Guldtipset går till Umeå

Fotbollsflatan har redan konstaterat att allsvenskan är mer jämn och spännande än på mycket längre. Hon har också konstaterat att hon gillar det, starkt. Dels för att en jämnare serie blir roligare, mer intressant, lockar fler åskådare och ett större mediaintresse. Men FF ska också, helt utan omsvep, erkänna att Umeå är det lag hon hejar minst på i hela den svenska damfotbollen. Då innebär en jämnare allsvenska en större chans (eller risk, det beror ju helt på vilken syn man har på västerbottenlaget) att Umeå INTE vinner serien.

Nu ska kämpa och lägga bort sin spontana men djupt rotade "tycke-inte-om-UIK"attityd och tippa allsvenskans utgång utifrån fakta och sannorlikhetslära. Jag ska helt sonika försöka räkna åt vilket lag som har störst chans att gå segrande ur striden.
Tittar man på poängen blir det, i nuläget, dött lopp. Drar man in målskillnaden vinner Umeå. Dock med en så liten (och obetydande) marginal att det kan svänga stort under de kommande 5 omgångarna av Damallsvenskan. Därför slutar även den ronden, enligt FF:s konstiga men ändock rätt logiska resonemang, lika.
Umeå har något lättre motstånd kvar att mäta sig mot såhär i slutet av en lång serie. Det talar för den. 1-0.
Linköping har fördelen av hemmaplan när lagen möts i den näst sista omgången - troligen den direkt avgörande matchen, förh. den direkt avgörande matchen - och således kvitterar östergötalaget. 1-1.
Rutin och nerver väger klart över till Umeås fördel. Minns bara hur Linköping inte pallade trycket vid denna tidpunkt i år. 2-1 till de regerande mästarinnorna.
Den trygghet som finns i Umeå, efter att de dominerat både den internationella och nationella fotbollen under hela 2000-talet, och den vinnarkultur som finns i klubben kan vara både positiv och negativ. Positiv för att säkerheten, tron och vetskapen om vad de kan och tryggheten lär tapetsera väggarna i omklädningsrummet. Negativt då framgång föder framgång som i sin tur föder press. Press och förväntningar utifrån är sällan ett bra ting. Dock har Umeå gång på gång på gång visat att de både kan handera pressen och trivas med den. 3-1.
Den största viljan, störst hunger, bör Linköping inneha. Därmed INTE sagt att Umeå inte har viljan och hungern. Därmed inte sagt att Umeå är mätta MEN Linköping BORDE vara hungrigare. Således reducerar de till 3-2.
Ännu en detalj som talar för Linköping är att Umeå denna säsong visat sig var mänskliga. De har tappat poäng, och stundtals även spelkvalitet, på ett sätt de aldrig tidigare gjort. Nu vet de andra lagen att det går att slå Umeå. Och jag tror att viljan att slå Umeå väger tyngre än viljan att slå Linköping. Att Umeå inte längre är den monstermaskin de så länge varit taggar deras motståndare. Motståndarna har nu insett att "ingenting är omöjligt" stämmer. 3-3.
Matchen, kampen slutar alltså 3-3. Vilka som vinner tillslut känns i det närmaste omöjligt att sia om.

Mitt tips faller slutligen på mäktiga Umeå. De har traditionen, rutinen och kylan.

"Du bloggar"

Fotbollsflatan och Hippien möts upp inför måndagens första lektion. Hippien som varit sjuk i mer än en vecka ber om en snabb uppdatering på livet.

FF: Jag har ju lyckats spela med Beundrarinnans känslor och sårat henne.
Hipp: Just det, så var det ja.
FF: Och i helgen var jag ute på flathaket både fredag och lördag. Jag har ju fan inget liv. Jag hänger alltid på flathaket. Galet.
Hipp: Joo, jag hörde något om utgång.
FF: Har du pratat med Skogsmullle eller?
Hipp: Nä, inte på några veckor. Jag har ju varit däckad i mer än 40 graders feber.
FF: Men hur kan du ha så bra koll på mitt liv, buggar du mig? Erkänn! Erkänn att jag är din idol! Skratt
Hipp: Du bloggar.
FF: Sant. Jag bloggar - du läser.

Det handlar om kamp, in i det sista

Det är jämnare än någonsin nu. Jämnare än på mycket länge. Senast damallsvenskan var så jämn som den just nu är var 2003 då Djurgården vann guldet först i sista omgången. Än så länge kan ju serien, teoretiskt sätt, bli ojämn. Det återstår fortfarande fem omgångar innan ett lyckligt lag står där med bucklan och äran, hoppar och jublar och med rätten att titulera sig Svenska mästare. Mycket kan hända på fem omgångar. Vinner Umeå alla sina resterande matcher medan de andra topplagen (främst Linköping och Göteborg) åker på 2-3 förluster då kommer det se ut precis som de gjort de senaste 5 åren. Då kommer Umeå att stå där som överlägsna mästare.

Det vore en mardröm. Så får det inte sluta. Så kommer det inte att sluta. Linköping och Umeå, som - enligt Fotbollsflatan - är de som gör upp om guldet i år, har rätt likvärdiga lag kvar att möta. Linköping kan tappa poäng mot Djurgården precis som Umeå kan snubbla till mot Malmö. Det som kan ställa till det är Linköpings bortamatch mot LdB, där kan allsvenskan avgöras. Min förhoppning är dock att båda lagen tar full poäng i alla sina matcher och att matchen lagen emellan blir direkt avgörande. Att det lag som kämpar till sig segern den sista oktober vinner serien. Det om något skulle väl vara rättvist? Det om något skulle väl visa vilka av de två jämna lagen som förtjänar att titulera sig mästarinnor?

Dags att lämna Frankrike L8

Fotbollsflatan och Skogsmulle hängde igår på ett flathak på söder. Det hak där Fotbollsflatan spenderar mer eller mindre varje helg. Eftersom att FF hänger där ofta har de andra stammisarna nu börjat förstå att jag kan fotboll. Bra. Att jag kan fotboll bra. Att jag sopade banan med allt potentiellt motstånd under det fotbollsquiz som arrangerades på flathaket i samband med Sveriges öppningsmatch i EM kan ha gjort sitt till. Hur eller hur - nu vet de andra vem de ska prata fotboll med. Därför får det ses som föga förvånande att X valde att diskutera Lotta Schelins vikande form med just FF.

X: Du måste maila Lotta. Säg att hon måste lämna Frankrike.
FF: Maila? jag kan ringa. Men inte nu. Eller så springer jag troligen på henne någon gång.
X: Men du måste ringa. Du måste säga att hon ska lämna Frankrike nu.
FF: Jo, det borde hon nog.
X: Förut var hon en av världens bästa. Men i Lyon har hon blivit en medelmåtta.
FF: Hon verkar ha lite problem med bollmottagningen efter året i Lyon japps.
X: Inte bara det. Hon har blivit sämre på allt. Hon har ingen känsla. Hon löper fel, hon får inte tag på bollen.
FF: Jooo, kanske. Men en medelmåtta?
X: Ja, hon måste lämna Frankrike innan hon fastnar i det spelet och inte kan räddas.
FF: Haha, jag kan tycka att du överdriver lite nu men... Jag känner mig rätt säker på att hon lämnar för USA under vintern.
X: USA eller Sverige, hon får inte bli kvar i Frankrike. Det är det enda jag kräver. Kan du hälsa henne det? Ring henne!

