"Jag vill så fett ligga med dig!"

Alla dessa heterobrudar. Överallt finns dem. I varje hörn. I varje lokal, varje rum. Överallt men framför allt i varenda djävla stad.

Knappt hade Fotbollsflatan bytt stad och lämnat liggandet med Heterobruden för vinden innan nästa heterosexuella brud dök upp. På skolan, i klassen. Där stod hon. Heterobruden 2.0. Snygg som få med ett vackert leende och intresserat blick. Förlovad. Med en man. Hetero. Sjukt snygg.

Och en sådan som FF kan då helt enkelt inte hålla käften. Tredje dagen i nya plugget snorklar jag en cigg av Heterobruden 2.0. Snackar, chillar, utbyter artighetsfras. Mitt i det trevliga lärkännasamtalet utvecklas följande samtal.

FF: Alltså, jag måste bara säga att du är så sjukt djävla snygg och jag vill så fett ligga med dig!
2.0: Oj, jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
FF: Äsch, du behöver typ inte svara något alls. Jag ville mest bara säga det. Jag vill ligga med dig.
2.0: Tack! Antar jag.
FF: Yes, då var det sagt. Nu behöver vi aldrig mer nämna det igen.
2.0: Nähä, okej men. Okej.
FF: Fast jag antar att jag kommer att ta upp det igen. För du är ju så sjukt snygg och jag vill ju så fett ligga med dig...

Relationer. En fråga om att göra slut?

Personer. Bekanta. Släktingar. Familj. Vänner. Flickvänner. Fiender. Du möter nya människor nästan varje dag. En kassörska eller en busschaufför som du troligen aldrig kommer att slå dig samman med. En klasskamrat som endast är tidsfördriv för stunden, i saknaden efter något annat, något bättre. En väns vän bredvid dig i soffan, ni utbyter några ord och blir sedan vänner på Facebook och följer varandra på twitter. En snygg brud på en fest som du hånglar upp och sedan ligger med. En galen brud som du dumpar under prides mest intensiva dagar.

Det finns alla typer av människor och troligen har du, liksom jag, en hel rad av olika människor i din bekantskapskrets. En del nära vänner, en del utbytbara. När bestämmer man om man ska gå vidare i vänskapen eller bryta upp eller kanske låta relationen vara precis som den är?

I helgen besökte Fotbollsflatan återigen Stockholm. Stress var bara förnamnet. Det finns så många man vill umgås med men så lite tid. Då gäller det att prioritera. FF valde, som sig bör, att hänga på flatklubb och gå på och se cupfinlanen mellan Djurgården och KIF Örebro – mer om den matchen i ett senare inlägg, (don´t worry Malla, hela världen kommer att få veta att du hade rätt och jag hade fel. Lundh må ha missat straffen men det blev tydligen mål på den där Örebrohörnan. Innan det inlägget dyker upp kanske du kan försöka räkna ut vart jag hittat ditt smeknamn? Eller är det en för lätt utmaning?)

FF umgicks även med världens mysigaste ungar och deras eminenta men mamma. Och efter heldagen med de underbara barnen insåg FF att hon troligen vill ha egna barn någon gång i livet. Eller? Räcker det kanske med syskonbarn?

FF gjorde slut med en vän som känner mig alldeles för bra för att inte finnas där när jag behöver det. Vet alldeles för mycket för att inte förstå och inte erbjuda en kram. En relation som tillslut blev ojämställd på ett icke sunt sätt. Jag sörjer inte. Tänker att det ger mig tid att bygga på andra relationer istället. En del relationer kommer jag att bygga mer på än andra, för så funkar jag, ni, vi. Och ställer jag denna vänskap, denna vänskap jag nu valt att avsluta, mot en annan blir kontrasterna tydliga. Denna vän, min dumpade vän, låt oss kalla henne Zelda, vet mycket om mig. Hon vet om hur mitt liv har sett ut, i stora drag utan att känna till allt för många känsliga detaljer, hon vet om vilka händelser i livet som påverkar mig än i dag och känner till min nutid. Man kan tycka att Zelda borde kunna sträcka ut en hjälpande hand när FF behöver det. Det gör hon inte. Däremot kräver hon att FF ska komma rusandes när hennes vänstra ringfingernagel brustit. Det är vad vi kan kalla för en inte riktigt sund relation. När den ena parten ständigt ska vara den vars axel man kan gråta mot. När den ena parten ska finnas där till 100% hela tiden medan motparten vägrar att ge en timme av sin värdefulla tid någon gång då och då. Misstolka mig rätt här. FF har inga problem att ställa upp för sina vänner, verkligen inte. Men jag har tidigare försökt förklara att man ibland måste få gå utanför rollen som stöttande och kliva in och kunna be om en kram. Får man då ingen kram kanske det är dags att göra slut, eller?

Vi ställer Zeldas beteende mot en annan brud. Vi kan kalla denna brud för Dubbel. Dubbel och FF har känt varandra i nästan två år men då de större delen av tiden har jobbat ihop har det inte riktigt funnits plats för förtroliga samtal rörande det förflutna. Och även om de nu idag väljer att presentera varandra som vänner vet de inte jättemycket om varandra. Dubbel vet mycket lite men under FF:s Stockholmsvistelse valde hon ändå, trots att hon egentligen inte behövde, att sträcka ut en hand och erbjuda stöd i en situation hon knappt vet något om. Hon sträckte ut handen och lyckades på något sätt förmedla allt det där som Zelda missat – trots att Zelda borde vara klokare eftersom att hon har bakgrundsfaktan. Kanske är det en fråga om ålder? Klokhet kommer tydligen med åldern? Men vem har tid att vänta på att åren ska gå när vi snackar relationer?

Skillnaden mellan en relation och en annan blir tydlig när man ena dagen väljer att göra slut med än vän för att nästa dag inse att här, mitt emot FF i den svarta soffan sitter en brud som jag vill lära känna bättre. Allt på grund av en liten gest. Eller en gest som aldrig infann sig. När bestämmer man om man ska gå vidare i vänskapen eller bryta upp eller kanske låta relationen vara precis som den är?

