Det handlar om att prioritera... eller inte

Depp igen.
Vänner börjar nog tröttna på att jag ständigt har dåliga dagar. Känns som att jag vandrar runt i en dimma av stress och oförmåga att bry mig. Orkar knappt skicka sms och visa att jag bryr mig. Det får självklart följder – vänner jag uppskattar mycket blir lidande. Vissa har jag inte träffat på flera månader. Det kan ha med att göra att vi bor i olika städer men ändå. När jag sedan – under en enerigfylld dag – skickar de där smsn som blivit liggande alldeles för länge ser de oftast ut ungefär så här;
”Känner mig sämst. Jag saknar dig så mycket att det nästan gör ont. Behöver verkligen en dos av ---. Vi måste försöka ses”.
Och svaret kommer oftast inom loppet av några minuter. Får då höra att jag är saknad, att personen i fråga blir glad av mitt fina sms och att vi måste ses – helst igår. Efter det följer ett förslag på dagar, tider och platser. Jag dunkar huvudet i borde och inser att det inte finns någon tid.
”Fan! Hoppas att du inte är trött på mig men jag måste prioritera jobbet nu. Men efter aprilmånad kan du räkna med att inte bli av med mig. Ah, jag blir galen! Saknar ju dig sjukt mycket”.
Aprilmånad tar slut och maj försvinner dag för dag. Då och då trillar det in meddelande med förslag om fika, filmkväll, utgång, bio, picknick och chill. Ångesten växer för varje sms. Varför lyckas jag alltid prioritera bort mina vänner fast jag egentligen inte vill. Svarar sedan – efter dagar av tystnad – på något av de 20 sms som trillat in med jämna mellanrum;
”Känns som jag har noll tid till förfogande just nu. Piss! Vill inte att du ska tro att jag inte tänker på dig för att jag är så dålig på att både ses och svara på sms – jag tänker på dig varje dag. Kanske dags att jag börjar visa det också? Just nu har jag ett överfullt schema bestående av jobb, fotboll och gratisarbete, där emellan behövs sömn. Men i juni ser det bättre ut. Då MÅSTE vi ses. Flera gånger i veckan – jag lovar!”
Seriöst – vem försöker jag lura? Tror jag ens själv på att det kommer bli lugnare i juni. Juni? Då är det bara en måndag kvar till den där HBT-festivalen där jag i och försig kommer få ligga sjukt mycket – det ska jag och Tyskan se till, men hur ska jag hinna umgås med folk. Jag menar. När jag inte ligger så ska jag fixa de ansvarsfulla uppdrag jag tilldelats. Efter massor av ligga och när festivalen är över är det dags för EM. Och det finns inget jag blir så engagerad i som dammästerskap. Vill man umgås med mig då får man vackert följa med till Finland. Men det där med kvalitetstid kan alla glömma. Det ända jag kommer att göra är;
Prata fotboll
Andas fotboll
Och leva fotboll
Tid att umgås finns inte på kartan. Tyvärr. Mina vänner blir då återigen bortprioriterade.

Just för stunden behöver jag dock inte skämmas för att JAG inte har tid. Det är Figo som inte har tid. Saknar henne oerhört mycket men det är inte mitt schema som strular. Det är hennes. Hon bestämde sig för att fly landet några månader och glassar numera runt i Sydamerika. Beräknas komma hem just innan Pride och då finns det troligen ingen tid för mig att spendera med henne. Efter det väntar plugg för oss båda. När ska vi ha tid att chilla? Jag minns en tid då vi umgicks varje dag, delade varje minut av vår tid. Chillade och pratade om allt. Det känns så länge sedan och tyvärr bleknar minnen lätt bort.

Måste nog stryka "damfotbollsexpert" ur mitt CV

Träning igår med Hetrolaget. Match i helgen men som vanligt får jag nöja mig med att se den från läktaren då träningsstatistiken talar sitt tydliga språk. Kanske kommer jag inte ens sitta där på läktaren trots att det är hemmamatch – beror liksom på vilka matcher som spelas i damallsvenskan samtidigt. Alla vet om hur min prio ser ut och division fyra finns långt ner på listan. Speciellt när jag själv inte ens får dra på mig matchtröjan. Förra säsongen däremot spelade jag ett tiotal matcher och om jag inte var med i laget satt jag där på läktaren, ivrigt hejandes på hetrokmpisarna. Då prioriterade jag – av okänd anledning – bort damallsvenskan.
Nu blir jag tveksam, såg jag ens en ända allsvensk match förra säsongen? Får logga in och titta upp lite resultat och se om minnet kommer tillbaka men just nu har jag inget aning. Och jag ska kalla mig sveriges största fotbollsflata? Vilket skämt!