Du är flörtig

Fotbollsflatan har - mer eller mindre - blivit utskälld av Filippa Bark. För att någon blivit sårad av Fotbollsflatan. Fotbollsflatan har under några veckors tid haft en beundrarinna. Jag fattade inte det fören igår då det blev skrivit på min näsa av denna brud. Innan dess har jag sätt det som en rätt oseriös flört. För att det är så Fotbollsflatan är. Hon har en flörtig relation till de flesta. Utan att gå ett steg längre med någon. Det är Fotbollsflatans sätt att vara. Ett tag hade jag 3 fruar - men jag har aldrig varit gift - och friade till en fjärde - men jag har aldrig gått ned på knä på riktigt. Senast i raden av Fotbollsflatans mindre seriösa brudar och förhållanden är det där med Heterobruden. Vi har bestämt att vi ska gifta oss, flytta ut till en hydda i skogen där vi endast odlar vår egen mat, och skaffa 11 ungar. Detta påhitt är precis lika oseriöst som alla tidigare påhitt.

Åter till denna beundrarinna. Fotbollsflatan och Beundrarinnan sprang på varandra för första gången för någon månad sedan. De har sedan dess tittat på fotboll tillsammans och även hunnit med en fika. Efter det befann de sig på samma fest och de har sprungit på varandra några gånger om dagen och ibland diskuterat lite, ibland bara hälsat för att sedan springa vidare åt varsitt håll. Det där flörtiga sättet som FF ofta visar upp har enligt FF inte funnits där. Men för en vecka sedan trilla det in några halvflörtiga sms till FF:s telefon - avsändare, Beundrarinnan. Som sig bör svarade jag på dessa sms, väldigt nedtonat tyckte jag. Filippa Bark höll inte med. Dels uppmuntrade jag Beundrarinnan genom att använda mig av dubbeltydlighetens ädla konst. Dels borde jag varit brutalärligt från början. Tycker Bark, och till viss del kan jag hålla med.
Jag försökte länge försvara mig med att "det är sådan jag är, jag driver med både mig själv och andra". Det köpte inte Bark. Hon köpte inte heller att jag hela tiden trott att Beundrarinnan var totalt hetero (då hon del aldrig gett mig anledning att tro något annat). Bark köpte inte att jag INTE flörtat tillbaka "Det är så du är, du är flörtig. Tillslut trillar någon dit, det borde du ha förstått".

Bark vann tillslut denna diskussion och Fotbollsflatan erkände sig skylldig, men lade också till att "ja, okej. Fan! Men jag har ju bara varit mig själv. Och jag tycker faktiskt jag har tonat ned mig själv här".
Det tar dock inte bort det faktum att Beundrarinnan nu är sårad och Fotbollsflatan insett att hon måste tona ned sig själv ännu mer. Kanske också förändra sig själv, sluta driva med folk. Lägga bort den där flörtiga, men totalt oseriösa attityden hon har.

Skilsmässan snart ett faktum

Det börjar kännas som att Snackflickorna missbrukar min kärlek. Vårt förhållande framstår i dessa dagar som väldigt ojämställd. Fotbollsflatan ger och ger, men vad får hon tillbaka? Snackflickorna missbrukar den makt den el facto har över Fotbollsflatan.
Floppen i EM följdes nu ikväll upp med 2-1 mot Belgien (BELGIEN!!) och för varje dag som går närmar sig den oundvikliga skilsmässan. Egentligen är skilsmässan inte alls oundviklig men det verkar som att Snackflickorna gör allt för att nå det totala uppbrottet med Fotbollsflatan. Snackflickorna suddar bort passionen och kärleken från vårt förhållande. För varje gång landslaget underpresterar, på det pinsamma sätt de allt för ofta gjort den senaste tiden, känner Fotbbollsflatan hur det kraschar till i hjärtat. Något går sönder.
Jag trodde länge att kärlekssagan Fotbollsflatan och Damlandslaget skulle vara en lycklig saga. Ett lyckligt slut "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" är det slut jag alltid sett framför mig. Sommaren 2000 blev jag förälskad i damlandslaget. Vi förlovade oss ett år efter det, under EM i Tyskland där Sverige vann ett glimrande silver. Bröllopet skedde en tidig måndagsmorgon i oktober 2003. Det var den morgonen Sverige stod på toppen. Sverige var vackert, kärleksfullt och gav Fotbollsflatan en massa löften om en fantastisk framtid. Fotbollsflatan, som var upp över öronen förälskad, hade aldrig varit så kär i hela sitt liv. De känslor som då rusade genom
kroppen går inte att beskriva med ord, de finns inga ord som kan jämföras med de känslorna.

Nu har känslorna, efter en rad misslyckanden, börjat svalna. Fotbollsflatan har börjat tvivla på sanningshalten i de löften som avgavs den där morgonen i oktober 2003. Fotbollsflatan har börjat inse att damlandslaget i fotboll gör henne illa. Riktigt illa.
Skilsmässopapperna är ifyllda, frimärket påklistrat. Om papperna läggs på lådan är inte upp till mig. Det är upp till Snackflickorna att blåsa liv i denna kärlekssaga - annars kommer skilsmässan snart att vara ett faktum.

Oh capten, my Capten

Victoria "Vickan" Sandell Svensson lämnar, och med att landslagskarriären nu är över, inte bara ett tomrum efter sig på planen. Hon lämnar även efter sig en kaptensbindel och ett stort ansvar som nu ska läggas över på någon annan. Efterträdaren heter Caroline Seger. Det beslutet kan inte ha chockat någon. De 24-årige Linköpingsspelaren har i några år varit stand-in för Vickan. Men det är en femma att vara ersättare, en helt annan peng att vara den yttersta ledaren.
Nu är det Seger som ska närvara på presskonferenser och tala till allmänheten. Det är hon som ska hylla laget i medgång, försvara och få dem på fötter igen under motgång. Det är nu Seger som ska vara the big boss i det Svenska landslaget. Klara Seger det?
Jag tror att hon klarar mediabiten galant, Fotbollsflatan tror också att hon kan prata med laget, peppa dem, på ett utomordentligt sätt. Men det där med Segers humör bekymrar mig. Kommer Seger att kunna stötta och peppa resten av laget när hon själv springer på motgångar? Det kan bara framtiden visa.
Än så länge nöjer jag mig med att konstatera att valet att göra Seger till kapten känns logiskt, men inte riktigt rätt. Fotbollsflatan petar in en snus under läppen (nej, nikotinfri är hon ännu inte) och muttrar "Oh capten my Capten. Måtte en seger komma ur detta".

Bitter och tragisk eller Bitter och rolig - det är frågan

Fotbollsflatan är lite hemligt förälskad. Mysigt? Gulligt? Eller bara helt korkat? Troligen det sistnämnda. Föresten skulle jag nog inte vilja kalla det kärlek. Snarare beroende (frågan är väl om inte det är vad kärlek är, ett beroende?). Det finns omständigheter som gör att jag väljer att bedöma denna kärlek/detta beroende som mer korkat än många andra ting. Jag är smått förälskad och alldeles för beroende av en fiktiv person, en blogg. Inläggen gör mig knappast knäsvag och det där med fjärilar i magen? Det skulle bara kännas larivgt att det är en sådan förälskelse. Är jag kär? nja - kanske, nästan, jag vet inte.
Jag har aldrig varit en sådan som läser bloggar. Det intresserar mig inte om någon har haft en asbra dag, hånglat med sju killar och druckit 11 aqua martini. Det intresserar mig inte om någon blivit "dumpad av killen som bara er en idiot som inte fattar hur djääävla bra ja e, ja e för bra för honom - så d så". Sådant intresserar mig verkligen inte. Fotbollsflatan har genom alla år läst sportbloggar. Wegerup och Laul, Niva och Swedberg. Inget annat har fångat mitt intresse och gjort mig till en återkommande läsare. Sen fick jag, under pridesommaren 2008, höra talas om en bitter brud. En alldeles för bitter brud förkunnade mina källor. En alldeles för bitter men ändå sjukt rolig brud. Jag fegade, som man ofta gör när känslor finns med i leken, och det tog ett bra tag innan jag tittade upp den där bruden. Men tillslut, någongång under hösten 2008 besökte jag den omtalade bloggen.