Kylslagen och trött knatar Fotbollsflatan in på banken. Kön är precis så lång som man inte vill att de ska vara. Minuterna tickar evighetssakta och folket framför rör sig framåt i snigelfart. Väl framme vid slutstationen och kvinnan i luckan som vid en första anblick förefaller vara tämligen vacker mumlar FF:

”Hej hej, jag tänkte. Alltså jag. Jag vet ju inte hur. Men alltså…” sedan blir FF tyst.
”Jag ska nog försöka hjälpa dig. Vad var det du ville ha hjälp med?” undrar kvinnan i luckan. Rösten, blicken, utseendet. Allt verkar så bekant. Läskigt bekant. Kan inte sätta fingret på vad det är. Men något, något är det.
”Jaaa, alltså. Öhm… Va?” orden dör återigen ut och jag inser att ordet idiot nu står skrivet i min panna. Vad är det som är så bekant med henne? Vem är hon?
”Vi tar det från början” säger hon med det typiska ”kunden-har-alltid-rätt-leendet”. Då förstår jag. Rösten! Utseendet! Blicken! Jag vet vem hon är, men jag vet också vad som saknas.
”Jo, jag vill sätta in pengar till en kompis. Men jag har själv inte den här banken. Funkar det?” säger FF och utan att invänta svar fortsätter hon:
”Sen har jag en fråga till; vart är tofsarna?
”Tofsarna?”
”Tofsarna! Vart är dom? Förresten – enligt mig är du Sveriges viktigaste spelare genom tiderna. Och målet mot Kanada. Så vackert – lycka!”
”Jaha, tack. Vad glad jag blir men. Vilket konto vill du sätta in pengarna på?”
”En snabb sak till bara. Kan du göra mig en tjänst? Nästa gång vi ses kan du väl ha glömt bort hela det här samtalet?”
”Nu förstår jag inte”.
”Alltså, jag planerar att boka in en intervju med dig. Och då vore det skönt om du inte tänkte ”ånej, den där jobbiga bruden från banken”. [Mitt namn], sportjournalist”
”Malin Moström, fd fotbollsspelare. Trevligt att träffas [Namn]. Nå, hur mycket pengar vill du överföra?

Midnattssolens land

Vad sa han? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Sa han det jag tror att han sa? Sa Daniel Kristiansson, den eminenta damfotbollskomentatorn det jag tror att ha sa? Hörde jag fel? Hörde jag det jag VILLE att han skulle säga istället för det han verkligen sa?

Efter en stunds funderande kommer jag fram till två saker.
1. Kristiansson sa verkligen att Umeå Pride gör att publiksiffran i matchen mellan Umeå och Göteborg var lägre än den brukar.
2. Det är djävligt kul att vara på plats i Umeland.

Japps, Fotbollsflatan bryter ny mark och kan numer kalla Umeå för sin nya fotbollsstad. Det känns oerhört spännande att besöka klassisk fotbollsmark. Att få besöka staden där Sveriges bästa damlag genom tiderna befinner sig. Att få uppleva detta på nära håll. Knata runt bredvid svensk fotbollshistoria. Och om det finns många flator här slår jag kullebyttor av lycka. Fotbollsflator till råga på allt. Kan liksom inte bli bättre.

Men vad tycker Umeå IK om Kristianssons uttalande? Klubben Umeå IK är bäst genom alla tider på att lira boll, det vet vi. Men enligt obekräftade rykten är de långt ifrån bäst på att ta hand om sina flator. Bakom kulisserna ryktas det om att klubben tvingat in spelare i heterogarederober och sedan slängt på ett stort fett hänglås. Några riktiga bevis finns ännu inte. Men hur är det nu? Finns det rök utan eld?

Dessutom försöker hela damfotbollen tvätta bort flatstämpeln – bra eller dålig kan alltid debatteras, personligen tror jag bara att det skapar segergering och garderobsflator, men den diskussionen behöver vi inte ta nu. Så vad tycker fotbollssverige och Kristianssons uttalande? Dunkar chefer, tränare och spelare huvudet genom väggen och suckar högt?
Fotbollsflatan å sin sida kan inte sluta skratta. Kristianssons uttalande kan inte ses som annat än ren och skär humor. Humor på hög nivå. Om det nu bor så många fotbollsflator i Umeå kanske jag äntligen kan springa på en vettig brud som jag har en teoretisk chans att trivas med i alla lägen. En brud som inte intresserar sig för fotboll skulle aldrig kunna leva med mig. Lika lite skulle jag klara av att spendera större delen av min tid med henne.

Moderaterna säger i sin radioreklam att ”80% av alla par träffas genom jobbet”. Det låter lovande. Då kanske jag träffar min fotbollsflatan snart, kanske till och med i Ume – trots att jag inte röstar blått.

Fantastiska 4:an blir säkert en Toppen 3:a

Fantastiska 4:an tycks ha förvandlats till en Toppen 3:a. Riktigt hur det gick till kan jag inte svara på. Men någonstans på vägen blev jag kvar på perongen medan de andra vinkade från fönstret och beställde kaffe i bistrovagnen. Life sucks, dosen´t it?

Facebook, kära fina Fejan. Det är där jag inser att tåget åkt. Jag borde varit förberedd men det är jag inte. Vetskapen träffar mig som ett slag i magen. Någons status är något i still med ”ska träffar F4 idag, ska bli helt fantastiskt” och där sitter jag och undrar vart min inbjudan tog vägen.

Okej att jag har fallit bort ett par, tre gånger denna sommar. En studentfest här, en födelsedag där och en vinkväll där. Till mitt försvar kan jag säga att studentfesten var det enda jag glömde bort. Resten av gångerna hörde jag av mig och betonade att jag ville vara med nästa gång. Tror till och med jag skickade sms med budskap likt dessa ”känner mig skitdum. Ni kommer glömma bort mig, för jag är aldrig med. Jag vill ju vara med! Fattar fan inte vad jag håller på med. Shit, jag saknar er alltså!” – men det hjälpte tydligen inte. Sedan har jag också tappat en del av mitt varumärke. Mina sms. Mer än en person har förkunnat för mig att jag är fantastisk på att skicka sms. Fina sms, peppande sms, värmande sms. Rätt ord vid rätt tillfälle, tidigare har jag varit bra på att författa dem. Men jag gav upp för drygt ett halv år sedan.

Jag fick en kommentar från en i F4 som (i strulet med (O)härlig och i Prideröran) beklagade sig över att mina fantastiska sms inte trillade in längre. De andra höll med. Och baam! Där blev något jag gjort för att peppa dem helt plötsligt ett krav. Jag la ned de smsen. Till de tre brudarna (är du en av dem som fortfarande får sådana sms, tänk på att aldrig kräva dem so to speak). Inte för att jag inte ville skicka dem utan för att jag inte vill bli tagen för given. Dessa tre brudar borde känna till min historia, mina problem. De borde förstå att jag ibland går in i bubblor. Bubblor som gör mig okontaktbar. De borde kunna be tåget vänta tills jag har blivit på. Tycker man. Det finns så mycket skit som jag har med mig. Så mycket som jag måste leva med varje dag och ibland är jag fysiskt inkapabel att skicka ett svarssms, inkapabel att sätta mig på bussen eller svara i telefon.

Små, små grejer – tillsynes betydelselösa saker – kan få mig ur balans. En bil som bromsar in på uppfarten, en dörr som smälls igen för hårt, ett telefonsamtal som ger mig något jag inte behöver. För dig är det vardagliga saker som du lärt dig att leva med. Inte jag. Jag har aldrig haft tid till det. Ibland fuckar det upp sig i mitt huvud och inget blir som jag tänkt mig. Tyvärr. Jag tycker att de som jag väljer att kalla för några av mina närmsta vänner borde förstå det.

