikern: Nej, du är inte ens glad. Du är lättad. I ungefär en timme. Sen är du återigen en ångestbomb, en bomb som bara väntar på att explodera. Man vet att förr eller senare smäller det och när det smäller - Då ligger du som sagt där, längst nere på botten av ångestträsket.
FF: Shit! Det är sant. Jag har alltid trott att damfotboll är kärlek…
Akademiker: Inte för dig. För dig är damfotboll ångest.
FF: Alltså, det här är lycka! Ren och skär lycka!
Akademikern: Det är ångest. Det är ångest för dig!
FF: Öhm, va?!
Akademikern: Kommer du ihåg VM 2003 när du skällde ut dina småsyskon som försökte stötta dig efter finalen? Eller OS i Aten, bronsmatchen - då kastade du högar med skit över hela landslaget och rev ut alla böcker ur din bokhylla? Remember?
FF: Vagt… (skäms som en hund)
Akademikern: Vänta, jag är inte klar. VM 2007 tar väl ändå priset. Kommer du ihåg hur galen du var när Sverige åkte ut redan i gruppspelet? Du var helt övertygad om att du skulle dö om Sverige inte lyckades kvala in till OS. Vet du att vi seriöst funderade på att köra dig till psyket?
FF: (tystnad)
Akademikern: Seriöst! Jag, Grödmörderskan, Ariel och Advokaten pratade om det. Visste du det?
FF: Och vart har du din poäng?
Akademikern: För dig ÄR damfotboll ångest! Och du smittar av dig på din omgivning.
FF: Sluta! Ett skoj är bara ett skoj om båda tycker att det är ett skoj!
Akademikern: Jag skämtar inte. Du är alltid exalterad inför ett mästerskap men vips så kommer ångesten smygandes: ”Tänk om Sverige förlorar den matchen, ångest!” Och sen när Sverige vinner matchen är du glad i en halvtimme innan nästa ångestmoment kommer: ”Men tänk om de förlorar nästa match. Fetångest!” När de vinner får du ångest inför nästa match och när de förlorar ligger du längst nere i ångestträsket och krälar.
FF: (börjar inse att Akademikern har rätt men svara med tystnad)
Akademikern: Det är lite som att spela tv-spel. Man är orolig för bossen som väntar runt hörnet. Man klarar bossen och blir glad i fem minuter innan man inser att det väntar en ny boss runt nästa hörn.
FF: Är jag glad i fem minuter?
Akademikern: Nej, du är inte ens glad. Du är lättad. I ungefär en timme. Sen är du återigen en ångestbomb, en bomb som bara väntar på att explodera. Man vet att förr eller senare smäller det och när det smäller - Då ligger du som sagt där, längst nere på botten av ångestträsket.
FF: Shit! Det är sant. Jag har alltid trott att damfotboll är kärlek…
Akademiker: Inte för dig. För dig är damfotboll ångest.
torsdag 20 augusti 2009
Jag vill skrika ut min beundran, min dyrkan och kärlek
Jag vill skrika rakt ut. Bara skrika och låta ekot fånga min röst, höra mina ord studsa mot höga klippor. Runt, runt, lägre och lägre för att efter ett tag dö ut men bara för komma åter när jag återigen öppnar min mun och låter orden slungas ut. Ut mot klipporna för att fångas upp av vinden.Jag vill skrika så att hela världen hör. Skrika så högt att alla hör mina ord. Att ekot når såväl små som stora öron. Jag vill skrika så att tomheten hörs var man än befinner sig. Jag vill skrika så att Zlatan Ibrahimovic och hans Barcelona reagerar, så att Obama hör vad jag vill säga. Men framför allt vill jag skrika ut min tomhet, min frustration och sorg så att en 30-åring från Umeå hör hur saknad hon kommer att vara.
”Hon fattas mig! Hon har alltid funnits där men nu finns hon inte längre, hon fattas mig så att det gör ont i bröstet!”
Hanna Ljungberg är givetvis inte borta. Hon finns kvar livslevande men hon har spelat sin sista fotbollsmatch. Skadorna har tillslut tvingat en tappert kämpandes Ljungan att kapitulera. Hon lägger skorna på hyllan nu, med omedelbar verkan. En ofattbar tomhet infinner sig. Inte för att Ljungan på något sätt är oersättlig som spelare. För det är hon inte. Hanna Ljungberg har dragits med skador i många år på ett sätt som fått mig att förstå att denna dag skulle komma alldeles för tidigt. Hennes skador har gjort att landslagsskorna lades på hyllan efter säsongen 2008. Där är Jessica Landström en fullvärdig ersättare. Och Umeå är Umeå, de kommer att lyckas ersätta henne också, på planen. Men säga vad man vill om Landströms kvalitet och Umeås förmåga att fostra världsspelare – ingen kommer att kunna ersätta Ljungan, stjärnan Hanna Ljungberg går inte att ersätta. Hon är en levande legend och en sådan ersätter man inte, det är omöjligt.
Låt mig förklara Ljungans storhet för er som inte är 100% insatta i damfotbollens underbara värld. Ljungan har på 130 landskamper gjort 70 mål och smått otroliga 196 mål på 227 matcher i damallsvenskan. Det är otroligt, kom inte och säg något annat. Hanna har vunnit 7 SM-guld och två guld i Women´s cup med Umeå IK. Lägg där till EM- och VM-silver med landslaget. 2002 slog hon det allsvenska målrekordet när hon gjorde 39 mål under en säsong. För denna fantastiska bedrift belönades hon först med Diamantbollen (priset som går till Sveriges bästa fotbollsspelare) och sedan med att utses till världens 3:e bästa fotbollsspelare 2003. Hon är den enda svenska spelare som nått en sådan placering internationellt, damer som herrar.
En spelare som Hanna Ljungberg går inte att ersätta. Ingen kommer att kunna göra allt det som Ljungan gjort och hon kommer att vara saknad. Trots det, trots all saknad och tomhet jag känner inom mig nu, vill jag ställa mig och upp och skrika...
Jag vill skrika rakt ut. Bara skrika och låta ekot fånga min röst, höra mina ord studsa mot höga klippor. Runt, runt, lägre och lägre för att efter ett tag dö ut men bara för komma åter när jag återigen öppnar min mun och låter orden slungas ut. Ut mot klipporna för att fångas upp av vinden. Jag vill skrika ut min beundran, min dyrkan och kärlek så att en 30-åring från Umeå hör hur oerhört mycket hon gett både mig och Svenskfotboll
”Hon fattas mig! Hon har alltid funnits där men nu finns hon inte längre, hon fattas mig så att det gör ont i bröstet!”
