Personer. Bekanta. Släktingar. Familj. Vänner. Flickvänner. Fiender. Du möter nya människor nästan varje dag. En kassörska eller en busschaufför som du troligen aldrig kommer att slå dig samman med. En klasskamrat som endast är tidsfördriv för stunden, i saknaden efter något annat, något bättre. En väns vän bredvid dig i soffan, ni utbyter några ord och blir sedan vänner på Facebook och följer varandra på twitter. En snygg brud på en fest som du hånglar upp och sedan ligger med. En galen brud som du dumpar under prides mest intensiva dagar.
Det finns alla typer av människor och troligen har du, liksom jag, en hel rad av olika människor i din bekantskapskrets. En del nära vänner, en del utbytbara. När bestämmer man om man ska gå vidare i vänskapen eller bryta upp eller kanske låta relationen vara precis som den är?
I helgen besökte Fotbollsflatan återigen Stockholm. Stress var bara förnamnet. Det finns så många man vill umgås med men så lite tid. Då gäller det att prioritera. FF valde, som sig bör, att hänga på flatklubb och gå på och se cupfinlanen mellan Djurgården och KIF Örebro – mer om den matchen i ett senare inlägg, (don´t worry Malla, hela världen kommer att få veta att du hade rätt och jag hade fel. Lundh må ha missat straffen men det blev tydligen mål på den där Örebrohörnan. Innan det inlägget dyker upp kanske du kan försöka räkna ut vart jag hittat ditt smeknamn? Eller är det en för lätt utmaning?)
FF umgicks även med världens mysigaste ungar och deras eminenta men mamma. Och efter heldagen med de underbara barnen insåg FF att hon troligen vill ha egna barn någon gång i livet. Eller? Räcker det kanske med syskonbarn?
FF gjorde slut med en vän som känner mig alldeles för bra för att inte finnas där när jag behöver det. Vet alldeles för mycket för att inte förstå och inte erbjuda en kram. En relation som tillslut blev ojämställd på ett icke sunt sätt. Jag sörjer inte. Tänker att det ger mig tid att bygga på andra relationer istället. En del relationer kommer jag att bygga mer på än andra, för så funkar jag, ni, vi. Och ställer jag denna vänskap, denna vänskap jag nu valt att avsluta, mot en annan blir kontrasterna tydliga. Denna vän, min dumpade vän, låt oss kalla henne Zelda, vet mycket om mig. Hon vet om hur mitt liv har sett ut, i stora drag utan att känna till allt för många känsliga detaljer, hon vet om vilka händelser i livet som påverkar mig än i dag och känner till min nutid. Man kan tycka att Zelda borde kunna sträcka ut en hjälpande hand när FF behöver det. Det gör hon inte. Däremot kräver hon att FF ska komma rusandes när hennes vänstra ringfingernagel brustit. Det är vad vi kan kalla för en inte riktigt sund relation. När den ena parten ständigt ska vara den vars axel man kan gråta mot. När den ena parten ska finnas där till 100% hela tiden medan motparten vägrar att ge en timme av sin värdefulla tid någon gång då och då. Misstolka mig rätt här. FF har inga problem att ställa upp för sina vänner, verkligen inte. Men jag har tidigare försökt förklara att man ibland måste få gå utanför rollen som stöttande och kliva in och kunna be om en kram. Får man då ingen kram kanske det är dags att göra slut, eller?
Vi ställer Zeldas beteende mot en annan brud. Vi kan kalla denna brud för Dubbel. Dubbel och FF har känt varandra i nästan två år men då de större delen av tiden har jobbat ihop har det inte riktigt funnits plats för förtroliga samtal rörande det förflutna. Och även om de nu idag väljer att presentera varandra som vänner vet de inte jättemycket om varandra. Dubbel vet mycket lite men under FF:s Stockholmsvistelse valde hon ändå, trots att hon egentligen inte behövde, att sträcka ut en hand och erbjuda stöd i en situation hon knappt vet något om. Hon sträckte ut handen och lyckades på något sätt förmedla allt det där som Zelda missat – trots att Zelda borde vara klokare eftersom att hon har bakgrundsfaktan. Kanske är det en fråga om ålder? Klokhet kommer tydligen med åldern? Men vem har tid att vänta på att åren ska gå när vi snackar relationer?
Skillnaden mellan en relation och en annan blir tydlig när man ena dagen väljer att göra slut med än vän för att nästa dag inse att här, mitt emot FF i den svarta soffan sitter en brud som jag vill lära känna bättre. Allt på grund av en liten gest. Eller en gest som aldrig infann sig. När bestämmer man om man ska gå vidare i vänskapen eller bryta upp eller kanske låta relationen vara precis som den är?
