Härlig har just kommit med tåget och hon och Fotbollsflatan promenerar runt på söder.

Härlig: När var det vi sågs sist?
FF: Igår (skrattar och fattar Härligs hand)
Härlig: Va? Var det igår? (ser förvånad och förvirrad ut)
FF: Ja igår, innan du åkte och jobbade. När det var så där sjukt varm och vi var ute i solen hela dagen och typ fick solsting, remeber segis?
Härlig: Aaah! Det VAR igår, det känns som evigheter sedan.
FF: Det säger du jämt!
Härlig: Vad då?
FF: Så fort vi ses frågar du när vi sågs sist. Och det är alltid dagen innan. Och du blir alltid lika förvånad. ”Men gud, det känns som mycket längre sen!” typ.
Härlig: Gör jag? Men det känns som mycke längre sen! Det måste vara för att tiden går så långsamt när vi inte ses. Du vet, tiden går fort när man har roligt och när vi inte umgås är det inte lika kul. Då går tiden alltså långsammare. Typ. Förstår du?
FF: Mmmm, typ…

Det magiska mästerskapet - Den dyrbara skatten

När gulklädda Sverige med Kapten Moström i spetsen gick ut för att möta Afrikanska mästarinnorna Nigeria visste det förutsättningarna. De var tvungna att vinna matchen. De var tvungna att vinna men kanske skulle inte ens seger räckas till en plats i kvarten. Men vetskapen om att USA och Nordkorea skulle mötas senare på kvällen och att halva Sveriges öde låg i Amerikanskornas händer, eller vid deras fötter, gick Sverige ut på planen. Ut för att göra det de kunde. Ut för att vinna matchen.

I halvtid var ställningen fortfarande 0-0 trots att Sverige skapat chans efter chans, trots att de gett allt för att avgöra matchen. I vägen för segern stod en dyrbar skatt – Precious Dede. Gång på gång på gång stoppade hon de svenska målchanserna, gång på gång på gång räddade hon bollen i sista stund innan mållinjen. Skulle den dyrbara skatten förstöra Sveriges drömmar?

Svaret? Nej, i den andra halvleken visade Hanna Ljungberg och Malin Moström att Dede var mänsklig. Umeås anfallstjärna lurade Precious på hjälterollen, två gånger om. Kapten Moström punkterade sedan matchen med ett fenomenalt 3-0 mål. Vem som passade fram till Ljugans första mål? Vem som hittade Kapten Mosan? Drottning Victoria!

När Sverige, trötta och svettiga, gick av planen visste de att de hade gjort vad de kunnat. Nu var det upp till USA. Sveriges öde låg nu vid amerikanska fötter.

Andas med mig!

Jag skulle vara singel, roa mig, hångla massor, flörta ännu mer. Men det blir aldrig som man
tänkt sig va?

När Härlig frågade chans och jag svarade ja såg jag det mest som ett skoj. Ett sådant där barnsligt bus. Ungefär som när jag frågade chans på en söt liten pojke som satt bredvid mig under luncherna på lekis. Jag skulle vara fri som en fågel men ändå ha tryggheten i att fanns det ingen annan att hångla med så fanns ju Härlig.

Imorse vaknade jag runt halv nio, Härlig lika så. Jag vänder på mig i sängen, lägger armen över Härligs mage men ändrar mig och tar bort den igen.
Inom loppet av några sekunder känner jag hur Härlig tar min hand och återigen placerar den på sin mage.
Hennes hand på min hand på hennes mage.
Vi andades tillsammans och det var då jag insåg att jag är rökt, körd, såld!

Den lilla gesten, handen på handen på magen, fick mig att inse att det verkligen aldrig blir som man tänkt sig.

Vi andades tillsammans och jag insåg att jag är kär.

VM-profilen: Drottning Victoria

Efter 1-0 vinsten mot Nordkorea rådde det VM-feber i Sverige. Och hetast av alla spelare, mest eftertraktad och jagad av journalisterna var Victoria Svensson. Vickan hade nätat i VM:s två inledande matcher och var, så långt, Sveriges ända målskytt i turneringen.

Vickan, som tillvardags, spelade i topplaget och guldaspiranten Djurgården/Älvjsö slog igenom på allvar under 1998 då hon vann den allsvenska skytteligan som 22-åring. För den prestationen belönades hon med Diamantbollen – ett pris som ges till Sveriges bästa kvinnliga fotbollsspelare. 2003 var hon återigen i den allsvenska skyttetoppen. Och i VM var hon magisk. Hon hade nätat mot USA i öppningsmatchen och mot Nordkorea i ödesmatchen. Skulle hon hitta målet även mot Nigeria – även det en måstematch?