Varför känns det som att jag hamnar i skuggan? Jag har fått en roll som den stöttande, den som kramar om, skickar fina sms – alltid svarar i telefonen oavsett vad klockan är. Och det är okej. Jag gillar den rollen. Den får mig att känna mig behövd men också att slippa min egen skoskav. Jag vill svara, jag vill skicka sms, jag vill ge någon en varm kram – aldrig släppa och lova att jag ska göra allt bra. Komma med kloka råd och snacka i timtal. Jag älskar det. Men någon gång skulle jag vilja glida bort från rollerna och gråta en skvätt. Någon gång skulle jag vilja att någon la armen om MIG och frågade MIG hur jag mår, mena frågan och ge mig en kram. Låta mig gråta mot någons axel. Det skulle vara både trevligt och välbehövligt. Någon gång skulle jag vilja att de där djävla rollerna löstes upp. Inte för alltid, men en halvtimme med min egen ångest kan jag väl få i alla fall?

Jag är fetdissad av Fantastiska 4:an som nu har förvandlats till en Toppen 3:a. Det känns lite sorligt. Men jag får väl ta mitt pick och pack och bjuda på en hejdundrande en mans show. Eller något. Äh, skit i det. Det löser sig säkert. Förhoppningsvis.

Fucking!

En helt vanlig måndag. Fotbollsflatan är sjukt trött efter alldeles för lite sömn. Har hållit igång sedan kl 6 och är sådär på eftermiddagen en aningens seg. FF springer för att hinna med pendeln och precis innan dörrarna stängs slår hon sig ned mitt emot en tjej med en tidning. Samtidigt som jag försöker återgå till normalläge, få svettningar och andning under kontroll, jag inte låta bli att spana in tjejen mitt emot. Det lilla jag ser. Schysst klädstil. Snickarbyxor och en blå munkjacka. Brunt kort hår. Mer än så ser jag inte förrän bruden tittar upp mot mig och mitt hjärta hoppar över 3-4 slag för att sedan börja ticka på i en rasande takt. Fucking.
Fucking djävla skit också! Tankarna snurrar genom mitt huvud: Jag borde ha kammat håret i morse, oavsett hur trött jag var och hur kort hår jag har. Jag borde ha tagit en dusch på jobbet, borde ha kört skjorta- och inte mjukisstilen. Och framför allt borde jag fan inte ätit den lunch som nu är på väg upp igen.

Har jag berättat om Fucking? Knappast va. FF och Fucking var passé långt innan den här bloggen drog igång. För att göra en lång historia (ganska) kort: Fucking och FF träffades en helt underbar kväll och klaffade som Piff och Puff. Helan och Halvan. Skrik och Panik – you name it. Vad vore den ena utan den andra? Det var lite som blixtar och dunder, magiska under och tusen och en natt på samma gång. Fränder, själsfränder som hängde var och varannan dag. Timlånga telefonsamtal och säkert 50 sms per dag. Minst ett mail i timmen. FF och Fucking, där kan vi snacka kvalitet. Men det hände aldrig något – annat än mys i soffan och flörtiga sms. Aldrig något sexuellt, förutom kramar men hur djävla sexuellt är det? Fucking hade sin Psykbrud som inte blev allt för glad när FF erkände sin kärlek för Fucking. Och det var mer Avundsjuk möter Lena PH (det gör jävligt ont) än blixtar och allt det där.

Efter det har Fucking och FF – polarna, självfränderna – knappt hälsat på varandra. Detta är alltså mer än tre år sedan. Tre år och inte en enda gång har vi hälsat. Trots att vi bott i samma stad hela tiden. Illa. Smärtsamt. Det GÖR verkligen ONT!

Och så sitter hon där mitt emot mig på tåget. Jag är svettig hon är het. Jag är sunkig hon är. Hon är bara hon och mitt hjärta smälter.
Pendeln närmar sig Huddinge och jag hör en välbekant röst prata.

Fuck: Det blev lite oväntat kallt. Snacka kyligt.
FF: Hehe.
Fuck: Tur att man ska av här.

Fucking lämnar vagnen. Hoppar av tåget och försvinner återigen ut ur mitt liv. Att det ska göra så förbannat ont. Att hon ska vara så satans djävla snygg…

Paraden som blev (O)härlig

Timmar innan Pride Paraden försöker Fotbollsflatan och Skogsmulle komma överrens om med vilka de ska knata och visa sitt stöd för HBT-personer.

Skogsmulle: Men tjejjouren.se då? De är bra! Och Zidane ska säkert gå där, det vore skoj.
Fotbollsflatan: Jo, Zidane skulle gå där. Men troligen (O)härlig också…
Skogsmulle: Just det, (O)härlig ja… Jag träffade henne i går. Och hennes fru. Hon verkade trevlig faktiskt, men jag känner henne inte så.
Fotbollsflatan: Hon ÄR säkert trevlig. Hon va aldrig otrevlig mot mig i alla fall. Men hon är ju svartsjuk som få och enligt vissa pålitliga källor är hon inte så där värst snäll i ett förhållande. Jag skulle inte vilja vara gift med henne. Men, det är ju inte mitt problem liksom.
Skogsmulle: Men du vill inte gå med tjejjouren för att du riskerar att träffa dem?
Fotbollsflatan: Nej, jag har inga problem med det. Jag tror till och med att jag skulle vara trevlig om jag sprang på dem. På sanning. Jag har ingen anledning att vara otrevlig. Jag är inte sur eller bitter.

Skogsmulle och Fotbollsflatan bestämmer sig för att gå med just tjejjouren. (O)härlig och hennes fru The Cat går inte med. De står efter vägen, vinkar och ser ooootroligt glada ut. Fotbollsflatan hälsar inte på dem och när Skogsmulle påpekar att FF sagt ”jag har ingen anledning att vara otrevlig” påstår FF att hon inte heller var det. Däremot kom bitterheten tillbaka. Inte över att (O)härlig och The Cat är gifta, inte för att FF inte längre finns med på (O)härligs karta (tro mig, jag är känslomässigt väldigt över den bruden…), utan för att det är ett år sedan (O)härlig och FF bröt totalt. Ett år efter att (O)härlig dumpat FF på ett ytterst osexigt sätt är bruden gift. Lyckligt gift påstår hon och säger hon det så. Troligen har hon ett regelbundet sexliv och någon som steker pannkakor åt henne klockan 6 på morgonen (FF var ju som bekant grym på att hoppa över sovmorgonen och kirra frukosten när (O)härlig började jobba tidigt). Vad har FF? Ett högst oregelbundet sexliv och en liter fil i kylen. Jag önskar för allt i världen inte få (O)härlig åter. Men håll med om att det är en aning orättvist allt det här.

För att återigen göra Bitterflatan glad kan jag berätta vad Skogsmulle sa när hon och FF sprang på Den Bittra i parken.
"Alltså, jag har alltid tyckt att hon ser bra ut - men hon är fan snyggare än jag minns". Varför berättar jag det? Äh, jag tycker att Den Bittra behöver lite komplimanger. Hon hade tydligen ännu en helvetesvecka under Priden.