Hanna Ljungberg är givetvis inte borta. Hon finns kvar livslevande men hon har spelat sin sista fotbollsmatch. Skadorna har tillslut tvingat en tappert kämpandes Ljungan att kapitulera. Hon lägger skorna på hyllan nu, med omedelbar verkan. En ofattbar tomhet infinner sig. Inte för att Ljungan på något sätt är oersättlig som spelare. För det är hon inte. Hanna Ljungberg har dragits med skador i många år på ett sätt som fått mig att förstå att denna dag skulle komma alldeles för tidigt. Hennes skador har gjort att landslagsskorna lades på hyllan efter säsongen 2008. Där är Jessica Landström en fullvärdig ersättare. Och Umeå är Umeå, de kommer att lyckas ersätta henne också, på planen. Men säga vad man vill om Landströms kvalitet och Umeås förmåga att fostra världsspelare – ingen kommer att kunna ersätta Ljungan, stjärnan Hanna Ljungberg går inte att ersätta. Hon är en levande legend och en sådan ersätter man inte, det är omöjligt.
Låt mig förklara Ljungans storhet för er som inte är 100% insatta i damfotbollens underbara värld. Ljungan har på 130 landskamper gjort 70 mål och smått otroliga 196 mål på 227 matcher i damallsvenskan. Det är otroligt, kom inte och säg något annat. Hanna har vunnit 7 SM-guld och två guld i Women´s cup med Umeå IK. Lägg där till EM- och VM-silver med landslaget. 2002 slog hon det allsvenska målrekordet när hon gjorde 39 mål under en säsong. För denna fantastiska bedrift belönades hon först med Diamantbollen (priset som går till Sveriges bästa fotbollsspelare) och sedan med att utses till världens 3:e bästa fotbollsspelare 2003. Hon är den enda svenska spelare som nått en sådan placering internationellt, damer som herrar.
En spelare som Hanna Ljungberg går inte att ersätta. Ingen kommer att kunna göra allt det som Ljungan gjort och hon kommer att vara saknad. Trots det, trots all saknad och tomhet jag känner inom mig nu, vill jag ställa mig och upp och skrika...
Jag vill skrika rakt ut. Bara skrika och låta ekot fånga min röst, höra mina ord studsa mot höga klippor. Runt, runt, lägre och lägre för att efter ett tag dö ut men bara för komma åter när jag återigen öppnar min mun och låter orden slungas ut. Ut mot klipporna för att fångas upp av vinden. Jag vill skrika ut min beundran, min dyrkan och kärlek så att en 30-åring från Umeå hör hur oerhört mycket hon gett både mig och Svenskfotboll
onsdag 19 augusti 2009
Snyggast och fulast i EM
Nu är det dags, fotbollsflatan har finkammat alla de tolv lagen som deltar i EM. Jag har dock inte letat statistik som kan vara till hjälp när man ska tippa vinnaren, dels för att jag redan tror mig ha ganska bra koll på lagen och mästerskapets utgång. Men kanske framför allt för att det finns olika typer av efterforskningar. Detta var en av det mindre seriösa men ändå ack så viktiga slaget. Damfotboll handlar om vilja, kämpaglöd och ren och kär lycka.
Det är vackert och intressant., snyggt och hett. Och let´s face it. Ännu intressantare och vackrare bli sporten om snygga och heta tjejer finns med på planen. Därför har jag nu lusläst alla de 12 EM-trupperna.
Här nedan presenterar jag helt sonika EM:s allra snyggaste brudar. Relevant för mästerskapet? Nej, men det gör det liksom ändå lite roligare oh vackrare, snyggare och hetare.
EM:s Snyggaste brudar (utan inbördes ordning)
Lotta Schelin - Sverige
Sanne Troelsgaard Nielsen - Danmark
Anja Mittag - Tyskland
Iryna Zvarych – Ukraina
Jessica Landström - Sverige
Minna Meriluoto – Finland
Sonia Bompastor – Frankrike
Hetast av de heta: Frankrikes 23 åriga mittfältare Gaëtane Thiney.
Det är vackert och intressant., snyggt och hett. Och let´s face it. Ännu intressantare och vackrare bli sporten om snygga och heta tjejer finns med på planen. Därför har jag nu lusläst alla de 12 EM-trupperna.
Här nedan presenterar jag helt sonika EM:s allra snyggaste brudar. Relevant för mästerskapet? Nej, men det gör det liksom ändå lite roligare oh vackrare, snyggare och hetare.
EM:s Snyggaste brudar (utan inbördes ordning)
Lotta Schelin - Sverige
Sanne Troelsgaard Nielsen - Danmark
Anja Mittag - Tyskland
Iryna Zvarych – Ukraina
Jessica Landström - Sverige
Minna Meriluoto – Finland
Sonia Bompastor – Frankrike
Hetast av de heta: Frankrikes 23 åriga mittfältare Gaëtane Thiney.
Heta fransyskan Gaëtane Thiney och mindre vackra Birgit Prinz
Självklart har Fotbollsflatan, i sin finkamning, även hittat den mindre vackra spelarna som kommer att förgylla (ja, för många av dem är trots allt grymt bra fotbollsspelare…) denna sensommar.
Karenska Bardsley - England
Birgit Prinz – Tyskland
Kerstin Garefrekes – Tyskland
Katrin Jonsdottir – Island
Annemieke Kiesel-Griffioen – Holland
Victoria Svensson – Sverige
Heidi Elgaard Johansen - Danmark
måndag 17 augusti 2009
Experternas Expert faller hårdare än andra...
Känner prestationsångesten komma smygandes. Man skulle kunna säga att jag får skylla mig själv, man skulle kunna säga det och då skulle det vara sant. Jag har i år marknadsfört mig som experternas expert när det handlar om damer som sparkar på en boll. Jag har gång på gång skrutit om min kunskap.
Jag har hamnat i ett fack som jag, tro det eller ej, är rätt bekväm med att vara intryckt i. Vill någon veta något om damfotboll så frågar de mig. Och jag trivs med det. Trivs med att vara experternas expert. Det är därför jag bättrar på ryktet så ofta jag kan.