Det magiska mästerskapet - Drottning Victoria presenterar sig!

Några år tidigare hade hon funderat på att lägga av med fotbollen. Sluta i landslaget. Men hon bestämde sig istället för att träna hårdare och sikta högre.


Under EM 2001 var Victoria Svensson inte given i landslagets startelva efter det mästerskapet grubblade hon länge och väl och kom fram till att hon F-A-N inte tänkte se nästa mästerskap från bänken. Hon skulle ha en plats i startelvan om det så innebar blod, svett och tårar.


7 minuter in i Sveriges andra VM-match – ödesmatchen mot Nordkorea – ligger bollen i nät och målskytten Victoria ”Vickan” Svensson skriker ut sin lycka. Hon och alla andra vet att det här var precis den starten som Sverige såväl behövde.


Där och då, i den 7:e matchminuten, var Vickan matchens första målskytt. I halvtid klev hon av planen som matchens gigant. Efter 90 minuter var hon inte bara matchhjälte utan även Drottning Victoria med stora delar av det svenska folket – de delarna som bryr sig om damfotboll vill säga.


Nordkorea hade ställt upp sin röda arme med målet att begränsa Sveriges anfallsspel. De lyckades så när, men åt Drottning Victoria kunde de inget göra. När Malin ”Malla” Andersson kom loss i utkanten av straffområdet och på volley trollade in bollen till Vickan var det inget snack om saken. Vickan såg bara målet och mål blev det.


Matchen slutade 1-0 i blågul favör. Matchhjälten och drottningen hade presenterat sig.

Victoria Svensson hade nått sitt mål. Inte F-A-N skulle hon sitta på bänken i detta mästerskap!

Det magiska mästerskapet - den tunga starten

VM i USA 2003 var ett magiskt mästerskap, låt mig berätta lite mer om det. Låt mig föra er nästan sex år tillbaka i tiden, låt mig visa er magin i det mästerskapet.

Den 21 september tågade två taggade lag in på planen för att sparka igång det fjärde världsmästerskapet för damer. Värdnationen USA ställde sig på ena sidan av planen, redo att möta sina motståndare – Sverige.
USA:s lagkapten, Mia Hamm, skakade hand med Sveriges dito, Malin Moström och matchen blåstes igång av Dongqing Zhang. Redan från början tog USA tag i taktpinnen och svenskorna – för dagen klädda i blåa tröjor – hade svårt att hänga med i värdnationens rasande tempo.

Sverige vägde helt enkelt för lätt och de regerande VM-mästarna USA kopplade greppet direkt. En ung och oerfaren Abby Wambach visade styrka och kyla när hon rundade mittbacken Jane Törnqvist två gånger om och fick fram bollen till storstjärnan Mia Hamm som skarvade bollen vidare till veteranen Kristine Lilly. Lilly laddade med högern och plötsligt rasslade det till i nätet bakom den svenska målvakten Caroline ”Carre” Jönsson. 1-0 var ett faktum. USA hann även med att göra 2-0 (även denna gång assisterade Mia Hamm) genom Cindy Parlow innan de första 45 minuterna var spelade. Ledningen kunde dock varit betydligt större.

Reduceringen kom i den 58:e minuten. Målskytt? Victoria Svensson. Där och då fanns det ett hopp om en poäng för Sverige. Ett hopp som släktes snabbt och även denna gång var Mia Hamm kreatören bakom målet. Hennes hörna nådde Shanon Boxx och 3-1 blev slutsiffrorna.

Deppande Svenskor lämnade RFK Stadium och alla visste det att om det blev förlust mot Nordkorea fyra dagar senare skulle VM-äventyret vara över.

Att vara eller inte vara tillsammans

Fotbollslflatan står vid spisen när Härlig kommer hem. Härlig blir överlycklig och ställer sig, som den medmänniska hon är, och tappar upp diskvatten.

FF: Jag pratade med The Boss idag, hon undrade om vi är tillsammans.
Härlig: Men va, varför undrade hon det?
FF: How knows? Hon kanske vill fetragga på mig och undrar då om det är lugnt liksom.
Härlig: Vad sa du då?
FF: Vad jag sa? Att vi inte är tillsammans såklart.
Härlig: Aaah! Varför sa du det?
FF: Men vi ÄR ju inte tillsammans!
Härlig: Måste du säga det till henne, nu kommer hon ju ragga på dig!