Nu har pride dragit igång och det närmsta Fotbollsflatan kommit den gigantiska festen är en kortare promenad förbi Pride House och vidare till pendeln. Mer än så vet jag inte om det kommer att bli heller. När nya jobbet ringde och hörde om jag kunde hoppa in sa jag ja utan att tveka. Sedan kom eftertänksamheten. Som vanligt lite för sent. Det brukar bli så när det gäller mig.

Först frågade någon hur fan jag tänkte när jag bokade upp mig hela Priden – inte alls. Sedan fick jag höra att jag inte var någon mästare på att planera – sant. Tillslut insåg jag att jag inte hade någon aning om vad förväntas skriva – bara att det inte hade med sport att göra.
Några dagar senare märker jag att det funkar. Det är inte optimalt att missa homofesten. Det är absolut inte optimalt att sitta 9-10 timmar per dag och skriva något som INTE är sport. Men det funkar.

För övrigt ska Fotbollsflatan imorgon möta upp Auktoriteten på söder för att växla föremål och troligen djävlas en del. En kopp kaffe på det. Inget mer spelande dock. Det är ett som är säkert. Jag har lagt ner det. Den bittra blir så arg annars.

Lite mer onödigt vetande nu. Fotbollsflatan utsåg 2009 Linköpingsduon Landström/Lundgren till snyggast i allsvenskan. Nu delas förstaplatsen av stockholmarna Svensson/Lundh/Ölander. Värt att veta när damallsvenskan snart drar igång igen.

En dag med den Bittra

Bitterflatan må ha slutat bittra på nätets bittraste blogg (men lever vidare på både twitter och fejan) men det betyder å andra sidan inte att brudens bittra budskap sprids för vinden. För något år sedan bestämde sig nämligen bruden bakom Bitterflatan att Fotbollsflatan skulle styras upp – karriärsmässigt och bittermässigt. Således har jag fått äran att springa på både bruden bakom Bitterflatan och hennes bittra alter ego titt som tätt. Och vad har FF lärt sig av dessa möten? En hel del vågar jag påstå. Dels har hon lärt sig att vara både proffsigare och seriösare i sin yrkesroll ( för er som undrar hur BF kan ha lärt mig detta kan jag tala om att BF är sin karriär. När hon inte gråter och bittrar över brudar är BF en framgångsrik karriärskvinna). Men hon har också lärt mig vad bitterhet är och hur man tacklar den (inte alls! Låt bitterheten vara en viktig, central del av ditt liv…). Som om inte det vore nog bjuder bruden, även privat, på en hel del skratt. BF har redan återgivit sin version om en fotbollsmatch på Kristineberg. Nu är det Fotbollsflatans tur att berätta vad som hände under cupmatchen mellan Djurgården och Umeå.

BF och FF slår sig ned på läktaren några minuter försenade. Som vanligt plockar FF fram en cola light och räcker över den till BF som blir lika överraskad och barnsligt glad som alltid. FF får en snabbversion i turerna kring någon maffia från en storstad och berättar sedan om det senaste kring Heterobruden och Auktoriteten innan följande konversation tar fart.
FF: Jag vet att du är Bajare men idag hejar vi på Djurgården. Jag är ledig, jag får vara partsik. Okej?
BF: Jag vägrar heja på något lag. Jag hejar på den spelare som är snyggas. Hon till exempel (pekar på Umeås nr 8) vem är hon?
FF: Maija Saari. Finska, mer än så vet jag inte.
BF (ställer sig upp på träläktaren och skriker): Heeeja Maija! Heeeja Maija! (sätter sig ner igen och ser mäkta stolt ut).
BF: Och hon (pekar på Djurgårdens nr 12) vem?
FF: Om jag säger vem det är så lovar du att inte ställa dig upp och skrika igen
BF: Deal…
FF: Caroline Frånberg. Men hon är typ liten. 20 kanske.
(BF nickar och flinar och det går inte att undgå att förstå att det knappast gjorde saken sämre).

Några minuter senare försöker BF styra upp FF:s kärleksliv och tror sig ha hittat en genial lösning.
BF: Du borde ju verkligen hooka upp med en fotbollsspelare. (Tystnad) JAG också!
FF: Visst! De måste vara bra också så att vi får resa runt i världen och titta på alla mästerskap.
BF: Och alla brudar…
FF: Suck. Och sen kan de bli proffs i typ Usa. Spela i samma klubb. Så kan vi dra dit på semester och titta på fotboll.
BF: Och brudar…
FF: SUCK!
BF: Men vänta… Ska de spela i samma lag? Och vara kompisar?
FF: Ja, vart vill du komma?
BF: Det går inte. DOM KOMMER JU BARA LIGGA JU!
FF: Nej, skärp dig. De ska ju bara vara kompisar.
BF: HAHA! Flator kan inte bara vara kompisar. Fattar du väll
Här är FF på vippen att berätta att hon bara legat med 3 av sina närmsta vänner. Men väljer att låta bli.

När första halvlek är slut tvingas FF och BF att byta plats på läktaren. Allt för att BF vill komma närmare de där snygga brudarna som sitter längre bort. De spanar in varsin av brudarna ovh snart försöker BF, återigen, ge FF kloka råd.
FF: Hon är både snygg och trevlig!
BF: Men haaaallå! Fråga om hon vill ta en öl.
FF: Hallå? Hon lirar i AIK, det går inte.
BF: Ännu bättre! Du intervjuar henne. ”Dataratada bra match, synd att ni förlorade. Datada – vill du ta en öl någon gång?” Enkelt!
FF: Sjukt oproffsigt och nej tack!
(ungefär här reducerar Umeå på straff genom just Maija Saari och återigen står BF upp på läktaren och skriker)
FF: Det är verkligen slående. Det här är damfotboll. PÅ RIKTIGT. Jag tittar på fotboll och du tittar på brudar.
BF: Jag vet. Det är fantastiskt roligt!

Detta, kära läsare, får anses vara en helt vanlig dag i Bitterflatans liv. Just so you know…

Flatnormen i sitt esse

Flatnormen genomsyrar min vardag. I veckan såg jag två skadade försvarsspelare sitta och titta på fotboll tillsammans. Jag antecknade orden ”tillsammans?” i mitt osynliga flatblock. Innan de hade jag gjort en intervju med en mycket klok fotbollskvinna. Hennes åsikter var så grymma att jag ett tag var helt övertygad om att hon delade säng, barn, villa och volvo med en kvinna. När jag sedan gick på fotboll i jobbets tjänst satt jag en stund och försökte räkna ut hur många flator som befann sig på arenan. Efter det står jag och funderar på vem jag ska snacka med efter matchen – den snygga flatan (som dock har flickvän och verkar tämligen tillfreds med det) eller den straighta bruden som har pojkvän (och som hade nätat i matchen). Idag var jag återigen på fotboll i huvudstaden. Förlåt. I Solna Centrum. Och gud vad jag spanade efter snygga, icke heterosexuella brudar – på och utanför planen. Såg ett gäng med brudar som jag vet är flator och bredvid dem satt en brud vars sexuella läggning jag aldrig haft någon aning om, och inte heller funderat kring. Jag tog återigen mitt osynliga flatblock och antecknade ”[Namn] flata?”.