Skäms lite hur mycket kunskap som rann ut ur mitt huvud under det slappa fjolåret. Nu har jag inte ens koll på vilka som spelar i Djurgården. Blir förvånad varje gång någon Rebecka, Alexandra och allt vad de nu heter, kommer in på planen. Vad hände med sjukt snygga Anna Hall, härligt tuffa Jane Törnqvist, vart tog tyskorna vägen? Danskorna – flyttade de alla till Frankrike? Seriöst allt jag vet om Djurgården för stunden är att heta Thunebro och nicksäkra Brogårde styr backlinjen, att någon från Belgien bestämmer på mittfältet, att Vickan spelar lite överallt och att Linda Fagerström gjort comeback – att Fagerström knappast imponerat i comebacken är en annan historia.
Ah! Vad heter tränaren i Djurgården? Anders Johansson? Jag vet kanske inte vad han heter men jag har koll på att han tidigare tränat Malmö, herrar eller damer har jag ännu mindre koll på.

Vad fasen! Fotbollsflatan behöver uppdatera sina fotbollskunskaper. 2009 räcker det liksom inte med att man har koll på vilka som vann EM 84, hur många SM-guld Jitex vunnit eller vilken frisyr Malin Moström, hetast av de heta, hade under VM 2003. Skärpning!

Vi hade i alla fall tur med vädret.

I söndags var det som upplagt för en helt perfekt superb dag. Sol och värme, lägg till Djurgården – Linköping på Stockholm Stadion och ni förstår. Bättre än så kan det knappast bli. Eller?
Redan innan jag klev av t-banan hade jag mina farhågor. En klassisk arena som stadion rymmer nästan 15000, hur skulle det se ut när endast några hundra damfotbollssupportrar orkar söka sig till arenan. Ni förstår, damfotboll i el huvudstaden är ett utdöende fenomen.
Tyskan mötte upp mig utanför arenan och mycket väl – fem minuter försenad – inser jag hur rätt jag haft. Läktarna ekar tomma, kalkylerar snabbt i mitt huvud. 200 pers kanske det är som berikar denna dag med damfotboll på Stadion – Pinsamt var ordet. Jag låter mig dock inte nedslås, har varit med ett tag och vet att man kan njuta av damfotboll oavsett hur många andra som väljer att göra. Dessutom, tänker jag, i tyskans sällskap blir det sällan tråkigt.

Vi kryssar fram mellan de enorma folkmassorna och hittar snabbt Ariel. Jag skrattar när jag ser henne, skrattar åt det faktum att hon är på plats bara för att jag lovat henne ett snack med ”den snyggaste som någonsin satt sin fot på en fotbollsplan”. Ni kan gissa hur putt hon blev när jag pekade ut Fia Lundgren. Att jag och Ariel inte har samma smak när det gäller brudar är sedan länge känt. Till ex. tycker Ariel att målvakten Hedvig Lindahl är hetast i landslaget, jag däremot säger att det är dött lopp mellan Lotta Schelin och Jessica Landström – När Sofia Lundgren är med i de blågula är hon dock den överlägsna vinnaren.

Matchen så? Man kan ju säga att om inte Tyskan och Ariel varit på plats hade jag varit sjukt uttråkad. Inget av lagen kom upp i sin normala standard men Linköping drog det längsta stået och fick med sig 3 pinnar. Deppad? Äh, Linköping hakar på Umeå och Malmö i toppstriden och så länge de svarta från norr inte vinner allsvenskan är jag nöjd.

Resan börjar här och nu

Fotbollsflatan presenterar sig och tänker inte be om ursäkt för att hon tar plats.
Det är bara några månader kvar till mästerskapet i Finland och då är det dags att åsikterna börjar hagla. Vill du hänga med på resan?

Well nu börjar det