Härlig blir lite småputt, lämnar den rinnande kranen åt sitt öde och äntar istället vardagsrummet. Jag står kvar, skakar på huvudet och kan inte låta bli att skratta.

Härlig: (skriker från vardagsrummet): Får jag chans på dig?
FF: Va? Vi har ju snackat massor om det och kommit fram till att vi inte ska vara tillsammans.
Härlig: Men jalla, får jag det eller? (Härlig kommer nu tillbaka in i köket)
FF: Sluta larva dig nu va.
Härlig: Jag larvar mig inte. Jag vill inte att The Boss ska ragga på dig, jag vill inte att du ska ragga på henne. Får jag chans på dig eller?
FF: Är du seriös? Jag ska inte ragga på The Boss och hon kommer inte ragga på mig.
Härlig: Men jag vill inte att du ska ragga på någon!
FF: Suck, men jag vill ju ligga med någon, då måste jag få ragga.
Härlig: Men vi ska ju ligga, pucko!
FF: Ja just det, förlåt - glömde.
Härlig: Men svara då, får jag chans på dig?

Inbokat i allmanackan - Sex

Fotbollsflatan och Härlig tar en promenad klockan två på natten för att köpa snus. Lite runda under fötterna är de.

Härlig: Jalla, ska vi ha sex eller?
FF: Va?
Härlig: Ja men ska vi det?
FF: Nu?!
Härlig: Nej men ska vi ha sex menar jag...
FF: Aha, du tänker så.
Härlig: Jalla, svara.
FF: Nej, jag säger pass på den frågan, man får säga pass! Men jag kan svara på om jag vill ha sex med dig... Ja! Men det är inte samma sak som att säga att vi ska ha sex.
Härlig: Okej, vi ska alltså ha sex.
FF: Men jag sa ju att...
Härlig: Jalla, var tyst, sak samma!

Ha eller äta kaka?

Men skjorta och mörka jeans, tillfixat hår och nya skor, var jag på väg ut för att ta en öl men några kompisar. Även the ex skulle närvara vilket kändes bra, när vi bröt tog vi snabbt beslutet att (på flators vis) fortsätta vara kompisar. Och nu var det dags att ta en öl tillsammans för första gången sedan uppbrottet. Befann mig hemma hos Härlig. Den senaste tiden har vi haft en hångelrelation och spenderat mer och mer tid tillsammans. Men gång på gång har vi pratat om det faktum att vi inte vill ha ett förhållande och således är vi alltså fria att flörta, hångla och ligga med vem helst vi behagar. Trots det muttrar Härlig, på det barnsligt söta sätt bara hon kan, när det är dags för mig att möta upp the ex ock kompisarna:

Härlig: Jag vill inte att du ska hångla med någon annan...
FF: Tystnad - då jag inte hört vad Härlig sagt.
Härlig: Hallå, tänker du det eller? Ska du hångla med the ex?
FF: Sluta larva dig, jag ska inte hångla med henne.
Härlig: Men du sa ju att ni hade sjukt bra sex? Ska ni inte fortsätta ha sex?
FF: Öhmm, nej...
Härlig: Men varför inte det?
FF: Men vad snackar du om? Först vill du INTE att jag ska hångla med henne och sen tycker du vi ska ha sex, jag förstår inte. Make up your mind, jalla!
Härlig: Men... jag vet inte... Jalla själv!
Lång konstpaus följer, jag tittar på Härlig, lägger en hand på hennes axel och vi kysser varandra.
Härlig: Men åååh! Nu vill jag ju verkligen inte att du ska hångla med någon annan!

Gratis program och matchsällskap

Djurgården - Stattena. På förhand kändes det som en väldigt icke-het fotbollsmatch. Stattena hade innan gårdagens match tagit 3 poäng i årets serie, Djurgården 10 fler men bara stundtals presterat bra fotboll. Ändå valdet jag att, helt singel, utan sällskap, söka mig till Krillan. Regnet gav mig en dålig hårdag och jag kände mig allt annat än het. Men sedan kom jag fram till biljettluckan. Väl där visade jag upp mitt frikort och hälsade på tjejen som satt i luckan och log mot mig - 20-25 år var hon, tippar jag på. Väntade mig att snabbt passera insläppet efter som jag var sen och matchen redan hade sparkats igång. Men tjejen i luckan tappar då ut en papperslapp genom luckan samtidigt som hon ger mig ett matchhäfte, som ska kosta 20 kr, gratis. Givetvis plockar jag upp lappen åt henne och tar med ett leende emot matchprogramet. Lite konfunderad över att jag fått det gratis.