Vad vill jag säga med detta? Flatnormen och flatglasögonen har förstört Fotbollsflatan. Det måste vi ändra på. Så länge brudarna presterar på planen, har vettiga åsikter, hejar på sitt lag och allt vad det nu är – så spelar det fan ingen roll vilken läggning de har. Det är inte intressant.

Och förresten. Fotbollskvinnan är tydligen inte flata. Jag googlade och hon har man och barn. De där två försvarslirarna är nog inte tillsammans, de råkade troligen bara spela i samma lag och tycke då att man kan väl sitta bredvid varandra under match. Jag valde att intervjua den heterosexuella målskytten framför den snygga flatan. Beträffande [Namn], helhetsintrycket säger mig att hon nog inte är speciellt mycket flata – men man vet aldrig. Spelar det egentligen någon roll? Näää, jag tänkte väl det.

Finns i sjön?!

Under en diskussion mellan Auktoriteten och Fotbollsflatan yttras följande ord.

Auk: Så, vad är det för spel du pratar om egentligen. Flatspelet, eller vad är det du väljer att kalla det?
FF: Äh, det är inte så komplicerat egentligen. Två brudar tycker om varandra men gör allt för att INTE visa det. Du vet, en värld fylld av oskrivna regler och... lalala.
Auk: Okej, och hur bryter man spelets oskrivna regler?
FF: Kläcker väl ur sig något i stil med ”Alltså, jag är djävligt trött på att spela finns i sjön!” och så hoppas man på det bästa. Men ofta säger man ingenting. Vem vågar chansa? Det är ju inte så hett att lira patiens heller liksom. (stort skratt från båda parter).
Auk: Så, det är alltså en pokerkväll man ska bjuda in dig till?
FF: (tystnad) Öhm, alltså... Man vet inte.

Hon har fest i kväll, Auktoriteten alltså. Hur vet Fotbollsflatan det? Sent om sides fick Fotbollsflatan en inbjudan som hon snabbt tackade nej till. FF är nu rädd att svaret kom alldeles för snabbt. För oavsett om hon är väl medveten om att detta spel inte är bra och att hon befinner sig på alldeles för djupt vatten vet hon också att hon farsineras av detta. Något så oerhört. Och inte fasen vill hon att det ska sluta? Eller? Nej, nej, inte sluta. Men inte heller gå längre än det redan gjort. Eller? Rent krast är det inte Fotbollsflatan som är ute på djupt vatten. Det är hon. Det är hon som är auktoriteten, inte jag. Det är hon som agerar på fel sätt. Inte jag. Jag spelar bara med. Men vem är det som har jokern på hand? Vem är det som bestämmer hur korten ska spelas.

Jag erkänner - Jag ÄR flörtig

Den senaste tiden har Fotbollsflatan:
Fått både ligga och hångla, blivit allt för full på den där festen – tydligen slogs jag med bröd som vapen, haft många intressanta diskussioner med många olika människor - vissa mer givande än andra; när Blondie försökte övertyga mig om att Moderaterna inte vill privatisera lämnade jag den diskussionen, pluggat som en tok men inte tillräckligt, lokaliserat sina problem med hjälp av professionell hjälp, fått en djälva massa beröm från ”viktiga fotbollsmänniskor”, blivit förbannad på arbetsgivaren – kommunikation tack!, fått en kärleksförklaring av en snygg brud, blivit outad som Djurgårdare, gjort bort mig inför den assisterande förbundskaptenen, imponerat på förbundskaptenen himself, fått en arg blick av KIF Örebros tränare – tydligen får man inte ställa vissa frågor, socialiserat med fotbollspampar, haft munhugg med enögda supportrar, börjat gråta under en match, sett en grym match från WPS och således blivit avundsjuk, smörat för människor jag inte gillar – vad gör man inte för att slå sig fram?, velat skjuta idiotiska projektkamrater - än idag finns det vissa jag vägrar prata med, hängt på akuten med 2-åring i knät: ”jag tycker om dig, du är snäll” - hjärtat smälte, avstyrt en smärre katastrof på jobbet - och det var då stressen sög tag i mig, kallat Marie Hammarström för Kristin – enäggstvillingar alltså..., haft telefonen på under en presskonferens - The Boss passade giiiiveeetvis på att ringa just precis då, skämtat om finskan vid fel tillfälle, sovit sämre än någonsin, varit arg på Glädjen - när tv laggar under fotbollsmatcher lackar FF, bråkat med Akademikern - på grund av journalisten på fyran, hjälpt bruden in i en ambulans, fyllt år, busat med heterobruden på mer än ett sätt - mer än så säger jag inte, blivit utskälld av Bitterflatan – tydligen får man inte byta namn på brudar i bloggen, sett på fotboll utanför Stockholmsområdet, missat årets flatfest - Sorry Momma, sett en djävla massa fotboll - 15 allsvenska matcher so fare, intervjuat en sur AIK:are, käkat lunch med förbundskaptener, nåtts av nyheten om att (O)härlig och Katten nu lovat varandra evig kärlek - grattis, verkligen..., diskuterat EM 2013 med viktiga människor, sett en herrallsvensk match för första gången någonsin - Djurgården - Mjällby var ingen höjdare, skapat ett twitterkonto till jobbet, pluggat sjukt mycke men ändock på tok för lite, umgåtts alldeles för lite med Fantastiska 4:an, blivit uppraggad av - men dissat - skäggiga damen, hängt på världens bästa tjejjour och på så sätt återigen börjat umgås med Beckham och vägrat ligga med Happy - som nu påstår att jag misstolkade och att hon inte alls ville ligga med mig.

Men framför allt har jag, återigen, passerat den där hårfina gränsen och återigen är det konstaterat att jag är flörtig. Och tro mig, ibland är det inte positivt. Helt plötsligt befinner Fotbollsflatan i en röra hon inte riktigt förstår hur hon hamnat i.
Under de senaste månaderna har FF flörtat ihärdigt med Auktoriteten. Bara för att det är kul. Bara för att hon vill testa gränser och för att hon helt enkelt inte kan sluta flörta när hon väl börjat. Och nu sitter hon i en jobbig sits där hon varken vet ut eller in. Typ.

The Thing

The Funny One, Happy och Fotbollsflatan har äntligen återförenats efter några månader på olika orter. Och de har mycket att prata om. På en kväll går de igenom de senaste turerna mellan TFO och Den eviga ungkarlen – samt avhandlar Den eviga ungkarlens smått galna ex. FF berättar allt om fönstertittaren som hängt utanför internatet men effektivt jagats iväg med ett basbollträ. De provsitter den nya fina soffan som numer blivit det naturliga hänget i Glädjehuset och de planerar nästa mission med Heterobruden, förlåt, LM. De hinner också beta av mindre lyckade försök att frisera fittan. Happy meddelar helt sonika att man aldrig ska ge en grabb utrymme med en sax och be honom klippa bort de man själv missat, då kan det gå illa. När Happy försöker förklara känslan som sätter i när det råkar gå riktigt illa på detta vis får FF och TFO nog och bestämmer sig för att helt sonika låsa ytterdörren och lämna kvar Happy när de går in från den korta rökpausen. När TFO och FF besvikna inser att Happy, som den vuxna kvinna hon är, tagit med sig nyckeln ut, kommer att följa efter dem resten av kvällen. Ämnet är för de resterande diskussionerna är givet. Happy har satt ribban. Trots det kan FF inte riktigt förstå vad som väntar när hon, med en stor kopp te i handen äntrar TFOs välstädade rum. Där inne sitter TFO och Happy och diskuterar fittor.