Anette Börjesson (legendarisk lagkapten för EM-laget 84, numera källa till det mesta som skrivs om damfotboll) har yttrat orden ”jag har aldrig träffat någon som kan så mycket om damfotboll som du. Eller jo, det skulle vara Pia”. Det om något får väl ses som ett bevis på att ryktet inte bara är tomt prat?
Problemet med att vara experternas expert är att när man faller så gör man det från hög höjd och när man träffar marken är det svårt att resa sig. För hur återuppbygger man ett förtroende? Hur bevisar man att man faktiskt förtjänar ryktet trots fallet?
Mitt första tunga fall inträffade för några månader sedan när Djurgården mötte Linköping i allsvenskan. Jag hävdade, framför några av Jessica Landströms närmaste vänner, att Landström gjort två mål i sin landslagspremiär (Sverige – Danmark, OS-kvalet 2007). De andra hävdade att hon bara nätade en gång i den matchen. Jag stod på mig, kaxig och självsäker med vetskapen om att jag var experternas expert. Jag vek inte ned mig. Inte fören Landström själv tog till orda och tydligt sade 1 mål.
Nu har jag fallit igen. Kanske inte lika hårt men ett fall är ett fall är ett spolierat rykte.
”Häng med när festen går av stapeln den 23 augusti. Häng med hela vägen till den glittrande finalen som spelas den 13 september. Ni kommer inte att bli besvikna.”
Det visar sig nu att de meningarna är felaktiga. Det kommer att bli en underbar fest. Det kommer att bli en glittrande final. Den 10 september kommer det att glittra som alldra mest. För det är då finalen spelas.
Som expert kan man ha fel. Och när man erkänner det växer man? Jag vet inte, men jag hoppas på det. För jag vill kunna fortsätta titulera mig själv EXPERTERNAS EXPERT och jag vill bygga på mitt rykte.
Jag har hamnat i ett fack som jag, tro det eller ej, är rätt bekväm med att vara intryckt i. Vill någon veta något om damfotboll så frågar de mig. Och jag trivs med det. Trivs med att vara experternas expert. Det är därför jag bättrar på ryktet så ofta jag kan.
Anette Börjesson (legendarisk lagkapten för EM-laget 84, numera källa till det mesta som skrivs om damfotboll) har yttrat orden ”jag har aldrig träffat någon som kan så mycket om damfotboll som du. Eller jo, det skulle vara Pia”. Det om något får väl ses som ett bevis på att ryktet inte bara är tomt prat?
Problemet med att vara experternas expert är att när man faller så gör man det från hög höjd och när man träffar marken är det svårt att resa sig. För hur återuppbygger man ett förtroende? Hur bevisar man att man faktiskt förtjänar ryktet trots fallet?
Mitt första tunga fall inträffade för några månader sedan när Djurgården mötte Linköping i allsvenskan. Jag hävdade, framför några av Jessica Landströms närmaste vänner, att Landström gjort två mål i sin landslagspremiär (Sverige – Danmark, OS-kvalet 2007). De andra hävdade att hon bara nätade en gång i den matchen. Jag stod på mig, kaxig och självsäker med vetskapen om att jag var experternas expert. Jag vek inte ned mig. Inte fören Landström själv tog till orda och tydligt sade 1 mål.
Nu har jag fallit igen. Kanske inte lika hårt men ett fall är ett fall är ett spolierat rykte.
”Häng med när festen går av stapeln den 23 augusti. Häng med hela vägen till den glittrande finalen som spelas den 13 september. Ni kommer inte att bli besvikna.”
Det visar sig nu att de meningarna är felaktiga. Det kommer att bli en underbar fest. Det kommer att bli en glittrande final. Den 10 september kommer det att glittra som alldra mest. För det är då finalen spelas.
Som expert kan man ha fel. Och när man erkänner det växer man? Jag vet inte, men jag hoppas på det. För jag vill kunna fortsätta titulera mig själv EXPERTERNAS EXPERT och jag vill bygga på mitt rykte.
lördag 15 augusti 2009
Snygg eller full, Svenska eller tyska...
Alla har sina favoriter. Det kan handla om en chipssort man gillar bättre än de andra. Det kan handla om en öl som smakar lite, lite mörkare än någon annan. Det kan handla om en låttext som ofta fastnar på hjärnan och låter lite häftigare än de andra.
Väljer man sina favoriter eller kommer de till en på ett, mer eller mindre, gudomligt sätt? Både och skulle jag vilja hävda och påstå.
Väljer man favoriter när det handlar om idrott? Ja och nej, nej och ja. Man väljer precis på så sätt att man bestämmer vilka egenskaper man själv klassar som bättre än andra. På samma sätt som man väljer vilka egenskaper ens framtida livspartner ska ha. Sen att drömmen inte alltid stämmer överrens med verkligheten är en annan femma och en annan diskussion som kanske tas vid ett annat tillfälle. Men vi kan konstatera att man väljer vilka egenskaper man värderar högst?
Det finns ofta ett par tre spelare som sedan passar in i mallen man själv målat upp och hur man väljer mellan dem är omöjligt att svara på.
Det kan vara klubben de spelar i som fäller avgörandet, det kan vara deras fenomenala löpvilja, passningsspel eller målfarlighet. En mix av allt eller inget.
Eller så kan man gå efter utseendet. Ibland och ibland inte. Det handlar helt enkelt om vissa, mer eller mindre väsentliga, egenskaper som ger en bländande helhet – en favorit.
Även fotbollsflatan har favoriter. Spelare som hon hejar på lite mer än alla andra. Och för mig handlar det inte om spelstilen (även om jag ofta tycks falla för tuffa spelare som ofta drar på sig, mer eller mindre motiverade, gula och röda kort), utseende eller klubblag (dock har bara en Umeåspelare lyckats slå sig in som favorit. Vem älskar INTE Malin Moström?)
Nej för mig handlar det om att ha det där lilla extra. Vad det där lilla extra kan tänkas vara är svårt att förklara.