Bitterflatan fångade mig direkt. Kärlek vid första inlägget skulle man kunna säga, men hur kreativt är det? Jag har förstått att visa anser Bitterflatan var dryg. För att inte tala om bitter och tragisk. Fotbollsflatan skulle vilja kalla den Den Bittra för bitter och rolig. Gränsen mellan rolig och tragisk är i detta fall hårfin men Den Bittra balanserar än så länge på rätt sida linjen. Hennes enorma självgodhet och självförtroende gör att man, läsaren - jag, förstår att Den Bittra är en brud med humor. En brud som inte är allt igenom bitter. En genombitter och tragisk brud skulle aldrig kunna bära upp ett sådant enormt självförtroende på ett snyggt sätt.
När jag berättade för Den Bittra att jag skulle skriva ett blogginlägg om Bitterflatan fick jag svaret; "Jag är sjukt snygg, glöm inte det". Det säger väl en hel del om självförtroendet? Ett sådant självförtroende kan aldrig bli tragiskt.

Bitterflatan - Bitter och sjukt rolig. Och klok. Framför allt klok. Man kan köra på min linje och kalla henne för bitter och rolig, eller gå emot mig och kalla henne bitter och tragisk - men man kan tametusan inte förneka det faktum att Bitterflatan är smart, klok (sedan att hon kanske inte alltid väljer att använda alla kloka, smarta hjärnceller jämt är en helt annan historia). Men den som säger att Bitterflatan INTE är smart och klok, den ljuger.
Jag läste länge bloggen i smyg innan jag under sommaren klev ut ur garderoben och lät, sakta men säkert bruden bakom Bitterflatan förstå att jag var a big fan av bloggen. Jag har dock alltid valt att utelämna det där om den hemliga förälskelsen. Jag har heller inte berättat att Bitterflatan lärt mig mycket. Man skulle nog kunna säga att Bitterflatan är min läromästare precis Sokrates var Platons. Därmed inte sagt att Fotbollsflatan och Platon lirar i samma divison - det gör de inte, varken i fotboll eller filosofi, kunskap eller politik. Men det hör egentligen inte hit, metaforer är metaforer och inget annat. Det som hör hit är att Bitterflatan att den smarta och bittra flatan lärt den fotbollsgalan flatan mycket. Fotbollsflatan är ännu långt ifrån fullärd. Bitterflatan har fortfarande mycket att lära Fotbollsflatan. Och det var därför som Fotbollsflatan regaerade starkt när det nådde hennes öron att den bittra flatan lade bloggandet på hyllan. Bitterflatan hade gjort mig beroende av sina kloka, bittra, uppgivna och stundtals elaka men framför allt brutalärliga och självutlämnande blogginlägg. Hur skulle jag klara mig utan min drog? Hur skulle jag klara mig om Bitterflatan slutade bittra? Det spelar nu ingen roll. Sveriges roligaste och bittraste brud är nu åter bitter och bittrar för fullt. Det gillar vi.

Bitterflatan är min idol. Men jag är nog trots allt inte hemligt förälskad i min idol, trots att hon är snygg. Jag är nog bara beroende, trots att hon är snygg.

Vickan, Landström och Thunebro - inget slår Mosan

Akademikern, Fotbollsflatan, Miffo och Blixten sitter och diskuterar landslaget och alla heta brudar som finns inom damfotbollen.

Blixten: Om ni fick ligga med någon i landslaget, vem?
Miffo: Helt klart Vickan.
Blixten och FF: VICKAN!? Hur het är hon på en skala?
Miffo: Hon är überflatan. Sådant gillar vi. Er tur att svara.
Blixten: Jag behöver inte välja, alla vill ha mig (flin)
Aka: Och du har varit singel hur länge sa du?
Blixten: Sex och känslor bör icke nämnas i samma mening.
Miffo: Sluta larva er och välj nu. Jag har ju valt.
FF: Det känns snudd på omoraliskt av mig att välja - som sportjournalist alltså.
Miffo: Välj nu!
FF: Får man välja Mosan?
Aka: JA! Malin Moström, hetaste kvinnan som någonsin spelat fotboll.
Blixten: Ni är rätt regelvidriga alltså. Välj någon som spelar i landslaget NU! Sjögran är min, men jag hoppar gärna över all hårvax.
Aka: Landström. Men varför? Hon är ju typ snygg, vad annat kan man gå efter?
FF: Jag svara Thunebro. Hon är het. Men inget slår Mosan.
Aka: Inget slår Mosan!

Snacka dig in i landslaget.

Vem är egentligen den där Liljegärd? Linnea Liljegärd, vad vet ni om henne? Fotbollsflatan kan som vanligt bara svara för sig själv och denna gång knappt ens det. För jag har absolut noll koll på Liljegärd. Jag vet att hon just nu öser in mål i allsvenskan och att hon spelar i Göteborg. Jag vet hur gammal hon är och vilken hårfärg hon har. Inget mer, verkligen inget mer.
Vart kommer hon ifrån? Är hon heltidsproffs? Om inte - vad gör hon vid sidan av planen? Vart spelade hon innan hon gjorde sällskap med Torbjörn Nilsson och Göteborg? Många frågor men jag sitter inte på svaret. Om jag ville skulle jag säkert kunna googla henne och det ska jag göra. Men inte just precis nu.

Många frågor, väldigt få svar. Svaren finns där ut men jag har dem inte, för att det inte skrivits och snackats om Liljegärd. Inte alls som det skrivits och snackat Kosovare Asllani. Fotbollsflatan är, nästintill, övertygad om att det beror på att Liljegärd:s attityd inte är lika kaxig och att hon som person således inte är lika intressant som just Kosse. Hennes attityd gör henne ointressant. Liljegärd kommer aldrig lyftas fram som en stor profil och landslagets framstod - för att hon är lugn, ödmjuk och lite mindre kaxig än den där Linköpingsspelaren. Det är lugnt för mig, personligheter föder stjärnor - det är helt naturligt.

Det som gör mig både irriterad och konfunderad är en ny tanke som slagit mig. En rätt skrämmande tanke. I några dagar har den legat och grott. Nu tror jag att jag börjar bli säker. Jag är nu övertygad om att Liljegärd skulle varit given i den svenska startelvan om hon haft en attityd som Kosse. Och Kosse hade nog varit tvungen att bevisa och prestera mer än hon hittills gjort för att inte riskera bänken - om hon varit nedtonad som Liljegärd.

En lite skrämmande tanke eller hur? "Snacka dig in i landslaget". Om man drar det till sin spets är det ju precis så jag påstår att det funkar.

Kärlekssagan Me and Djurgården är över.

Anders Johansson har gått ut med att han lämnar Djurgårdens damer efter denna säsong. Eller får sparken, man kan uttrycka det på olika sätt (möjligen handlar detta om en kompromiss helt enkelt). Klart är att djurgården from now on inte har råd att ha en heltidsanställd tränare. Det känns inte bara amatörmässigt utan också en gnutta tragiskt. Mitt Djurgården! Mitt lag som inför denna säsong snackade vitt och brett om en fyraåsplan, en riktig satsning. Det är det Djurgården, det Djurgården som skulle satsa bigtime, som nu tycks stå med ena foten i helvetet. Det är det Djurgården som tycks röra sig mot konkurs i en hastig och stabil fart. Det faktum att "den stora satsningen" sprack efter ett halvår är direkt pinsamt. Det är nästan så att jag börjar undra hur inkompetent mitt lag och dess styrelse är. Ibland blir det inte som man tänkt sig, det vet jag om någon, men det är direkt patetiskt att denna satsning spricker efter mindre än ett år. Ingen kan påstå något annat.