TFO: Låt mig gissa, du rakar inte muffen! (pekar på FF)
FF: Öhm, jag vet inte alltså. Sedan när diskuterar vi sådant?
Happy: Hahah! Sen alltid!
FF: Okej, jag. Alltså. Jag tycker.
TFO: MES! Säg som det är, du är lika fluffig på muffen som på huvudet!
FF: Okej, okej.
(Delen då dessa frispråkiga tjejer faktiskt berättar om sina undre frisyrer censureras här och vi går direkt på den senare delen av samtalet då brudarna sitter ute och röker).
TFO: Nu visar vi fittorna för varandra!
FF: Ni är ju bara för mycket. Vet ni, jag tycker fittor är rätt fula egentligen?
Happy: (kiknar av skratt samtidigt som TFO spottar framför sig på marken).
FF: Det är galet vad du spottar. Du spottar liksom hårt framåt, jag spottar som en mes.
TFO: Vadå? Har du aldrig lärt dig spotta? Spottar man inte när man slickar fitta? Man spottar mycket när man suger...
Happy: OKEJ! Det räcker, det räcker – jag vill inte höra!

OS-tider

I dessa OS-tider bänkar sig Fotbollsflatan och Fillipa Bark framför tv:n kväll efter kväll. Igår var det skidor och hockey som gällde. Följande konversation äger rum under första hockeyperioden.

FF: Förlåt att jag dissade dig på fejan. Men min blivande fru blev intervjuad i tv då.

FB: Vem av dem?

FF: Maria Roth, min älskling!

FB: Vet hon om att ni ska gifta er?

FF: Inte än.

FB: Inte hon heller alltså. Hur många är det du ska gifta dig med nu igen?

FF: Inte skoj!

FB: ”Hej, ska vi gifta oss? Ta en kölapp!” Du förespråkar månggifte va?

FF: Nää, eller jo. Eller...

FB: Vet någon av alla dina blivande fruar om att ni ska gifta er?

FF: Inte än. Men jag tänker att det mest bara är en tidsfråga.

FB: Aha, tvångsgifte alltså. Du ska bara peka på en brud och; ”vi ska gifta oss, varese du vill eller inte”.

FF: Om jag fick välja på det sättet skulle jag välja en norrländska. Jag älskar norrländskor!

FB: Är Maria Roth norrländska? Eller hon Johanna Alm? Eller Linnea Thorstensson? Eller...

FF: Nej, det är ju det som är problemet med dem. Jag kanske ska välja Kalla istället? Fast hon är ju inte min typ. Magdalena Forsberg får det bli! Jag gillar ju äldre. Äldre norrländskor. DET är min melodi.

FB: Alltså du har för höga krav. Du begränsar dig för mycket.

FF: Äh! Struntprat. Tina Nordlund förresten. Henne ska jag gifta mig med.

FB: Tina Nordlund – varsågod och ta en kölapp.

FF: Nej. Nordlund SKA jag gifta mig med. På riktigt!

20 frågor.

Förra veckan, efter att Fotbollsflatan avslöjat att LM (fd Heterobruden) och FF gjort mer än bara hånglat, var det dags att möta Hippien fylld till bredden av frågor.

Hippien överröser FF med frågor så fort FF äntrar rummet för dagens första lektion.
Hippien: Alltså, va?
FF: Inte nu okej, inte nu! På rasten.
Hipp: Tro inte att du kommer undan bara.

Senare med en cigarett som sällskap under en femminutersrast.
Hipp: Okej, har ni legat?
FF: Hmm, öhm... jo...
Hipp: Vaknade ni i samma säng?
FF: Nej, jag hade vett nog att gå och lägga mig i min säng.
Hipp: Har ni pratat om det?
FF: Pratat? Vi har mest bara skrattat.
Hipp: Okej, hur är stämningen mellan er nu?
FF: Det är lite... stelt.
Hipp: Hennes pojkvän då?
FF: Det är väl hennes problem? Fast det känns inte bra. Så sent som igår ringde han henne och sa liksom ”hur är det med FF? Hälsa henne från mig. Hon är fan skön alltså”. Och... det är ju inte bra.
Ungefär här märker FF att fler skolkamrater också förgyller rasten med en cigg. Hon märker detta framför allt för att internatkompisen Blondie tar till orda och skriker.
Blondie: VADÅ? HAR DU BERÄTTAR?
Hipp: Det låter som att NI har haft sex.
FF (märker nu att det står 5-10 personer och lyssnar spänt på vad hon har att säga): Jag och Blondie, nej! Absolut inte!
Blondie: Skratt! Nej, FF och...
FF: ALLTSÅ! Jag och. Jag och en brud.
Hipp: Och hur vet HON om det? (pekar menande mot Blondie)? Kom hon in när ni höll på eller?
FF: Nej men hon har väl mest bara räknat ut det.
Hipp: Nu är rasten slut, men den här diskussionen har just börjat!

Fotbollsflatan kliver ut ur garderoben.

Denna blogg uppdateras allt mer sällan. Och när den väl uppdateras blir det ofta inlägg som inte berör världens vackraste sport. Vill ni läsa Fotbollsflatans åsikter om damfotboll lite oftare än vad ni får möjlighet att göra just nu?
Då kan fotbollsflatan meddela att hon klivit ut ur garderoben och bloggar under sitt riktiga namn på damfotboll.com -
hylla dem som hyllas bör
Fotbollsflatan kommer att leva kvar även på denna blogg. Men hon kommer att vara lite slöare och lite slappare.

Heterobruden är död!

Heterobruden är ett samtalsämne som legat på is ett tag. Och troligen kommer hon att göra det ett tag framöver. Eller, Heterobruden kommer här med inte att gå under namnet Heterobruden. Helt enkelt för att man måste leva upp till sitt namn, och det gör inte Heterobruden. Ni känner kanske till historien. Heterobruden – som här med kommer att tilldelas namnet Lill-Monkey på grund av sin förmåga att forma apliknande ljud – och Fotbollsflatan bor på samma internat. De spenderar tid tillsammans. De tycker om varandra, som vänner. För att Lill-Monkey har pojkvän har ständigt skickat ut enorma heterosignaler. Trots det, trots att LM gång på gång förklarat att hon är hetero och dessutom oerhört säker på sin sexuella läggning – har hon pratat om FF som den perfekta mannen och även förkunnat att hon kan komma att dumpa pojkvännen för FF.
Det ni hittills inte fått veta (av den enkla anledningen att Hippien läser denna blogg och kommer ställa mig miljontals frågor när hon läser detta) är att LM:s pojkvän varit otroligt svartsjuk på mig. Helt utan anledning hävdade jag. LM hävdade motsattsen. För några veckor sedan ägde följande konversation rum:

FF: Jag förstår verkligen inte VAD det är han är svartsjuk på. Men jag tycker att det är sjukt kul att han är så sotis.
LM: Det är ju inte direkt så att han inte har anledning att va svartsjuk.
FF: Hur menar du då?
LM: Men han har ju anledning att va svartsjuk. Det vet ju både du och jag.
FF: Alltså, hur menar du?
LM: Är du trög eller spelar du bara dum?
FF: Nej, men... Jag förstår faktiskt inte vad du menar.
LM: Visst, kör den stilen du. Men du kan inte förneka det hur länge som helst. Han är svartsjuk av en anledning. Det vet du också. Egentligen.