Caroline ”Carre” Jönsson blev favorit pga sin charmiga skånska, sitt leende och sina otroliga matcher i EM- resp. VM-finalerna i början av 200-talet. Malin Moström blev en favorit för att Mosan är Mosan, liksom Pia Sundhage är Pia Sundhage. Victoria Svensson blev en favorit tack vare sitt magiska mästerskap i USA hösten 2003. Caroline Seger för sin kaxighet. Jessica Landström för att hon inte visar någon nåd på fotbollsplanen men tycks vara desto ödmjukare när hon kliver av det gröna gräset.
Så i min värld finns det inga regler för hur man ska vara som spelare för att få en guldstjärna.
Eller förresten. Det finns en sak. Man ska spela i rätt landslag, representera rätt land, man ska dra på sig den gula landslagströjan när det vankas mästerskap. Marta och Prinz är således rätt körda eller hur ska man uttrycka sig?
Väljer man sina favoriter eller kommer de till en på ett, mer eller mindre, gudomligt sätt? Både och skulle jag vilja hävda och påstå.
Väljer man favoriter när det handlar om idrott? Ja och nej, nej och ja. Man väljer precis på så sätt att man bestämmer vilka egenskaper man själv klassar som bättre än andra. På samma sätt som man väljer vilka egenskaper ens framtida livspartner ska ha. Sen att drömmen inte alltid stämmer överrens med verkligheten är en annan femma och en annan diskussion som kanske tas vid ett annat tillfälle. Men vi kan konstatera att man väljer vilka egenskaper man värderar högst?
Det finns ofta ett par tre spelare som sedan passar in i mallen man själv målat upp och hur man väljer mellan dem är omöjligt att svara på.
Det kan vara klubben de spelar i som fäller avgörandet, det kan vara deras fenomenala löpvilja, passningsspel eller målfarlighet. En mix av allt eller inget.
Eller så kan man gå efter utseendet. Ibland och ibland inte. Det handlar helt enkelt om vissa, mer eller mindre väsentliga, egenskaper som ger en bländande helhet – en favorit.
Även fotbollsflatan har favoriter. Spelare som hon hejar på lite mer än alla andra. Och för mig handlar det inte om spelstilen (även om jag ofta tycks falla för tuffa spelare som ofta drar på sig, mer eller mindre motiverade, gula och röda kort), utseende eller klubblag (dock har bara en Umeåspelare lyckats slå sig in som favorit. Vem älskar INTE Malin Moström?)
Nej för mig handlar det om att ha det där lilla extra. Vad det där lilla extra kan tänkas vara är svårt att förklara.
Caroline ”Carre” Jönsson blev favorit pga sin charmiga skånska, sitt leende och sina otroliga matcher i EM- resp. VM-finalerna i början av 200-talet. Malin Moström blev en favorit för att Mosan är Mosan, liksom Pia Sundhage är Pia Sundhage. Victoria Svensson blev en favorit tack vare sitt magiska mästerskap i USA hösten 2003. Caroline Seger för sin kaxighet. Jessica Landström för att hon inte visar någon nåd på fotbollsplanen men tycks vara desto ödmjukare när hon kliver av det gröna gräset.
Så i min värld finns det inga regler för hur man ska vara som spelare för att få en guldstjärna.
Eller förresten. Det finns en sak. Man ska spela i rätt landslag, representera rätt land, man ska dra på sig den gula landslagströjan när det vankas mästerskap. Marta och Prinz är således rätt körda eller hur ska man uttrycka sig?
Jag tippar med hjärtat men också med hjärnan
Vad är väl ett dam-EM i fotboll? Det kan ju vara alldeles trist och tråkigt, dötrist och, och alldeles… alldeles underbart!
För ja, jag tror att EM i Finland kommer bli en fest vi sent kommer att glömma. Vi som väljer att delta alltså – alla mansgrisar och idioter som tycker att damfotboll är att pissa på begreppet fotboll? Skyll er själva, det kommer bli en fest utan dess like!
Vilka som kommer lysa bäst och glittra mest under festen som varar i veckorna tre? Svårt att säga men Tyskland är alltid favoriter till guldet. Varför? Let´s say att de har tjänat ihop till det. Annars Norge starka ut, som alltid. Danmark kan bli farliga om Paaske Sörensen är i form och England blir inte att leka med. Frankrike kan vara en outsider, om det överlever gruppspelet där de ställs mot Tyskland och Norge. Värdnationen Finland har en enkel grupp och bör gå vidare till kvartsfinal men längre än som lär inte de blåvita gå.
Sverige då? Hur går det för Sverige? Tyskland får som sagt gälla som favoriter. Norge, Danmark och Frankrike som starka utmanare men ingen av dem kommer kunna rubba Sverige.
Lysa bäst, glittra mest och vinna guld kommer Sverige att göra. Och ja, jag tippar med hjärtat så som jag alltid gör när det handlar om damfotboll och landslaget. Men jag tippar också med hjärnan. Sveriges resultat i år talar för sig självt. De har jagat bort det tyska spöket, de har besegrat olympiamästarinorna USA och de har spelat ut Martas Brasilien. Om nyckelspelarna Lotta Schelin, Victoria Sandell Svensson, Caroline Seger och Therese Sjögran är i form, om försvaret med Lindahl som sista utpost klaffar och om Jessica Landström presterar på den nivå hon kan... Då blir det tametusan guld i EM. Kom ihåg vart ni läste det först.
Häng med när festen går av stapeln den 23 augusti. Häng med hela vägen till den glittrande finalen som spelas den 13 september. Ni kommer inte att bli besvikna.
För ja, jag tror att EM i Finland kommer bli en fest vi sent kommer att glömma. Vi som väljer att delta alltså – alla mansgrisar och idioter som tycker att damfotboll är att pissa på begreppet fotboll? Skyll er själva, det kommer bli en fest utan dess like!
Vilka som kommer lysa bäst och glittra mest under festen som varar i veckorna tre? Svårt att säga men Tyskland är alltid favoriter till guldet. Varför? Let´s say att de har tjänat ihop till det. Annars Norge starka ut, som alltid. Danmark kan bli farliga om Paaske Sörensen är i form och England blir inte att leka med. Frankrike kan vara en outsider, om det överlever gruppspelet där de ställs mot Tyskland och Norge. Värdnationen Finland har en enkel grupp och bör gå vidare till kvartsfinal men längre än som lär inte de blåvita gå.
Sverige då? Hur går det för Sverige? Tyskland får som sagt gälla som favoriter. Norge, Danmark och Frankrike som starka utmanare men ingen av dem kommer kunna rubba Sverige.