Däremot kan jag inte låta bli att tycka att det är skönt att Anders Johansson försvinner från mitt lag, jag log när jag läste det. Jag har aldrig gillat Anders. Säkra källor gör gällande att han är en kompetent snubbe som kan fotboll och att han är väldigt trevlig vid sidan av planen. Legenden har säkert rätt i det, jag tvivlar sällan på Legenden.

Men under matcher, när domslut går emot Anders och Djurgården blir mannen snudd på galen. Han står ofta med ena foten utanför det markerade området - skriker och svär, klagar på både huvuddomare och linjedomare, motståndarnas tränare och mycket mer - you name it. Själv brukar jag sitta på läktaren, svära och muttra; "han är ju helt galen. Helt galen! Gör han så i nästa match ska är kärlekssagan Me and Djurgården över!" Jag har svurit att han som Anders beter sig är inte okej. Hans beteende kan jag som djurgårdare inte ställa mig bakom. Man beter sig inte så. Jag har gett Anders många chanser. Det där om nästa match här blivit nästa, och nästa och den efter det. Av det enkla anledningen att jag helt enkelt inte kan stänga av mina känslor och sluta heja på Djurgården. Tro mig, jag har försökt. Men laget i ens hjärta kommer alltid att vara just det.

Nu behöver jag inte försöka längre, inte kämpa mot känslorna mer. Anders lämnar Djurgården för att klubben sitter i skiten och pengarna är slut. Det känns inte riktigt bra. Jag hade nog hellre sett att pengarna funnits och att Anders varit kvar, trots att jag då hade suttit på läktaren och muttrat, svurit att kärlekshistorian Me and Djurgården nu var passé.

Sanningen kommer alltid att vara partisk

Det känns viktigt nu. Viktigt att på något sätt lyfta fram skillnaden mellan sanning och tolkning. Skillnaden mellan min sanning och någon annans sanning. Att två rätt skilda versioner av samma sak faktiskt båda kan vara sanning. Det känns viktigt nu att läsarna förstår det. Speciellt med tanke på inlägget om den senaste rundan med (o)härlig. Att Fotbollsflatan lyfter fram något som sanningen behöver inte betyda att (o)härlig skulle välja att beskriva det med samma ord. Men det finns inget som säger att hennes sanning är mindre sann än min. Det är viktigt att komma ihåg.

Sedan är det också möjligt att Fotbollsflatans faktiskt inte är sanningen PÅ RIKTIGT. Fotbollsflatan kan avslöja att det är mycket ni läsare inte vet om (o)härlig och den relation FF har/hade med henne. Fotbollsflatan har medvetet utelämnat saker. De är bara de personer som in real life vältrat Fotbollsflatan vs (o)härlig med mig som vet sanningen - min sanning. Fotbollsflatans sanning.


Sanning är något abstrakt och alla har rätt till sin sanning. Det är viktigt att det finns med där någonstans i bakhuvudet. Min sanning är inte mer (eller mindre) rätt än (o)härligs sanning. Din sanning är inte mer, eller mindre, rätt (eller fel) än någon annans sanning.
Sanningen kommer alltid att vara partisk. Kom ihåg det, ha det där någonstans i bakhuvudet.

Dum i huvudet och schitzofren.

Fotbollsflatan och (o)härlig har under den senaste månaden kommunicerat sporadiskt via mejl. Inte speciellt trevliga mejl men inte heller otrevliga sådana. Rätt sakliga, oviktiga mejl helt enklet. (O)härlig har velat att Fotbollsflatan ska lämna tre skivor som hon - enligt (o)härlig inte haft för avsikt att lämna igen. Och en schal. En röd sådan som Fotbollsflatan, enligt (o)härlig, lagt beslag på. Fotbollsflatan har då, gång på gång försökt förklara att den där schalen inte finns i hennes ägo, Fotbollsflatan har försökt förklara detta utan att nämna att den där schalen är rätt ful och inget som skulle smälta in i FF:s garderob. (O)härlig har också krävt att FF ska betala en del av telefonräkningen, vilket FF absolut inte ställt sig oförstående till.

Igår svängde så FF in på söderns mörka områden - mörka sett till alla minnen och att FF fick djävligt ont i magen när hon åter besökte denna plats - för att hämta de saker som FF glömt hos (o)härlig och lämna tillbaka (o)härligs saker. (O)härlig skulle inte vara hemma så FF plockade upp den påse som stod placerad utanför dörren och bytte den mot en annan påse. Då händer det oförklarliga; (O)härlig som inte är hemma denna kväll öppnar dörren. (O)härlig hälsar inte, det gör FF och det ångrar hon. (O)härlig tar sin påse, ger FF en arg blick och stänger sedan dörren om sig. FF får smått panik och lämnar det mörka området halvspringandes.

När FF öppnar påsen - som (o)härlig krävt att FF ska hämta utan att tala om vad den innehåller "det är dina saker, hämtar du den inte innan söndag slänger jag det i grovsoporna" - kan hon inte göra annat än att skratta. Det visar sig att den innehåller skräp så som gamla kvitton, anteckningar, några nr av DN:s sportbilaga, två rätt slitna, helt vanliga, vita tröjor, några tomma snusdosor och annat kraffs. Kraffs som FF lika gärna hade kunna vara utan. I påsen finns också två ljusstakar som FF köpt till (o)härlig. Är det inte typiskt flator att bittra ihop totalt och ge tillbaka alla presenter? Eller är det kanske typiskt mänskligt?

Sen var det den där telefonräkningen. (O)härlig hade noga prickat för vilka samtal som FF ringt och utifrån det räknat samman en totalsumma. I ren irritation över skräpet som fyllde påsen satte sig FF och lusläste räkningen.
Komiskt, mycket mycket komiskt, att FF ska betala samtal som ringts till hennes telefon.
Komiskt.
För Fotbollsflatan är säkert både helt dum i huvudet och schitzofren. Fotbollsflatan är säkert så djävla korkad att hon brukar ringa till sig själv. Så måste det ju vara.

Blivande förbundskapten?

The Boss och Fotbollsflatan dricker öl och diskuterar vem som skulle vara en lämplig förbundskapten om Mr Dennerby, mot förmodan, skulle få lämna sin post.

Boss: Experten, vad säger du?
FF: Torbjörn Nilsson? Njaaa. Rickard Holmlund? Hmpf! Det finns ju fan ingen!
Boss: Öööhm, vad heter hon nu? Hon som du alltid pratar om... Jag har det på tungan. Heter hon? Heter hon Pia?
FF: PIA! Men knappast troligt att hon skulle lämna USA för Sverige. Inte nu i alla fall.
Boss: Sant, så sant.
FF: Dennerby kanske ska sitta kvar ändå. Vi har ju ingen bättre liksom - tuff shit!
Boss: Men nu vet jag! DU borde ju bli förbundskapten.
FF: Jag?
Boss: Ja! Seriöst. Du har ju så mycket kunskap som du bara kastar bort.
FF: Ursäkta, kastar bort?
Boss: Du kan ju allt, seriöst. Och vad gör du med din begåvning, egentligen?
FF: Jo, jag vet inte om du missat det... MEN jag har ju planer på att bli Sveriges bästa sportjournalist.
Boss: Du borde bli förbundskapten. Helt ärligt. Ta och fundera på det i några dagar. Sen kommer du inse att jag har rätt för du vet...
FF: Jajaja, jag vet. Du har ALLTID rätt. Jag har börjat fatta det.

