2009 - vad var det som hände egentligen?

2009 var ett år då ingenting blev som det skulle. Inget blev som det borde enligt tradition och logik. Ingenting, absolut ingenting blev som det borde ha blivit. Umeå puttades ned från den tron de suttit på i många år. Guldfavoriten Sverige floppade i EM och Mr Dennerby, fick trots det, sitta kvar som förbundskapten. En okänd brud, med Göteborg som klubbadress, tog allsvenskan med storm och dundrade in mål på mål. Lotta Schelin tappade formen totalt vid helt fel tillfälle, Sara Thunebro lämnade Djurgården för Frankfurt. Umeå, och många fler, brottades med ekonomiska bekymmer. Asllani snackade sig till en plats i den svenska startelvan. Seger segrade, liksom hennes Linköping.
2009 blev året då ingenting blev som det skulle.

Årets spelare: Caroline Seger.
Talangen blommade ut på allvar under 2009 och kanske, kanske har nu Malin Moström fått sin rättmätiga efterträdare. Eller, ingen kan axla Mosans mantel. Men Seger kan bli landslagets nya ledare, det visade hon under 2009 då hon ledde Linköping till Seger i cupen, supercupen och allsvenskan. En ledare är en ledare, och det leder ofta till Seger.

Årets match: Linköping – Umeå.
Den moraliska finalen i näst sista omgången av årets allsvenska kan mycket möjligt ha varit årets största klubbmatch inom damfotbollen, inte bara i Sverige. Utmanarna krossade mästarinnorna i en match ingen av spelarna lär glömma än på några år.

Årets mål: Sista målet i matchen mellan Hammarby och Umeå.
Klockan hade passerat 90 minuter och på Kanalplans hemmabänk hade Hammarbyspelarna svårt att dölja sin glädje. Publiken, ungefär 250 tappra själar, muttrade ”hur är detta möjligt, 3-1 mot självaste Umeå?” Då klippte Johanna Andersson in sitt andra, och Hammarbys fjärde, mål för kvällen. Mäktigt!

Årets vinnare: Damallsvenskan.
I många år har damallsvenskan varit tråkigt förutsägbar. I år ändrades det. Trots att Linköping vann damallsvenskan heter damallsvenskans största vinnare 2009 just damallsvenskan. En jämnare och mindre förutsägbar serie är en bättre serie.

Årets flopp: Sverige.
Det snackades om guld. Men när det gällde att visa framfötterna på allvar valde Sverige att backa och Norge kunde leka hem kvartsfinalen i EM. Det om något måste ses som en flopp med stort F.

Årets topp: Tyskland.
De vinner och vinner och vinner. Varje år, varje mästerskap, står de pall för pressen och gör precis det som förväntas av dem – de vinner. Är inte det styrka så säg.

Årets tränare: Magnus Wikman.
Torbjörn Nilsson eller Magnus Wikman, det är frågan. Båda lyckades med makalösa bedrifter under 2009. Skillanden mellan dem, det som i sin tur gör att Wikman hyllas mer än Nilsson, är helt enkelt att guld är mer värt än silver.

Årets mest överskattade: Renate da Cousta.
Brassan som gjorde sig ett namn redan under VM 2003 kom till Malmö som en tilltänkt frälsare. Hon lämnade staden som en förlorare. En stelfrusen, smått oinspirerad och bortglömd förlorare – typ.

Årets mest underskattade: Sara Thunebro.
Det har snackats om Rohlin, Seger och Sjögran. Men Sveriges bästa spelare under EM i Finland hette Thunebro. Och de som såg hur hon bar fram Djurgården under allsvenskans första halva kan inte göra annat än skaka på huvudet och hålla med om att Thunebro är inte ens hälften så hyllad och älskad som hon bör vara.

Årets hej då: Victoria Sandell Svensson, Hanna Ljungberg och Kicki Bengtsson.
Tre oersättliga profiler lämnade elitfotbollen under 2009. Tre profiler som kommer att saknas, men förhoppningsvis inte försvinna för gott.