Efter det, för Fotbollsflatan, något förvirrande samtalet gick det långt tid innan FF och LM fick tillfälle att prata igen. Julstök och jobb kom i vägen. Nyår passerade. Sedan ses de igen, FF och LM. Stämningen mellan dem skulle kunna varit bättre. De tassade som katten kring het gröt. Ingen vågade fråga den andra vad hon faktiskt menade. Efter den stela perioden gjorde festen entré. Och de flesta vet vad alkohol kan göra med redan förvirrade hjärnor. Det hände mycket den kvällen men ad som egentligen hände den natten som var fylld av berusning, låter jag vara osagt – jag tänker på Hippien och alla de frågor hon kommer att ställa.
Vad som händer nu vet FF ännu inte. Vad som händer nästa gång alkoholen förvirrar våra redan förvirrade hjärnor, det vet ingen.
Helt klart är det dock att Heterobruden inte längre existerar.

En dans på rosor?

För någon månad sedan hävdade Fotbollsflatan att Lets Dance är ett djävla skitprogram. Och nu har det blivit dags för henne att tala ur skägget och förklara vad hon menar. Häng med nu. Nu kommer det att gå undan.

Jag skulle vilja prata om skillnaden mellan doping och doping. Skillnaden mellan Enqvist och Haglund. Men jag skulle också vilja snacka lite om rasism.
Ska jag vara ärlig så vet jag inte mycket om Linda Haglund. Jag var liksom inte ens påtänkt när hon sprang runt både på löparbanor och i svenska hjärtan.
Men jag vet en del om Ludmila Enqvist. Hon har sprungit runt i mitt hjärta många gånger. Sprungit och sprungit och hoppat och hoppat, i mitt hjärta - så många gånger.
Jag vet också vad Haglund och Enqvist har gemensamt. De fuskade.
Jag vet att Haglund sprang med otillåtna medel i kroppen och straffades med en lång avstängning. Folkkära Haglund skulle dock komma tillbaka in i svenska folkets vardagsrum. Förra årets byttes löparskor mot dansskor . Haglund fick en inbjudan och hon dansade i TV – samma tv-program som Victoria Sandell Svensson snart visar upp sina fotbollslår i.
Jag undrar inte när Ludmila Enqvist får sin inbjudan. Jag undrar är när hon överhuvudtaget ska kunna visa sig på gatorna utan att folk föraktar henne?

Varför hatas och förakts Ludmila medan Haglund dansar loss i tv? För att Ludmila dopat sig inte bara en utan två gånger har jag hörts viskas. - Tamt och larvigt! Det var ju inte direkt så att man köpte grisen i säcken. Alla visste precis vad hon hade med sig i bagaget och ändå jublade de flesta när hon vann sina lopp.
Det tycktes inte röra någon i ryggen att en före detta dopningsavstängd ryska vann OS-guld i Atlanta 1996 med ett rykande färskt pass i väskan. Då var hon svenska ända ut i fingertopparna. Jag tänker inte ta Ludmila under mina vingar och säga att jag inte är besviken på att hon dopade sig. Men jag är betydligt mer besviken på den häxjakt som sedan dess pågått mot henne.

Jag tror att anledningen till att Ludmila inte dansar i våra vardagsrum är att hon är född med en annan nationallitet än Haglund.
Jag tror att anledningen till den omänskliga och barbariska behandlingen av Ludmila beror på att hon är född ryska. När Ludmila knaprade i sig de där pillera fick hon inte vara en fullvärdig svensk medborgare – hon förvandlades till en dopad jävla ryska.
Jag undrar varför vissa dopade idrottare dansar i tv när andra bara ses som dopade jävla ryskor. Kan det ha något med rasism att göra?

Och slutsatsen blir? Lets dance är ett djävla skitprogram. Ett skitprogram som en av Sveriges bästa fotbollsspelare nu kommer att delta i. Trots att programet stinker kan jag inte låta bli att hålla tummarna för Victoria Sandell Svensson, heja heja!

Jag undrar vad herr Lagrell skulle säga...

Svenskfotbolls högsta chef har mycket att stå i just nu. På något sätt måste han deala med två feta fotbollsfloppar och styra upp framtiden. Annars riskerar Sverige att bli en riktig blåbärsnation i fotbollssammanhang. Herrarnas nya förbundskapten, Erik Hamrén, måste komma in i matchen. Mr Dennerby måste på något sätt styra upp sitt landslag och börja prestera. Och de båda förbundskaptenerna måste lyckas. Det är Lagrells jobb att se till att de gör det.

Zlatan måste vara nöjd också, oavsett om han väljer att återvända till landslaget eller inte.´Alla nya, unga, 25-åringar som är på väg att ta steget in i landslaget måste medietränas.
Som sagt, han har mycket nu den där Lars-Åke Lagrell. Inget får störa under arbetets gång. Jag undrar vad herr Lagrell skulle tycka om han visste att jag mer än gärna skulle störa. Visst hoppas jag också på framgångar för de båda landslagen – även om det är rätt allmänt känt att jag hoppas mer på damerna än på herrarna - och en nöjd Zlatan som återigen drar på sig landslagsdräkten. Men trots det skulle jag mer än gärna knacka på Lagrells dörr och be om att få sitta ner.

Jag undrar vad herr Lagrell skulle säga om jag bad att få mjölk i kaffet. Jag undrar vad han skulle svara på de frågor jag har att ställa. Jag undrar vad han skulle tänka om jag förklarade min syn på fotboll för honom.
Hur skulle Lagrell reagera om ja pratade om spelare som med pengars makt förvandlas till divor och supportrar som håller på att förstöra sporten. Skulle Lagrell förstå mig när jag med en tår i ögat säger att den sport så många älskar är på väg att dö?

Framför att undrar jag vad herr Lars-Åke Lagrell, svenskfotbolls högsta chef, skulle säga om jag pekade på damlandslaget och sa; Det där är kärlek, snälla låt ingen förstöra det. Nu när herrfotbollen blöder kan du väl hjälpa mig att skydda det jag älskar allra mest.
Jag undrar vad Lagrell skulle skriva i sin dagbok om jag gång på gång upprepade;
”Låt inga idioter förstöra damfotboll så som de förstört herrfotbollen”.