Heja Pia, Heja Sverige!

Fotbollsflatan, Heterobruden och Akademikern sitter och diskuterar damfotboll sent på kvällen. De dricker öl och röker en handfull cigg.

Ak: Så, sammanfatta Sveriges EM nu då. Du har ju knappt sagt ett ljud om EM.
FF: Bläää! Hmm, blää, blaaa, bla bla. Puh, Pia Sundhage. Hmmpf, bla bla bla Pia, Pia bla bla. (pratar väldigt fort och en aning osammanhängande om floppmatchen mot Norge, det bedrövliga passningsspelet och Pia)
HB: Pia, ständigt denna Pia! Är du kär i den där Pia eller?
FF och Ad: Skratt!
HB: Det enda du gör är att prata om Piiiiiia. Aaaah, jag blir gaaaalen.
Ak: SKRATT! Du vet uppenbarligen inte hur stor Pia faktiskt är.
HB: Du ska ju bli kär i mig. När ska du bli kär i mig egentligen?
FF: När Sverige vinner ett djävla mästerskap med Pia som förbundskapten. Jag svär. DÅ ska jag bli kär i dig.
HB: Heja Pia, heja Sverige - Heja heja heja Sverige!

Andas, lever och älskar damfotboll.

Fotbollsflatan tycker och tänker för mycket. Fotbollsflatan tar sig ton på ett oanständigt sätt. Fotbollsflatan bör hålla tyst och låta experter och förbundskaptener göra sitt jobb utan att Fotbollsflatan ska ha åsikter om det.

Om det är sant? Ja och nej. Ja för de som säger det, nej för mig. Jag och nej. Jag tycker och tänker, men inte för mycket. Jag tar mig ton men inte alls på ett oanständigt sätt. Jag bör låta förbundskaptener göra sitt jobb men vara att låta mina åsikter falla i tystnad?

Fotbollsflatan andas, lever och älskar damfotboll. Jag anpassar mitt liv efter damfotboll. Jag engagerar mig på ett sätt många andra inte gör. Jag ger den mesta av min vakna tid till damfotbollen. För att jag vill det. För att damfotboll är vad jag älskar.

All den tid jag lägger på det jag älskar. All den tid jag ägnar åt damfotboll, all den smärta jag lever med i och med mitt beroende, allt mitt engagemang... Allt det ger mig rättigheter.
Jag anser mig, mer eller mindre, ha rätten att tycka och tänka, rätten att tala. Andra skulle säkerligen vilja säga att jag tar mig rätten och inte har rätten. Hur eller hur, tänker jag inte sluta snacka, tycka och tänka oavsett om jag har eller tar mig rättigheter.

Det NYA landslaget?

Det nya landslaget. Det NYA landslaget? Det vinnande landslaget?
Vad är det för lag, vilka spelare är det och vem basar över det laget?
Helt klar är en sak. Det är inte Fotbollsflatan som basar över det nya landslaget. Således har hon ingen koll på vad som händer runt och i laget. Vad som sägs och diskuteras. Hon vet inte vilka spelarna är eller vad det är för lag.
Jag skriver hon, men som vanligt pratar jag om mig själv i tredje person. Jag, Fotbollsflatan, gör ofta det när jag kritiserar mig själv och det är precis vad jag gör nu.
Jag vet INGENTING om vad som händer i landslaget. Absolut ingenting.
Det jag vet är det som andra journalister och fans vet. Inget mer.
Och ska jag vara helt ärlig vet jag inte vilka som bör finnas med i det nya landslaget. Jag tycker truppen - på pappret - ser rätt bra ut. Jag tror att de som tar plats i truppen mot Belgien är de som bör vara med i landslaget. +/- några namn. Jag vill se Josefine Öqvist i truppen (praktiskt taget omöjligt pga hennes skadehelvete), jag vill se Johanna Almgren och Sofia Lundgren. Men förutom dem tror jag att de spelare Mr Dennerby väljer ut är de bästa spelarna Sverige har. Jag tror att de svenska spelarna och laget Sverige har kapacitet att vinna de stora matcherna i de stora mästerskapen. Varför de inte gör det kan jag inte svara på. Fotbollsflatan vet som sagt mycket lite om vad som egentligen händer i det svenska damlandslaget i fotboll.

Hela kvaltruppen hittar du på damfotboll.com

"Det NYA landslaget"

Den 23:e september smäller det. VM-kval mot Belgien.
Fotbollsflatan har nog aldrig varit så opepp på en damlandskap fört - aldrig någonsin. Belgienmatchen känns så iskall som en landskamp kan bli.
Det är drygt en och en halv vecka sedan debaclet i EM. Jag tror inte någon med ett någorlunda intresse för damfotboll har hunnit smälta det ännu. Inte laget, inte spelarna, inte förbundskaptenen, inte media, inte fansen. Det kan dock vara både bra och dålig att EM-floppen sitter kvar i minnet.
Bra på så sätt att spelarna, laget och Mr Dennerby lär vara taggade. Sverige lär gå ut på planen och krossa Belgien med hjälp av revanschlustan. De lär köra över Belgien bara för att. I ren ilska och besvikelse.
Dåligt på så sätt att inte en djävel lär bry sig. Endast ett fåtal journalister lär följa matchen på plats och hur det än går lär resultatet få mycket lite utrymme i media. Bara den allra tappraste skaran fans lär finnas på plats i Göteborg för att följa krossen.

En till tanke som slår Fotbollsflatan är att samtliga 18 spelare som inleder VM-kvalet med matchen mot Belgien var med i EM. Alla spelare alltså. Alla var med i EM. Endast fyra har lyckats spela sig ut ur truppen. Målvakten Ulla-Karin Rönnlund (i ett kval tas sällan tre målvakter ut till truppen), backen Karin Lissel (en av de sista in i EM-truppen och fick inte en minuts speltid under mästerskapet), anfallaren Sara Lindén (inte heller hon fick många minuter i EM) och Victoria Sandell-Svensson (har härmed lagt landslagsskorna på hyllan) är de som fått lämna truppen. Resten är kvar. Oavsett vad de presterade i EM är de kvar i truppen.
Det lag som spelade Sverige ut ur EM ska nu spela Sverige in i VM. De lag som floppade totalt när pressen kom krypandes är nu det lag som ska ta Sverige till VM. "Det nya - vinnande - landslaget" är inte nytt någonstans. Tragikomiskt.

Så fegt! Typiskt lagom - typiskt svenskt...

Fotbollsflatan - den perfekta mannen

Heterobruden och Fotbollsflatan pratar i telefon under måndagskvällen. De diskuterar HB:s pojkvän och kommer åter in på att han helt enkelt är ett pucko.

HB: Jag förstår mig inte på puckot alltså! El facto - Han är ett pucko! Aaah, säg att han är ett pucko!
FF: I dont know him. Det känns orättvist att dömma honom då.
HB: Du ÄR verkligen PK!
FF: Sällan, hur PK är det att älska Ludmila, du vet - den dopade jävla ryskan?
HB: Förutom det är du dunder-PK. Jag svär.
FF: Alltså, jag källsorterar inte ens.
HB: Källsortering?! jag struntat väl i källsortering. Säg att puckot är ett pucko! Nu!
FF: tystnad
HB: Snälla, för min skull?
FF Suck, han är ett pucko!
HB: JAG VET! Jag ska bli lesbisk. Jag ska bli tillsammans med dig, vet du det? Jag ska.. Lika galen som du är i damfotboll ska jag bli - i dig.
FF: Humor. Du är typ den mest straighta brud jag någonsin träffat. Och du vet hur det är med mig och heterobrudar?
HB: Då får du dras med mig ändå. Oavsett om du vill eller inte, för jag tänker stalka dig nu.
FF: Lätt att du tänker, skratt
HB: Du skulle nog vara den perfekta mannen för mig. Jag ska bli kär i dig. Hahahah! Nu har du en stalker, hur känns det?