Bruden: Tack!
FF: Öhm, jo det var så lite...
Bruden: Du är alltid så himla trevlig (här ler hon stort) är du själv här idag? Du brukar väl ha med dig någon kompis eller två? Sist var det någon blond tjej.
FF (inser nu att bruden flörtar och att hon troligen tappade lappen med flit...): Aha, ajo, men idag var det ingen som ville hänga på.
Bruden: Så du är en riktigt fotbollsfantast? Som går på fotboll själv menar jag.

Samtalet flyter på en stund. Bruden lämnar luckan och helt plötsligt har jag sällskap genom denna match också. När matchen är slut har jag ännu inte frågat efter brudens nummer men som valde att uttrycka det - chansen finns att vi ses igen. Djurgården - Kristianstad, 3 juli. Blir det ytterligare än ohet match kan tänka?

Vad är det som händer i Malmö?

Djurgården besegrade Hammarby med siffrorna 5-2 i Stockholmsderbyt. De blåblåas spel värmde på ett annars kyligt Kristineberg. Länge satt jag och funderade över vart alla flator hade tagit vägen. Skåningen hävdade då att det säkert var massa flator på plats och att man helt enkelt inte kan avgöra människors sexuella läggning bara genom att titta på dem. Jag hävdar motsatsen.

Efter en kaffe och en korv, ett straffmål av Bajen och sedan två snabba djurgårdsmål slutar jag plötsligt fundera över flatorna. Slänger en blick mot resultattavlan och får en smärre chock. Malmö – Sunnanå 0-4. 0-4? Jag gnuggar mig i ögonen och tvingas inse att det är sant. Malmö som innan den matchen bara släppt in 3 mål i årets allsvenska ligger under med 4-0 mot mittenlaget Sunnanå. Vad är det som händer med storklubben Malmö?

När jag kommer hem bekräftas slutresultatet på damfotboll.com, matchen slutade 4-0 och LDB Malmö (guldfavoriter i början av april) är nu borta från guldstriden. Vet inte ännu om detta gör mig glad eller ledsen, troligen det sistnämnda. Vem ska nu hindra Umeå från att ta sitt femte raka SM-guld?

Ljungan till EM? Nej tack

I lurarna sjunger Pia Sundhage om tjejer som är bäst. EM-låten 1987 låter både larvig och klysig på samma gång.

"De ä dags att ta nya tag i vårt blågula damlandslag. Kom igen och häng me nu, ååååhå.
Vi tjejer, vi ä bäst. Så se upp i öst å väst. Vi ska sporra varan, för vi vet va vi kan. Sikta högt å satsa mest" sjunger Pia på bred göteborska.

Funderar över det som går att läsa i dagens nummer av sportbladet. Funderar över hur det skulle låta om Hanna Ljungberg, med sin norrlänska dialekt, sjöng samma rader som Pia. Ännu sämre antagligen. Men det får vi nog aldrig veta.

Just nu pågår, enligt Sportbladet, en övertalningskampanj från förbundskaptenen Dennerbys sida. Han vill ha Hanna Ljungberg i EM-truppen. Och visst, en spelare som Ljungan är alltid intressant. Låt mig berätta lite om Hanna "Ljungan" Ljungberg.

2003 utsågs hon till världens tredje bästa fotbollsspelare. Det är stort, oerhört stort. Endast Birgit Prinz (tyskland, vm-drottning 2003) och Mia Hamm (usa, en legend inom damfotbollen) placerade sig före den lilla svenskan. Vägen dit var lång för Ljungan. 1996 fick en då 17årig Hanna en plats i OS-truppen. Efter det rullade allt på i skaplig takt och när hon 2008 lade de blågula skorna på hyllan hade hon hunnit med 130 kamper i landslagströjan. 72 mål i blågult talar sitt tydliga språk. Behöver jag nämna att hon är den svenska som gjort flest mål i landslaget?

2008 som sagt, då vinkade Hanna tack och hejdå til Dennerby och hans landslag. Skador hade förstört såväl VM 2007 som OS 2008. Men nu har hon varit hel i nästan en halv allsvensk säsong. Och då vill Dennerby se henne i landslaget igen.