Lysa bäst, glittra mest och vinna guld kommer Sverige att göra. Och ja, jag tippar med hjärtat så som jag alltid gör när det handlar om damfotboll och landslaget. Men jag tippar också med hjärnan. Sveriges resultat i år talar för sig självt. De har jagat bort det tyska spöket, de har besegrat olympiamästarinorna USA och de har spelat ut Martas Brasilien. Om nyckelspelarna Lotta Schelin, Victoria Sandell Svensson, Caroline Seger och Therese Sjögran är i form, om försvaret med Lindahl som sista utpost klaffar och om Jessica Landström presterar på den nivå hon kan... Då blir det tametusan guld i EM. Kom ihåg vart ni läste det först.
Häng med när festen går av stapeln den 23 augusti. Häng med hela vägen till den glittrande finalen som spelas den 13 september. Ni kommer inte att bli besvikna.
fredag 14 augusti 2009
To you Mr Dennery
Sverige har inte vunnit en öppningsmatch sedan 1997. Då mötte de Ryssland i ett EM som spelades på den blågula hemmaplanen. Nu spelas mästerskapet i Finland och motståndare är återigen Ryskor. Den matchen måste Sverige vinna. Den matchen SKA Sverige vinna.
Startelvan om Fotbollsflatan får bestämma
Målvakt – Hedvig Lindahl
Egentligen är Caroline Jönsson min favorit och strax bakom henne följer Sofia Lundgren. Men då Carre lagt landslagshandskarna på hyllan och Fia inte är uttagen i truppen får Hedda vakta målet.
Vänsterback – Sara Thunebro
En av världens bästa vänsterbackar. Snabb och tuff spelare som aldrig viker ned sig. Nyttig i anfallsspelet med sina precisa inlägg och farliga hörnor.
Mittbackar – Stina Segerström och Charlotte Rohlin
Det optimala hade självklart varit om Hanna Marklund hade funnits till förfogande, men nu får vi deala med det som finns. Segerström är lång och brytstark, Rohlin snabb och bra med huvudet. Troligen kommer Mr Dennerby spela Sara Larsson tillsammans med Segerström, tyvärr.
Högerback – Anna Paulsson
Trodde aldrig jag skulle förespråka Paula, och det gör jag inte heller. Det är bara det att det inte finns så många andra alternativ. Tyvärr.
Vänstermitt. – Therese Sjögran
Oerhört rutinerad och teknisk spelare. Får räknas som den stora kreatören i truppen. Geller att hon presterar från början annars kan hon få det tungt. Det har liksom blivit pannkaka förut.
Mittmitt – Caroline Seger och Victoria Svensson
Givet mittfältspar. Det gäller dock att Vickan kommer upp i sin normala (väldigt höga standard) och får slippa småskador. Seger från inte ta för många onödiga kort.
Högermitt. – Kosovare Asllani
Upp till bevis för Kosse som är teknisk och påhittig i anfallsspelet. Måste dock hänga med försvarsmässigt annars ser det mörkt ut.
Anfallare – Lotta Schelin och Jessica Landström
L8 är en extremt snabb, teknisk och målfarlig forward. Landis beskrivs bäst som stor, tuff, stark och lagom elak. Lita på att Sverige kommer att göra mål om dessa två får starta på topp.
Startelvan om Fotbollsflatan får bestämma
Målvakt – Hedvig Lindahl
Egentligen är Caroline Jönsson min favorit och strax bakom henne följer Sofia Lundgren. Men då Carre lagt landslagshandskarna på hyllan och Fia inte är uttagen i truppen får Hedda vakta målet.
Vänsterback – Sara Thunebro
En av världens bästa vänsterbackar. Snabb och tuff spelare som aldrig viker ned sig. Nyttig i anfallsspelet med sina precisa inlägg och farliga hörnor.
Mittbackar – Stina Segerström och Charlotte Rohlin
Det optimala hade självklart varit om Hanna Marklund hade funnits till förfogande, men nu får vi deala med det som finns. Segerström är lång och brytstark, Rohlin snabb och bra med huvudet. Troligen kommer Mr Dennerby spela Sara Larsson tillsammans med Segerström, tyvärr.
Högerback – Anna Paulsson
Trodde aldrig jag skulle förespråka Paula, och det gör jag inte heller. Det är bara det att det inte finns så många andra alternativ. Tyvärr.
Vänstermitt. – Therese Sjögran
Oerhört rutinerad och teknisk spelare. Får räknas som den stora kreatören i truppen. Geller att hon presterar från början annars kan hon få det tungt. Det har liksom blivit pannkaka förut.
Mittmitt – Caroline Seger och Victoria Svensson
Givet mittfältspar. Det gäller dock att Vickan kommer upp i sin normala (väldigt höga standard) och får slippa småskador. Seger från inte ta för många onödiga kort.
Högermitt. – Kosovare Asllani
Upp till bevis för Kosse som är teknisk och påhittig i anfallsspelet. Måste dock hänga med försvarsmässigt annars ser det mörkt ut.
Anfallare – Lotta Schelin och Jessica Landström
L8 är en extremt snabb, teknisk och målfarlig forward. Landis beskrivs bäst som stor, tuff, stark och lagom elak. Lita på att Sverige kommer att göra mål om dessa två får starta på topp.
Skadekrisen inget annat än ett skämt
Det snackas om skadekris inför EM. Kan inte komma ihåg när det senast spelades ett dammästerskap som inte kantrades av SKADEKRIS. Krisplaner hit och stjärnor dit. Jag får, som alltid, en känsla av att detta inte är något annat än ett knep från medias sida.
För när skadekrisen består av Linda Forsberg, Linda Sembrant och Nilla Fischer känns det snudd på larvigt att välja ordet kris. Linda x 2 är knappast spelare som har en chans till startelvan. Sembrant, som nu lämnat truppen, skulle troligen inte fått en endaste minuts speltid medan Forsberg, som fortfarande väntar på sin dom, troligen får agera inhoppare. Men frågar man mig har Foppa inget i truppen att göra, dock har jag hört rykten som säger att det är förbundskaptenen Dennerby som bestämmer.