Fotbollsflatan kommer alltid vara Fotbollsflatan

Fotbollsflatan och Legenden diskuterade under morgon det här med att blogga. Som vanligt låg Fotbollsflatan och sov när Legenden ringde, hon måste ju tro att det är det enda jag gör. Men Fotbollsflatan skyller på att Legenden alltid lyckas ringa de dagar jag har sovmorgon. I alla fall, vi diskuterade EM, Svenska Cupen, Mr Dennerby, Djurgårdens ekonomi och Snackflickorna (from now on går "den nya generationen" under namnet Snackflickorna i min värld, för att de enda de presterat hittills är just snack). Men det som känns mest intressant just nu är det där med bloggandet.
Hur ärlig får man vara när man bloggar? - Man får vara precis så ärlig man vill så länge man kan stå för det man skriver.
Blir man per automatik mer politiskt korrekt när man signerar inläggen med sitt namn? - Ja, man blir mer PK när man inte kan gömma sig i anonymitet.
Vågar man kritisera mer när man gömmer sig bakom en pseudonym? - Och ja, man kritiserar således mer när man skriver utan att avslöja sin riktiga identitet.

Jag tror dock att jag skulle vara precis lika ätlig även om signaturen Fotbollsflatan byttes mot mitt namn. Jag är övertygad om det. Däremot kanske JAG skulle välja att säga saker på ett annat sätt än Fotbollsflatan. Men jag skulle definitivt inte ändra åsikt om jag skrev under ett inlägg med mitt namn. Inte en chans, jag tycker som jag tycker. Thats it.

Snart startar jag en ny blogg - en till blogg. Snart kommer jag att blogga under mitt riktiga namn på damfotbollens bästa mediakälla damfotboll.com. Och jag tror att jag kommer att vara lika ärlig där som jag är här. Det är mitt mål. Däremot lär jag nyttja mig av andra ord där. Jag skulle inte vilja kalla det att bli PK för jag kommer som sagt aldrig att tona ned min åsikt. Inte för att blidka läsare, blidka spelare, tränare eller chefen. Inte en chans. I dont to that. Men jag är hyggligt övertygad om att jag skulle skaffa mig ovänner om jag svär och sågar folk utan att ha fakta på fötterna, utan att föra ett vettigt resonemang - så det kommer jag då att göra. Det är liksom inte bara mina broar jag bränner om jag svär och sågar hit och dit. På damfotboll.com lär jag inte skriva om flator eller göra listor så som "hetast i allsvenskan". Det känns som att jag skulle bli tagen som ganska oseriös då. Och det vill man ju inte.

Ett som är säkert är dock att Fotbollsflatan alltid kommer att vara Fotbollsflatan. På ett eller annat sätt.

Tänk om

Heterobruden och Fotbollsflatan har bokat in L-wordmaraton. Och damfotboll. Och fotbollsspel på playstation. Och lunchträffar. Och ciggarettestunder, dock ska Fotbollsflatan inte röka fler cigg nu. Fotbollsflatan håller nämligen på att sluta snusa och att byta ett beroende mot ett annat brukar sällan vara bra. HB och FF umgås mycket. Det är ett som är säkert. Frågan är nu hur långt tid det tar innan HB byter sida och blir flata. Frågan är nu hur långt tid det tar innan FF blir nerkärad i HB. Svaret på båda frågorna är; väldigt väldigt långt tid - troligenkommer det aldrig att ske. HB är ju, som sagt, så hetero man kan vara och FF blir inte kär i heterobrudar (inte heterokillar heller för den delen). Trots vetskapen om att inget kommer hända mellan HB och FF är det kul att leka med tanken - tänk om...

Gud är en elak kvinna!

Fotbollsflatan är ur form. Big time. Dubbelt upp. Skrivkrampen får sällskap av "jag-är-dum-i-huvudet-och-kan-inte-analysera-fotboll-sjukan" och "jag-förstår-inte-när-någon-flörtar-med-mig-influensan". Jag är optimistisk och påstår att detta beror på att jag fortfarande är bakfull efter EM-floppen. Jag var full på/av lycka, förväntan, hopp och gulddrömmar. När gulddrömmarna sprack, hoppet dog, förväntan blev till förtvivlan, lyckan till sorg och guldet sand kom baksmällan, bakfyllan - skrivkrampen och allt det andra.
Skrivkrampen är värst, det andra är självklart också sjukt jobbigt då jag dels framstår som en idiot och dels går miste om hångel - men värst är helt klart skrivkrampen. Den komplicerar liksom livet. Chefredaktörer blir arga och när jag sedan söker nya arbetsgivare lär jag inte ha någon referens som ger mig bra vitsord. Det kommer leda till ett liv utan jobb. Hur kul är det att presentera sig som "Experternas Expert - Jag är arbetslös!" Hur vettigt är det att ha all den kunskap jag anser mig ha och sedan inte kunna nyttja den annat än på denna blogg?

Jag kämpar mot en deadline nu. Och jag har redan förlorat slaget. I går. Hade deadline i fredags och har ännu inte lyckats skriva ned en vettig text. Det är inte det att materialet inte finns. Det finns. Umeåtalangen Sofia Jakobsson (med K, det har jag lärt mig nu) hade mycket att säga och även om det var över en knastrig telefonlinje skrev jag flitigt i mitt block. Hon svarade på mina frågor, hon svarade roligt och bra. Hon är nog inte mediatränad ännu. Materialet finns alltså. Det är skrivkrampen som gjort att jag förlorat kampen mot deadlinen. Jag har skrivit ett första utkast. Ett utkast jag är långt ifrån nöjd med. Jakobsson själv är dock nöjd - "detta blev jättebra, tack så jättemycket! Mitt namn stavas dock med K :)" skrev hon efter att hon fått läsa texten. Och hon har säkerligen inte fel. Texten är säkert bra. Men inte bra bra. Inte tillräckligt bra. Inte Fotbollsflatanbra. Jag har inte lyckats leka med språket på det sätt jag brukar. Jag är inte nöjd, absolut inte nöjd.

Skrivkramp. Damfotbollsskrivkramp. Det har aldrig hänt förut. Kusinen föreslog att detta var guds sätt att tala om för mig att lämna damfotbollen bakom mig. Byta riktning. Byta ämne. Jag svarade att om så är fallet är gud en elak kvinna.

Toppar och floppar

Nu är det dags att sätta betyg på det svenska EM-laget.
Vissa sågas, andra hyllas. Vissa får inte de betyg de förtjänar och vissa höjs till skyarna. Varför? För att detta är Fotbollsflatans egna, personliga åsikter och inget annat.

Hedvig Lindahl: FF FF FF
Gjorde inga missag men ger mig ett osäkert intryck. Däremot är det möjligt att hon utstrålar självförtroende till backarna, men det är en helt annan femma.

Anna Paulsson: FF FF
Blandade och gav. Ibland klockrena brytningar och offensiva löpningar men allt för ofta tafatt och med ett stundtals bedrövligt passningspel.

Lotta Rohlin: FF FF FF
Stundtals svajig i försvarsarbetet, dock vägs det upp av målet och att hon alltid var farlig vid fasta situationer.