Det var bättre förr Morfar.

Det är så mycket jag skulle vilja berätta för morfar.

Det knallar på som vanligt, skulle jag säga till morfar om jag fick chansen. Sverige tog noll – zero – guld i OS för två år sedan, inte ens någon okänd pilbågsskytt lyckades den här gången.
”Men Klüft då?” skulle morfar fråga.
”Nää, hon har sadlat om till längd och floppar nu lika ofta som Bergqvist gjorde under en höjdhoppstävling”.
”Hockeyn! Hur går det i hockeyn?”
”Vet inte, bättre än det brukar för Djurgården, lika dåligt som vanligt för SSK, tror jag”. Sedan skulle jag berätta för morfar om herrlandslagets flopp i VM-kvalet, att Lagerbäck nu är borta och att Zlatan säger som Henke gjorde för några år sedan – Nej tack!

”Det var ju synd” skulle morfar sucka. ”Hur ser det ut annars då, med damfotboll och så?”
”Som vanligt, Sverige förlorar mot Tyskland och förlorar de inte mot Tyskland så förlorar de mot Norge. Marta lämnade Umeå och Linköping vann SM-guldet. Annars är allt precis som vanligt”. Morfar skulle skratta lite och då skulle jag berätta om att den sjuka idrottsvärld vi lever i inte har förändrats ett dugg sedan hans dagar.

Fortfarande tjänar idrottsmännen betydligt mycket mer än kvinnorna. Fortfarande skriker mansgrisarna högt när damfotboll visas i tv, idioterna orkar tydligen inte byta kanal.
Tidningar och tv struntar i sitt ansvar och väljer att blunda för könsdiskrimineringen inom idrotten. Men alla chefredaktörer svär på att det är feminister, alla chefredaktörer är fortfarande män.

I förbifarten skulle jag berätta för morfar om Pia Sundhage. Om en flata från Sverige som är tränare för världens bästa damlandslag och nobbar Vita huset.
”Är det något bra?” skulle morfar kanske fråga.
”Ja morfar, det är jättebra”. Annars är det mesta skit skulle jag säga. Kalla vinner någon världscuptävling här och där och det är väl bra. Men det känns inte som det brukar. Förr svischade Anja ned för backarna, Bergqvist och Holm hoppade högst och Klüft lekte hem seger efter seger. Fotbollsherrarna gick i alla fall till kvartsfinal. Damerna? De förlorade ju mot Tyskland, eller Norge, då också men inte fören i finalen.

Det var bättre förr morfar, bara så du vet – det var bättre förr!

00-talet - årtiondet då svensk fotboll var bäst i världen

När Fotbollsflatan sätter sig ner för att summerar 2000-talets första tio år blir hon både nostalgisk och tårögd. Det hände så mycket. Årtiondet var både omtumlande, magiskt och sorgligt. 00-talet var årtiondet då Fotbollsflatan upptäckte damfotbollen, det var årtiondet då Sverige stod på toppen men föll och ännu har landslaget inte rest sig upp. Det var också årtiondet då Tyskland dominerade totalt, och Brasilien fick en kvinnlig världsspelare. Umeå IK blev ”hela Sveriges lag” och var bäst i världen. Damallsvenskan hyllades som den starkaste av alla damligor och en liten norrländska hyllades av Zidane. 00-talet bjöd, som ni säkert minns, på väldigt mycket skratt men även en del tårar. Fotbollsflatan sammanfattar årtiondet som passerat på sitt sedvanliga och partiska vis.

00-talets spelare: Malin Moström
Inte Mia Hamm, inte Birgit Prinz eller Marta. Utan Malin ”Mosan” Moström. Spelgeniet, lagkaptenen, evighetsmaskinen. Mosan ledde Umeå in i storhetsperioden i början av 00-talet. Mosan ledde Sverige genom mästerskapen. Malin Moström har aldrig varit världens bästa spelare, men definitivt den viktigaste spelaren för sitt lag och land.

00-talets match: Tyskland – Brasilien VM 2007
De regerande mästarinnorna ställdes mot oerhört populära Brasilien. Det snackades om Marta och Christiane. Men efter matchen Nadine Angrer namnet på allas läppar.

00-talets mål: Josefine Öqvist Sverige – Kanada VM 2003
Länge har Kanada lett VM-semifinalen mot Sverige. Men tack vare Malin Moström fanns det hopp om final för svenskorna. Från ingenstans, nåja... från Uppsala, dyker sedan en helt okänd 20-åring upp. Och Sverige har tagit sig till sin första VM-final någonsin.

00-talets vinnare: Umeå IK
00-talet blev decenniet då Umeå IK tog allsvenskan med storm och vann serien år efter år, med betryggande poängavstånd till allt möjligt motstånd. Umeå utklassade inte bara konkurenterna i allsvenskan utan tog sig snabbt ut i Europa. Länge var Västerbottenlaget bäst i världen.

00-talets flopp: Marta och finalerna
Marta Viera Da Silva hyllas ofta som världens bästa damspelare genom tiderna. Om det påståendet stämmer låter vi vara osagt, men en sak är säker – under 00-talet fick damfotbollen sin första riktiga världsstjärna. Och Marta har lett sitt Brasilien till två mästerskapsfinaler under 00-talet. Väl framme vid finalerna (VM 2007 och OS 2008) har brassan sedan floppat totalt. Att världens bästa spelare inte presterat när det gällt som allra mest måste väl ses som en gigantisk flopp? Eller har jag fel?

00-talets topp: Sverige ala VM 03
Mästerskapet invigdes på sedvanligt vis med en svensk förlust. Efter det följde idel vinster och underbart spel. Sverige var VM:s mest attraktiva lag. Malin Moström, Victoria Svensson och Hanna Ljungberg propagerade fotboll på bästa sändningstid. I Sverige rådde damfotbollsfeber och plötsligt hade alla – även de tidigare så skeptiska mansgrisarna - något att säga om laget som var i USA och grävde guld. Att Sverige faktiskt förlorade finalen mot Tyskland spelar mindre roll såhär 6 år senare.

00-talets tränare: Pia Sundhage
Sundhage började decenniet med att bli årets tränare i den amerikanska proffsligan. Efter det följde framgångar i Örebro och Kina innan världens bästa damlag ringde svenskan och när USA sedan försvarade sitt OS-guld under 2008 var succén total.

00-talets mest överskattade: LdB Malmö FC
Inför varje säsong snackas det om att Malmö, som dominerade svensk damfotboll under 90-talets slutskede, skulle ta sig tillbaka till toppen. Men efter varje säsong konstaterades det att; Malmö kan inte vinna, oavsett vilket namn laget lyssnar till.

Mest underskattade: Jane Törqvist
Glidtacklingarnas okrönta drottning har väl aldrig riktigt fått det erkännande hon förtjänat. Det har alltid snackats om Westberg och Marklund. Men Törnan har, i landslagssammanhang, aldrig gjort bort sig. Eller har jag fel?