Sedan var det Nilla Fischer. I kvällstidningarna beskrivs hon som stjärna och i det närmaste oersättlig. Så tusan heller. Jag ska inte säga att Fischer är en dålig spelare, för det är hon inte. Jag ska inte heller säga att hon inte förtjänar en plats i truppen, för det gör hon. Men stjärna och oersättlig? Tillåt mig protestera. Enligt mig är hon ingen startelvaspelare, och jag tror inte att Dennerby ser henne som det heller.
Skadekris? Knappast!
Om Lotta Schelin tvingas lämna återbud, om Jessica Landström åker på en skada, om Victoria Svenssons ledband ryker, om Caroline Seger får se EM på TV – då, först då, kan vi snacka skadekris. För L8, Landis, Vickan och Seger är våra viktigaste spelare i EM. Vissa av dem viktigare än andra. Men det är de som är våra stjärnor, de som måste lyckas och samtidigt undvika både skador och röda kort.
För när skadekrisen består av Linda Forsberg, Linda Sembrant och Nilla Fischer känns det snudd på larvigt att välja ordet kris. Linda x 2 är knappast spelare som har en chans till startelvan. Sembrant, som nu lämnat truppen, skulle troligen inte fått en endaste minuts speltid medan Forsberg, som fortfarande väntar på sin dom, troligen får agera inhoppare. Men frågar man mig har Foppa inget i truppen att göra, dock har jag hört rykten som säger att det är förbundskaptenen Dennerby som bestämmer.
Sedan var det Nilla Fischer. I kvällstidningarna beskrivs hon som stjärna och i det närmaste oersättlig. Så tusan heller. Jag ska inte säga att Fischer är en dålig spelare, för det är hon inte. Jag ska inte heller säga att hon inte förtjänar en plats i truppen, för det gör hon. Men stjärna och oersättlig? Tillåt mig protestera. Enligt mig är hon ingen startelvaspelare, och jag tror inte att Dennerby ser henne som det heller.
Skadekris? Knappast!
Om Lotta Schelin tvingas lämna återbud, om Jessica Landström åker på en skada, om Victoria Svenssons ledband ryker, om Caroline Seger får se EM på TV – då, först då, kan vi snacka skadekris. För L8, Landis, Vickan och Seger är våra viktigaste spelare i EM. Vissa av dem viktigare än andra. Men det är de som är våra stjärnor, de som måste lyckas och samtidigt undvika både skador och röda kort.
onsdag 12 augusti 2009
Mycket mer än bara fotboll
Nu är det mindre än två veckor kvar tills guldjakten tar fart. Den 25 augusti sparkas första sparken i Sveriges EM-äventyr. Mitt tips är att Lotta Schelin eller Jessica Landström sparkar igång äventyret, förutsatt att Sverige får börja med bollen.
EM må, i mina ögon, vara ett äventyr utan dess like. Men det är mer än så. Oändligt mycket mer. Fotboll, kamp, systraskap och feminism är ord som dyker upp i mitt huvud så fort ett dammästerskap närmar sig. Bara det faktum att herrarnas EM kallas för EM men damernas går under namnet DAM-EM får mig att gå i taket. Lägg till alla Mx5 (mulliga medelålders män med makt) och gubbsläm som tror sig ha tagit patent på både ordet och sporten fotboll. De gnäller högljutt när ”tjejerna som inte kan spela” tar plats i rutan och lägger beslag på spaltmeter i tidningarna. Gnäller på ett sådant vis som bara gubbsläm kan. De gnäller om fysik, teknik och taktik. De tycks ta det som en personlig kränkning att kvinnor, damer, fruntimmer tar plats på det gröna gräset.
Vi måste fortsätta kämpa, på planen och framför tv:n. Jag tänker då rakt inte ge någon rätten att spotta på det vackraste som finns bara för att det jag avgudar inte inkluderar en män.
Det är därför detta EM handlar om mer än bara resultat. Det är därför detta EM är mer än bara ett äventyr. För att det handlar om så mycket mer än bara fotboll.
EM må, i mina ögon, vara ett äventyr utan dess like. Men det är mer än så. Oändligt mycket mer. Fotboll, kamp, systraskap och feminism är ord som dyker upp i mitt huvud så fort ett dammästerskap närmar sig. Bara det faktum att herrarnas EM kallas för EM men damernas går under namnet DAM-EM får mig att gå i taket. Lägg till alla Mx5 (mulliga medelålders män med makt) och gubbsläm som tror sig ha tagit patent på både ordet och sporten fotboll. De gnäller högljutt när ”tjejerna som inte kan spela” tar plats i rutan och lägger beslag på spaltmeter i tidningarna. Gnäller på ett sådant vis som bara gubbsläm kan. De gnäller om fysik, teknik och taktik. De tycks ta det som en personlig kränkning att kvinnor, damer, fruntimmer tar plats på det gröna gräset.
Vi måste fortsätta kämpa, på planen och framför tv:n. Jag tänker då rakt inte ge någon rätten att spotta på det vackraste som finns bara för att det jag avgudar inte inkluderar en män.
Det är därför detta EM handlar om mer än bara resultat. Det är därför detta EM är mer än bara ett äventyr. För att det handlar om så mycket mer än bara fotboll.
tisdag 11 augusti 2009
Priderapporten försvann i röran
Inser nu att jag hittills inte skrivit ett endaste litet ord om Pridefestivalen som drog förbi likt en tornado för några veckor sedan. Får skylla på att festivalveckans alla utmaningar fick mig ur balans och att det tog ett tag att återhämta sig.
Priden var… Magisk! Det vill säga, den tid jag inte ägnade åt sjukdom. Eller den tid jag inte ägnade åt att storma ut ur Härligs lägenhet. Eller den tid jag inte spenderade åt att gömma mig för Härlig som bestämde sig för att, likt mig, volontärarbeta under festivalen. Jag sprang runt som äkta pridevolontär medan Härlig hängde i ett av utställartälten och på något mirakulöst sätt lyckades jag klara mig utan att springa rakt in i henne.
Förutom under masshånglet som invigde Pride House. Jag stod där vid stentrappan med och tittade mig oroligt omkring när telefonen plötsligt skrek till och i andra änden befann sig Advokaten. Han undrade vart jag höll hus och mumlade fram ”vi står här vid Härlig men vi ser inte dig”. Jag förklarade snabbt att jag inte befann min vid Härlig och inte hade för avsikt att göra det heller. Ironiskt att Härlig skulle ha varit mitt invigningshångel.