Stina Segerström: FF
Alldeles för klumpig i försvarsspelet. Bör dock inte lastas för självmålet mot Norge.

Sara Larsson: FF FF
Varken eller. Inte topp, inte flopp. Typiskt lagom - typiskt svensk.

Sara Thunebro: FF FF FF FF
Snudd på fem FF men den ganska platta Norgematchen drar ned betyget. Spelar precis som en ytterback ska. Skulle mycket väl kunna kallas världens bästa ytterback.

Lina Nilsson: FF FF FF
Spelade för lite för att få en riktigt rättvis bedömning. Men det Fotbollsflatan såg av Nilsson var bra och lovar gått.

Kosovare Asllani: FF
Skapade mycket lite och var lost i försvarsarbetet. Verkade knappt vilja lira fotboll. Dock är hon ung och har, minst sagt, framtiden för sig.

Lisa Dahlqvist: FF FF
Stundtals slarvig i passningsspelet men ofta klok i löpningarna. Typiskt lagom, typiskt svensk.

Nilla Fischer: FF
Lite småskadad men när hon väl var på plan? Ett gult kort och knappt en passning rätt. Inte godkänt på långa vägar. Kan betydligt bättre.

Caroline Seger: FF FF FF
Borde kanske få fyra FF men platmatchen mot Norge går inte att försvara.

Therese Sjögran: FF FF FF
Varken eller. Inte topp, inte flopp. Typiskt lagom - typiskt svensk men med många bra löpningar och tekniskt spel.

Victoria Sandell-Svensson: FF FF FF
Lika klok som alltid, två mål och en av de bättre i platmatchen mot Norge. Men inte så bra som vi är vana att se henne.

Lotta Schelin: FF
Var hon ens med i EM? Man kan ju undra...

Linnea Lijegärd: FF FF
Precis som Nilsson fick hon för lite speltid för att få en rättvis bedömning. Men visst kan 20-åringen från Göteborg bättre än såhär?

Jessica Landstöm: FF FF FF
Skulle med all säkerhet fått ett högre betyg om hon spelat mer under EM. Visade prov på fart, vilja och fysiskt styrka. Allt det som L8 glömt i Frankrike vill säga...

Thomas Dennerby: FF
Inte alls godkänd. Valdet att ge spelare som, uppebarligen, inte var i form och låta spelare så som Nilsson och Landström nöta bänk. Och vad sa han egentligen för att peppa laget inför Norgematchen? "Ta det lung tjejer, kom ihåg att vi är ett lag som vinner tillsammans och förlorar tillsammans" GÄÄÄSP!

FF= underkänt
FF FF= knappast godkänd
FF FF FF= Godkänt
FF FF FF FF= Bra, bra, väldigt bra
FF FF FF FF FF= Överdjävligt bra. Vickanklass a´la 2003.

FF och Heterobruden

Fotbollsflatan och Heterobruden träffades mer eller mindre av en slump då de ofta tycks befinna sig på samma ställen vid samma tidpunkter. Snabbt insåg de att de var rätt lika, hade samma värderingar och framför allt samma humor. Snart satt de och drack öl någon gång här och där, rökte cigg tillsammans och spelade spel. Det dröjde inte länge fören FF var igång med sitt vanliga snack. Homosnack. Sedan visade det sig att HB är mer hetero än man kan bli och har pojkvän. Följande konversation äger rum när HB och FF är på väg ner till tågstationen för att möta upp HB:s pojkvän.

FF: Tänk om han hatar mig? Din pojkvän, shit det vore illa. Ska jag råsmöra eller?
HB: Hallå, men ni ska ju inte tycka om varandra! Ni ska ju slåss om mig!
FF: Just det, glömde.
HB: Aaah, han är ett pucko.
FF: Ni bråkar rätt mycket va?
HB: Vi bråkar typ jämt, vi är inne i sådan period nu.
FF: Tur att du har mig då (skratt)
HB: Eller hur! Det kommer typ sluta med att jag dumpar honom och blir kär i dig istället.
FF: Heheh! Det vore humor. För du vet, jag blir liksom inte kär i heterobrudar.

Stjärnor och maskrosor

Fotbollsflatan och Happy diskuterar Fotbollsflatans kärleksliv och den senast bruden på hennes himmel.

Happy: Men är du kär i Blixten?
FF: Nää, eller jag skulle kunna bli kär. Men jag är inte kär.
Happy: Nu förstår jag ingenting alltså.
FF: Blixten är inte ett alternativ liksom. Hon lirar där uppe bland stjärnorna, jag mest hänger med maskrosor.
Happy: Är jag en maskros?
FF: Nej alltså. Metaforer! Hon är för bra för mig.
Happy: Skärp dig, vem skulle INTE vilja ha dig? Om jag var gay skulle jag vilja ha dig.
FF: Du är inte gay och Blixten är för bra för mig. Jag blir inte kär i brudar som inte är ett alternativ.
Happy: Hahah! Säkert!
FF: Det är sant! Jag får alla jag vill ha, jag får alla jag blir kär i. (skratt)
Happy: Det tror jag inte en sekund på.
FF: Okej, det var ett skoj. Men jag blir aldrig kär i brudar som är omöjliga, heterobrudar, brudar som är för bra - you name it. Det ÄR sant!

Bra fotboll behärskade Tyskland, definitivt inte Sverige

Det är dags att analysera EM nu - på riktigt. Att med alldeles för mycket bitterhet och besvikelse förkunna att Mr Dennerby bör avgå och att Sverige saknar både defensiv och styrka känns inte som en vettig, eller rättvis, analys. Man bör inte göra analyser när man är arg, ledsen, bitter eller besviken. Inte heller när man är glad, exalterad eller befinner sig i ett lyckorus (men så har ju aldrig varit fallet under detta mästerskap...) - det glömmer man ofta.
Jag är fortfarande bitter och besvikenoch ledsen, men inte arg, över Sveriges insats i EM. Men nu försöker jag koppla bort känslorna och koppla på hjärnan - för att få till en någorlunda vettig och rättvis analys.

Fotbollsflatan börjar nu med att säga; GRATTIS TYSKLAND!
Och konstaterar att tyskorna är värdiga mästarinnor. Tyskland var EM:s bästa lag och de förtjänade guldet. Sen kan man säga att det är tråkigt för damfotbollen att samma lag vinner gång på gång på gång men det är inte Tysklands problem och det tar heller inte bort det faktum att de förtjänade guldet. Jag är besviken över att svenskorna aldrig fick chansen (?) att mäta sig mot Tyskland i en semifinal. Men samtidigt är jag, på något väldigt märkligt och helt oförklarligt vis, lättad över att det aldrig blev någon match rivalerna emellan. För som Sverige spelade i EM hade de troligen blivit totalt överkörda av Den Tyska Mostermaskinen. För Sverige spelade knappast bra i EM...

Kan vi inte bara konstatera det? Att Sverige inte spelade bra, inte bra alls. De hade 20 bra minuter mot Ryssland och lika många mot Italien. Mot England kämpade de hårt och visade prov på vilja men gjorde knappast en "bra match". I Norgematchen började Svenskorna lira boll någon gång efter paus- Ska jag vara snäll kan jag säga att de även mot Norge och England hade 20 bra minuter. Avrundar vi det upp¨åt blir det alltså 90 minuter. Sverige hade 90 bra minuter under EM. 90 minuter är EN match. Sverige spelade fyra matcher. Att då göra EN bra match är INTE godkänt - det tror jag inte att någon skulle kunna påstå, däremot är jag inte säker på att alla tycker att min uträkning är rätt. Så är det alltid. Det får man leva med. Fotbollsflatan kan bara utgå från vad hon tycker är BRA FOTBOLL.