Dennerby vill men inte jag. Dels för att Ljungan inte imponerat så pass i årets allsvenska att hon förtjänar en plats i truppen. Dels för att att man sätter inte en legend som Ljungan på bänken och om hon tackar ja till en plats i EM kommer hon att ta en plats i startelvan. Det är där jag tvekar. Jag vill se ett drömanfall med Lotta Schelin och Jessica Landström i EM. Detta gör att Victoria Svensson (kaptenen) får ta ett kliv bakåt i planen och agera mittfältare. På bänken finns säkerligen Madelene Enlund och Linköpings stjärnskott vars namn jag ännu inte lärt mig stava. Det finns ingen plats för Hanna Ljungberg helt enkelt.

Visst får jag lite nostalgikänsla i kroppen när jag dagdrömmer mig bort och åter ser Ljungan i den blågula dressen. Men förnuftet säger att hon nog bör stanna hemma när landslaget reser mot Finland och EM.

Toppar och floppar i årets allsvenska

Dags att tycka till om damallsvenskan 2009 där 10 omgången spelas i helgen. Vad har varit bra, dåligt eller precis som vanligt? Vilka spelare har imponerat, vilka kan man förvänta sig mer av? Och mycket mycket annat.

Vi börjar med mitt lag, de blåblårandiga laget som lirar på arenan som gud glömde. Djurgården är laget och arenan Kristinebergs IP ligger mitt i ett industriområde, dock är det helt underbart att sitta där på läktaren när solen lyser. Djurgårdens målsättning inför säsongen var dels topp tre och dels att bli bästa stockholmlaget. Jag höll, minst sagt på att tappa hakan när jag hörde den högt ställda målstättningen. Topp 3? Bäst i Stockholm? Med truppen Djurgården har förstod jag redan från början att det var en önskedröm som inte skulle slå in. Och mycket riktigt, efter 3 omgångar med idel vinster trillade förlusterna in. Malmö, Linköping och Umeå blev alla för svåra. Inget konstigt med det men att de sen förlorade derbyt mot AIK och bara fick 1 poäng i Örebro visade att Djurgården varken kommer att sluta topp 3 eller bli bästa stockholmslag denna säsong.

Ett annat lag som överraskat negativt är just AIK. Inte heller Hammarby har presterat bra hittills, damfotbollen är i det närmaste död i stockholm. Det räcker med att titta på de pinsamt dåliga publiksiffrorna för att förstå det. Det ända som känns hett med damfotbollen i Stockholm just nu de snygga flator som söker sig till Kanalplan, Kristineberg eller Skytteholms helg efter helg.

Göteborg däremot är ett lag som överraskat i årets allsvenska. Men 7 vinster, två oavgjorda och en förlust skuggar de Umeå i toppen, strax för Örebro och Linköping. Högst uppe i toppen? Umeå såklart, Umeå – tyvärr. Jag trodde verkligen på Linköping i år, trodde att de och Malmö kunde utmana de oslagbara från norr. Men inte då. Både Linköping och Malmö inkaserade uddamåls förluster mött ett Umeå utan Marta. Linköping ligger 7 poäng efter Umeå, Malmö 8. Allt är precis som det brukar i Umeå alltså. Frånsett att Marta flyttat (tack gud!) och att laget förlorat en match i serien, mot Sunnanå!

Annars är jag grymt imponerad av Ramona Bachmann, 19 åringen som klivit fram i Martas frånvaro och varit allsvenskans bästa spelare såhär långt. Varför kommer inga sådana talanger fram i Sverige? Vad hände med Asalani (Linköpings unga stjärnskott, debuterade i landslaget 2008)? Just nu känns det som hon snackar för mycket och presterar för lite.
Sist men inte minst – hetast i damallsvenskan?

Sofia Lundgren, Linköping. Ständigt denna Fia Lundgren!

Att komma ut

Det här med att komma ut behöver inte vara så himla svårt egentligen. Låt mig berätta två olika storys för er.