Behöver jag nämna att jag var en av de drygt 500 som INTE hånglade på sergelstorg den dagen? Däremot fick jag en kram av en brud som just nu befinner laddar för Sverige – Ryssland. En match som inviger Sveriges EM-äventyr.
Tidigare idag slängde jag iväg ett sms till ovan nämnda spelare med innehållet;
”Jag tänkte bara ta tillfället och önska dig och resten av laget lycka till nu när det snart bär av mot Finland. För övrigt tycker jag att du förtjänar en plats i startelvan. Finns du inte med på planen när ni sparkar igång matchen mot Ryssland kommer jag bli minst sagt besviken över laguttagningen – men det behöver du ju inte skrika ut till resten. Well well, se till att rocka EM nu och stort lycka till!”
Det är två veckor kvar. Två veckor sedan börjar festen!
Priden var… Magisk! Det vill säga, den tid jag inte ägnade åt sjukdom. Eller den tid jag inte ägnade åt att storma ut ur Härligs lägenhet. Eller den tid jag inte spenderade åt att gömma mig för Härlig som bestämde sig för att, likt mig, volontärarbeta under festivalen. Jag sprang runt som äkta pridevolontär medan Härlig hängde i ett av utställartälten och på något mirakulöst sätt lyckades jag klara mig utan att springa rakt in i henne.
Förutom under masshånglet som invigde Pride House. Jag stod där vid stentrappan med och tittade mig oroligt omkring när telefonen plötsligt skrek till och i andra änden befann sig Advokaten. Han undrade vart jag höll hus och mumlade fram ”vi står här vid Härlig men vi ser inte dig”. Jag förklarade snabbt att jag inte befann min vid Härlig och inte hade för avsikt att göra det heller. Ironiskt att Härlig skulle ha varit mitt invigningshångel.
Behöver jag nämna att jag var en av de drygt 500 som INTE hånglade på sergelstorg den dagen? Däremot fick jag en kram av en brud som just nu befinner laddar för Sverige – Ryssland. En match som inviger Sveriges EM-äventyr.
Tidigare idag slängde jag iväg ett sms till ovan nämnda spelare med innehållet;
”Jag tänkte bara ta tillfället och önska dig och resten av laget lycka till nu när det snart bär av mot Finland. För övrigt tycker jag att du förtjänar en plats i startelvan. Finns du inte med på planen när ni sparkar igång matchen mot Ryssland kommer jag bli minst sagt besviken över laguttagningen – men det behöver du ju inte skrika ut till resten. Well well, se till att rocka EM nu och stort lycka till!”
Det är två veckor kvar. Två veckor sedan börjar festen!
fredag 7 augusti 2009
Dags att prestera Kosse!
Det senaste året har jag läst mycket om ”svensk damfotbolls framtid”. Jag har läst om ungdomarna som ska ta över efter den gyllene generationen innehållandes Bl.a. Vickan, Ljungan, Mosan, Carre, Mallan, och Terre. Jag har läst med kritiska ögon. Jag har sett dem spela, talangerna, och inte blivit övertygad av många. Caroline Seger har övertygat mig, likaså Lotta Schelin och Jessica Landström. Men annars är det få, väldigt få som lyckats imponera på mig – Nilla Fischer står på gränsen och balanserar, ibland godkänd, ibland icke godkänd. Varken Kristin Hammarström, Anna Paulson, Lisa Dahlkvist eller Linda Forsberg har imponerat så starkt på mig att de, enligt min mening, förtjänat en plats i den svenska startelvan. Sedan finns det en ung, kaxig talang jag inte riktigt får grepp om.
Kosovare Asllani.
20 år ung och en enorm talang inom svensk damfotboll. Som tydligen presterar så pass att medier tar till stora ord när de ska beskriva henne. Och jag är nästan beredd att stämma in i hyllningskören. Flertalet av de gånger jag skummar igenom matchrapporterna för Linköpings matcher dyker namnet upp. Asllani. Kosse. Hon gör mål på mål och assist på assist. Problemet är att jag aldrig fått se hennes storhet. De få matcher jag sett henne, i klubb som i landslag, har hon knappast presterat.
Kosse säger i dagens Expressen att man ”kan snacka om man bevisar på planen”. Så kom igen då Kosse, bevisa!
Visa mig vad du kan, vad alla andra snackar om. Visa din storhet.
Kosovare Asllani.
20 år ung och en enorm talang inom svensk damfotboll. Som tydligen presterar så pass att medier tar till stora ord när de ska beskriva henne. Och jag är nästan beredd att stämma in i hyllningskören. Flertalet av de gånger jag skummar igenom matchrapporterna för Linköpings matcher dyker namnet upp. Asllani. Kosse. Hon gör mål på mål och assist på assist. Problemet är att jag aldrig fått se hennes storhet. De få matcher jag sett henne, i klubb som i landslag, har hon knappast presterat.
Kosse säger i dagens Expressen att man ”kan snacka om man bevisar på planen”. Så kom igen då Kosse, bevisa!
Visa mig vad du kan, vad alla andra snackar om. Visa din storhet.
torsdag 6 augusti 2009
Det är inte alltid tanken som räknas
Fotbollsflatan och Härlig bestämde sig, efter några rätt aggressiva mail, tillslut för att de skulle försöka umgås som vänner. Och fotbollsflatan trodde att det skulle funka. Dels för att Härlig klart och tydligt sa att hon ”inte ville att relation skulle förändras och att om det händer kommer jag bli väldigt, väldigt ledsen” dels för att Fotbollsflatan krälade på botten och var sjukt såld på Härlig och innerst inne hoppades att närhet skulle göra dem till ett par igen. Ganska snabbt stod det klart att det inte skulle bli så.
Härlig spenderade allt mer tid med sin nya kärlek The Cat och Fotbollsflatan tycktes falla bort från Härligs radar. Det där med att relationen inte skulle förändras verkade mest vara tomt prat. Och jag förstod att vissa saker skulle raderas ur relationen. Men efter några veckor utan telefonsamtal, mail eller sms tappade Fotbollsflatan tålamodet och ställde krav. Krav på att de skulle umgås. Krav på att Härlig skulle vara beredd att umgås och prata. Finnas där på det sett man bör i en vänskapsrelation. Härlig förstod då inget. Hur kunde FF ställa dessa helt orimliga krav? Vad menade FF med att hon inte kände sig betydd? Härlig hade ju tänkt ringa (senare...) då hon fick det där desperata "jag-vill-inte-dö-men-just-nu-pallar-jag-inte-livet"smset. Härlig hade ju tänkte stötta FF inför mötet, dagen, med Advokaten och Ursula. Härlig hade ju tänkt skicka det där peppande mailet. Härlig hade ju tänkt ta den där fikan.