Bra fotboll behärskade Tyskland, som så många gånger förr, i detta mästerskap.
Tyskland och inte Sverige, definitivt inte Sverige.

Hitta känslan och förstå mig

Ni vet den där känslan som kan suga tag i en under en julaftons afton? Inte vilken känsla eller julafton som helst. Utan DEN DÄR känslan och DEN DÄR julen. Den där Julen när du var 10-12 år och hade skrivet en fin och väldigt tydlig önskelista. Du hade lekt med färger, stora och små bokstäver och siffror. Du hade strukit under det allra viktigaste - det där du verkligen ville ha. När du slutligen fick öppna paketen slet du av de omsorgsfullt valda pappret utan att tänka på det fina mönstret. När du slitit av pappret i en obeskrivbar fart insåg du att du inte fått det du önskat dig allra helst. Önskelistan, färgerna, bokstäverna, linjerna och siffrorna hade varit förgäves.
Besvikelse och något tungt, hårt kallt sköljer över dig. Föreställ dig den känslan. Hitta känslan, känn känslan.

Sedan tänker du ytterligare ett snäpp längre; julafton är det absolut viktigaste som finns för den ungen, presenterna slår allt annat som finns på jorden. De är det bästa av det absolut bästa. Så fort julen och presenterna är slut börjar barnet räkna dagarna till nästa jul, planeringen och engagemanget är igång redan på juldagen. Det här barnet lever alltså för julen och presenterna. Bygger sina drömmar och förhoppningar runt julen, lever jul!
Prova nu att byta ut jul mot ett mästerskap för fotbollsdamerna. Byt ut barnet mot en ung, och ganska naiv, kvinna. Byt ut besvikelsen över julklapparna mot besvikelsen över att ännu en gulddröm gått upp i rök.

Om ni gör allt det, om ni lyckas föreställa er den känslan - besvikelsen och det där odefinierbara,
något tungt, kallt, hårt som sköljer över än och bygger bo i ens bröst, fryser ens hjärta. Om ni lyckas föreställa er den känslan kanske nu förstår hur jag känner mig just nu. Jag säger kanske för jag är inte säker på att det går att förstå...

Landslaget är min värld, min trygghet

Jag är på väg in i dimman. På riktigt. På riktigt, riktigt - seriöst. Har lyckats få endast ett fåtal timmars sömn inatt. Tankar springer fram genom huvudet. Tankar skringer både 100 meter häck och maratonlopp, samtidigt. Det innebär alltså snabbt, hoppigt och uthålligt. Så är mina tankar just nu, de springer i en himla fart, hoppar upp och ned och de slutar aldrig. Förutom det håller en förkylning på att däcka totalt.
På fredag har fotbollsflatan en deadline och en så länge är bakgrundsfaktan knappt gjord. I veckan ska fotbollsflatan också in på den lokala sportavdelningen och sälja sig till dem, marknadsföra sig själv så pass att de inte kan neka henne ett jobb. Just nu är det de sista mitt huvud vill tänka på.
Det är de tankarna som ligger sist i den där häckmaran. EM är innehavare av alla topp placeringar. När FF och en klasskompis för någon timme sedan åt lunch dök kommentarer som följer upp, med täta mellanrum.

"Jag blir ledsen! JAG SKULLE HA VARIT PÅ VÄG TILL FINLAND NU! Sverige skulle ha spelat semifinal ikväll".
"Min favoritlåt av Larsa är Kom ihåg mig. Akademikern har skrivit om den till mig. Den versionen handlar om fotboll, om att Sverige kommer att vinna och jag kommer att gråta. Men Sverige kommer ju aldrig att vinna och jag bara gråter och gråter ändå. FAAAN!"
"Jag är INTE redo att prata om förlusten ännu. Om någon i skolan nämner det riskerar den nog att åka på en smäll..."

Min hjärna är upphakad på förlusten, floppen, misslyckandet - och resten av mitt liv blir lidandes. Just nu bloggar jag instället för att boka den där intervjun. Varför? Därför att jag medvetet väljer att stanna kvar i det mörka, i det jobbiga. För att jag trivs där och för att damlandslaget i fotboll är min värld, min trygghet. Rasar de rasar jag.

Inte fasen kan vi acceptera att Sverige blivit en blåbärsnation

Fotbollsflatan tänker inte kräva Mr Dennerbys avgång sade hon igår. Hur tänkte hon då? Finns det NÅGON anledning för mig att jubla om Mr Dennerby blir kvar som överhuvud för mitt kära damlandslag? Finns det någon del av mig som skulle bli ledsen om Mr Dennerby får lämna posten som förbundskapten? Skulle inte tro det va.
Men det var det här om att min åsikt inte spelar någon roll. Ingen lär lyssna på vad jag tycker och hur mycket jag än förklarar mina åsikter - sakliga eller ej - lär det inte förändra något.
Trots det kan jag inte vara tyst, trots att jag vet att det inte kommer att förändra något väljer jag att öppna min mun och skrika ut i tomheten:
AVGÅ MR DENNERBY!

Innan Dennerby gav sig ut på djupt vatten, innan han försökte axla Domanski-Lyfors mantel, var Sverige ett lag som presterade när det gällde som mest och som alltid gick till semifinal i de stora mästerskapen. Okej, Markans damer var inte heller felfria - vi miss väl OS-floppen 2004 när laget blev utspelade av Brasilien i semifinalen - men ett misslyckande är inget misslyckande, right? Det vi bör komma ihåg är att Markans damer lyckades oftare än de misslyckades. Under EM 1997 - ett mästerskap som spelades i Sverige - fick hemmanationen lämna EM efter en semifinalförlust mot Tyskland. Det får väl ändå ses som en godkänd mästerskapsdebut av Markan? Efter det följde VM i USA 1999, återigen blev det respass efter semifinalen - denna gång var det Norge som satte stopp för Sverige.Efter det följde OS i Sydney och där överlevde svenskorna inte gruppspelet. Det får ses som ett stort fett misslyckande. Sedan följde final i såväl EM 2001 och VM 2003. Efter det en förlorad bronsmatch under OS i Aten och en semifinalförlust 2005. På sex mästerskap nådde Markans damer alltså fem semifinaler, två av de gångerna även final.

Mr Dennerbys brudar har spelat tre mästerskap och floppat ALLA gånger. Tre mästerskap och ZERO semifinaler. Dennerbys brudar har gjort den klassresa utan dess lika. Från toppen till botten. Jag skrattar smått ironiskt när jag tänker på att jag innan EM valde att kalla Holland för blåbärsnation och sade att Sverige skulle vinna hela skiten. Vilka var det som missade finalen efter ett övertidsmål och vilka var det som utskåpades i kvartsfinalen? Vilka är det som är blåbär, egentligen?

Det snackas om att Sverige hade otur, att de var sämst när det gällde som mest och att Sverige "egentligen" är ett bättre lag än Norge. Allt det spelar noll roll. Sverige fick lämna EM på ett pinsamt sätt. Och hade detta varit första gången hade jag troligen också klagat, men inte lika högt som nu. För ni vet: En gång är ingen gång, två gånger är en vana.
Dennerby har på fyra år förvandlat Markans damer till ett gäng förlorare. Alltid sämst när det gäller som mest.

Inte fasen kan han sitta kvar, inte fasen kan vi ha en förbundskapten som gjort vinnarskallar till "oroliga spelare med ryggsäck" - på fyra år.

Inte fasen kan vi acceptera att Sverige blivit en blåbärsnation!

Avgå Dennerby!