Hur bra är proffsligan i USA?

Idag blev det klart. Eller idag blev det offentligt närmare bestämt. Linköpingsanfallaren Jessica Landström lämnar de svenska mästarinnorna för Amerikas dito. Nu har två av Linköpings mest tongivande spelare under 2009 lämnat laget. Det får mig att undra över två saker; Hur bra kommer Linköping ala 2010 att vara? Och hur bra är den Amerikanska proffsligan? Just nu väljer jag att fokusera på den andra frågan. Men räkna med att den första kommer att bollas senare.

Just har tre svenska landslagsspelare USA som hemmaadress. Tre stycken startspelare. Tre stycken som mer eller mindre är givna i den svenska startelvan. Anfallaren Landström, mittfältaren Seger och backen Larsson. Lägg där till att Seger är Sveriges bästa spelare just nu och att hon också drar på sig kaptensbindeln i blågult och ni förstår att dessa spelare inte är vilka som helst. De är bra spelare. De är viktiga landslagsspelare. Fotbollsflatan vågar här påstå att om det svenska landslaget ska komma tillbaka till toppen måste ligan i USA vara bra, hålla hög klass. Och det tror jag att den gör. Världens bästa spelare (exklusive en rad tyskor) finns i ligan. Marta och Wambach är bara två namn från världseliten som lirar boll i USA. Så kvaliteten på spelarna finns och således borde förutsättningarna till bra fotboll, tufft motstånd också finnas. Det bör ge våra svenskor goda möjligheter att utvecklas på andra sidan havet. Men det finns en sak som oroar mig. - Den korta säsongen.

I början av 2009 intervjuade jag veteranen Kicki Bengtsson som spelade för San Diego och Carolina för drygt 10 år sedan. Hon pratade om mindre bra tränare, pengastrul, höga telefonräkningar och den korta säsongen. Tränarna ska tydligen vara bättre nu, pengarna finns i ligan, telefonräkningarna för utlandsproffsen lär fortfarande vara höga – men det känns inte som ett speciellt stort problem. Säsongen är precis lika kort som på Kickis tid. Kicki förklarade att säsongen i USA ligger som den gör för att den inte ska krocka med de största sporterna och på så sätt locka publiken. Smart tänkt fel gjort!
Sedan tror jag inte att det är hela sanningen. Jag tror att USA:s landslagsledningen har ett finger med i spelet. Troligen inte officiellt, men lik väl tror jag att det är så. För en kort säsong ger mer tid åt landslaget och ett samspelt landslag ger ett bättre lag och det i sin tur ger medaljer.
De utländska spelarna har inte samma möjlighet att spela ihop sig. Helt enkelt för att deras ligor inte ligger i fas med den Amerikanska. Och då är det alltså utlandsproffsen som får ta den största smällen när proffsligan i USA tänker på landslaget och pengar.

”Men de kan ju göra som Larssson, joina en svensk klubb och på så sätt fortsätta hålla igång” säger Akademikern. Jag nickar instämmande – de kan göra som Larsson.
Men hur lätt är det att hoppa in i en klubb i slutspörten, ta en plats i laget och ställa om sig i både huvudet och till spelsättet? Och vad gör det för laget som de joinar? Hur kul är det att kämpa om sin startplats under en tråkig och grå försäsong och en roliga och ljus säsong för att sedan bli omsprungen av hemvändare när det hela ska avgöras? Vad skulle en sådan situation göra för sammanhållningen i laget?

Fotbollsflatan är, som ni säkert märker, kluven över att svenskor väljer spel i USA. Det är både bra och mindre bra. Mest av allt är det nog mindre bra. För att det helt enkelt inte är lika kul att besöka en allsvensk arena och missa de bästa lirarna. Man har blivit bortskämd genom åren. Och seriöst? Vem vill byta ned sig ett snäpp men fortsätta betala fullt pris?