Det är väl tanken som räknas ändå, tralala...
När Fotbollsflatan, med rätt mycket ironi, förklarade att - "men vad bra, hade tänkt! Shit pommes" och Härlig bad henne slopa ironin eller hålla käften förstod FF att denna relation var körd. Med mindre ironi och en underton av förakt förklarade FF att - "Hade tänkt, hur fan tror du det hjälper mig? Jag är helt djävla pist of över att du fan aldrig anstränger dig för att finnas där för mig!" (behöver jag nämna att den reaktion som följde var A. Sluta svär! B. Men jag har ju sagt att jag hade tänkt...)
Och den relationen var passé.
Härlig spenderade allt mer tid med sin nya kärlek The Cat och Fotbollsflatan tycktes falla bort från Härligs radar. Det där med att relationen inte skulle förändras verkade mest vara tomt prat. Och jag förstod att vissa saker skulle raderas ur relationen. Men efter några veckor utan telefonsamtal, mail eller sms tappade Fotbollsflatan tålamodet och ställde krav. Krav på att de skulle umgås. Krav på att Härlig skulle vara beredd att umgås och prata. Finnas där på det sett man bör i en vänskapsrelation. Härlig förstod då inget. Hur kunde FF ställa dessa helt orimliga krav? Vad menade FF med att hon inte kände sig betydd? Härlig hade ju tänkt ringa (senare...) då hon fick det där desperata "jag-vill-inte-dö-men-just-nu-pallar-jag-inte-livet"smset. Härlig hade ju tänkte stötta FF inför mötet, dagen, med Advokaten och Ursula. Härlig hade ju tänkt skicka det där peppande mailet. Härlig hade ju tänkt ta den där fikan.
Det är väl tanken som räknas ändå, tralala...
När Fotbollsflatan, med rätt mycket ironi, förklarade att - "men vad bra, hade tänkt! Shit pommes" och Härlig bad henne slopa ironin eller hålla käften förstod FF att denna relation var körd. Med mindre ironi och en underton av förakt förklarade FF att - "Hade tänkt, hur fan tror du det hjälper mig? Jag är helt djävla pist of över att du fan aldrig anstränger dig för att finnas där för mig!" (behöver jag nämna att den reaktion som följde var A. Sluta svär! B. Men jag har ju sagt att jag hade tänkt...)
Och den relationen var passé.
onsdag 5 augusti 2009
Fetdumpad
Strulet med Härlig tog sin start för några veckor sedan. Härlig festade loss under en tripp till Hultan medan FF deppade över idiotiska läkare, nyheter om att 16-åriga lillasyster dejtade en man dubbelt så gammal som systern och strulande familjeförhållanden. Mitt i all bedrövelse får FF ett sms av Härlig.
”Det var en galen kväll igår, Ariel och jag hånglade så mycket att hennes piercing försvann. Galet!”
När Härlig tillslut äntrade lägenheten i Stockholm var oförståenden total. FF förstod inte hur Härlig kunde hångla med Ariel och Härlig i sin tur kunde inte förstå hur FF kunde vara så upprörd över saken. Det hela slutade med att Härlig och FF skildes åt grymt oense. I en vecka pratade de endast via sms och mejl och oftast var det inte artighetsfraser som utbyttes. Tillslut vek jag ned mig. Skickade ett förlåtsms och allt var bra igen. I två dagar. Sedan, under en romantisk kväll innehållandes hemlagad mat, te, vin, promenad och film. Och bråk. När FF och Härlig ligger i sängen och myser börjar den helt absurda konversationen ta form.
Härlig: Så nu är jag tillsammans med The Cat.
FF: Va?
Härlig: Ja, jag och The Cat, vi är tillsammans nu.
En lång tystnad följer innan jag tar mod till mig och öppnar munnen.
FF: Men… Vi då? Vad händer med oss nu?
Härlig: Vi har ju aldrig varit tillsammans.
Härlig: Förlåt, förlåt jag förstod inte. Förlåt (här börjar Härlig klappa/smeka FF som puttar bort Härlig och lämnar sängen).
”Det var en galen kväll igår, Ariel och jag hånglade så mycket att hennes piercing försvann. Galet!”
När Härlig tillslut äntrade lägenheten i Stockholm var oförståenden total. FF förstod inte hur Härlig kunde hångla med Ariel och Härlig i sin tur kunde inte förstå hur FF kunde vara så upprörd över saken. Det hela slutade med att Härlig och FF skildes åt grymt oense. I en vecka pratade de endast via sms och mejl och oftast var det inte artighetsfraser som utbyttes. Tillslut vek jag ned mig. Skickade ett förlåtsms och allt var bra igen. I två dagar. Sedan, under en romantisk kväll innehållandes hemlagad mat, te, vin, promenad och film. Och bråk. När FF och Härlig ligger i sängen och myser börjar den helt absurda konversationen ta form.
Härlig: Så nu är jag tillsammans med The Cat.
FF: Va?
Härlig: Ja, jag och The Cat, vi är tillsammans nu.
En lång tystnad följer innan jag tar mod till mig och öppnar munnen.
FF: Men… Vi då? Vad händer med oss nu?
Härlig: Vi har ju aldrig varit tillsammans.
Härlig: Förlåt, förlåt jag förstod inte. Förlåt (här börjar Härlig klappa/smeka FF som puttar bort Härlig och lämnar sängen).
Efter en lång paus är vi back on the track
Efter veckor av pridande, doktorsbesök i plural, kära återseenden och en mer eller mindre oförberedd inställd flytt inser jag att bloggandet bortprioriteras och att EM bokstavligt talat står för dörren. Tjugo dagar kvar till mästerskapet med stor M står för dörren. Tjugo dagar kvar tills jakten på guldet med stort G inleds. Det finns helt enkelt inte tid att ligga på soffan och vara sjuk och dumpad längre, ledsen och sårad, snorig och febrig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