I den första historian flyttar vi oss två år tillbaka i tiden. Jag hade börjat troppa min sexuella läggning för folk. Familjen visste, de närmsta vännerna liksa så och några av brudarna i fotbollslaget också. För att undvika tissel och tassel bestämde jag mig en tisdag för att komma ut för hela laget, Hetrolaget. Sjukt nervös harvade jag mig igenom årets första gränsträning, glidtacklingarna löste av varandra. Efter träningen säger tränaren några ord till laget. Efter det tog jag över, ungefär såhär lät det;

”Alltså, jag gillar inte skitsnack så…” kort konstpaus följer, FF sätter händerna i sidan, står bredbent och stirrar ner i det gröna gräset, väger orden på tungan och säger sedan, högt och tydligt.

”Jag är helt jävla lesbisk!” FF tittar snabbt upp på sina lagkamrater och spottar sedan framför sig i gräset.

Responsen som följer består av enkla meningar, hummanden och mycket skratt.
Vilken reaktion jag hade väntat mig vet jag inte riktigt men det var inte skratt. Helt i onödan hade jag alltså gått runt och varit galet nervös. När jag stod i duschen slogs jag av tanken – Är det inte svårare en så?

Nästa story så
För en vecka sedan satt jag på en match mellan Hetrolaget och derbykonkurenterna. Jag och Tyskan håller handen, att hångla i småstaden finns inte på kartan. Brevid oss sitter ett tiotal unga tjejer på 10-12 år, några av dem har jag varit ledare för i fotbollsskolan några år tidigare. Tjejerna flamsar och tramsar, jag och Tyskan skrattar en hel del och är inte alls beredda när
frågan flyger genom luften;

”Vad heter din pojkvän?” en liten blond tjej tittar undrande på mig.

”Öhm, jag har ingen pojkvän” svara jag och tittar bedjande på Tyskan, försöker genom tyst kommuikation, bli räddad ur situationen.

”Vad hette din förra pojkvän då?” undrar tjejen och Tyskan, som vägrar rädda mig, skrattar tyst.

”Alltså, jag har aldrig haft någon pojkvän” muttrar jag och hoppas att frågorna ska sluta där men istället blir de andra småtjejerna också intresserade av vår diskussion. Jag blir mer och mer obekväm med situationen och vill helst bara försvinna medan Tyskans skratt ökar i styrka.

”Men, varför har du aldrig haft någon pojkvän?” undrar en liten brunhårig tjej med glasögon.
Jag skruvar på mig, tittar på Tyskan, muttrar halvhögt ”hur fasen förklarar man det här för några tolvåringar?” Tyskan skrattar nu hysteriskt högt. Plötsligt kommer så frågan som jag absolut inte ville höra från dessa tjejer, vem som ställer den är jag fortfarande osäker på, men frågan flyger ligföbannat genom luften.

”Gillar du tjejer?” alla blir tysta, så även Tyskan. Själv är jag så chockad att jag inte vet vad jag ska svara men tillslut får jag ur mig ett ja. Efter det fortsätter tjejerna att undra – vad heter min flickvän (har ingen) vad hette min förra flickvän (hetrobruden) är jag kär (nej) och så vidare.

Kloka tjejer, tänkter jag fortfarnade. Det tog min homosexuallitet på ett sådant sett jag aldrig trodde 10-12 åringar skulle göra. Fortfarande är jag dock lite sur över att Tyskan slapp svara på alla frågor, hon kunde skratta oavbruttet i nästan 90 minuter.

The Boss och katter

Stadsbo som man blivit under den senaste månaden på grund av umgänget med Tyskan, har jag börjat hänga på stans flatklubbar. Eller en av stans flatklubbar alltså, en så länge har jag inte direkt utforskat marknaden fullt ut utan bara valt att besöka den klubb som ligger drygt 3 minuters gångväg från den lilla etta där jag och Tyskan spenderar vår lediga tid. Hur eller hur, förra veckan var det dags igen. I sällskap med Tyskan, Mulle, Snyggot, Speakern och Butter stövlade jag in på Momma lite efter halv nio på kvällen. Vi slog oss ned vi ett bord, jag hälsade kort på The Boss och beställer två öl – en till mig och en till Tyskan. Kvällen flyter på i ett bra tempo och efter en stund bestämmer jag mig för att gå bort och byta ett par ord med The Boss, i farten säger jag till Tyskan.

”Hur mycket ska vi sätta på att det första hon frågar är vem av er alla som är den berömda Tyskan?” The Boss har nämligen redan förklarat att hon inte tror på snacket om vi är bara vänner.

”Men, fattar hon inte det så är hon ju dum!” suckar Tyskan och mycket riktigt, det första The Boss gör är att be mig peka ut Tyskan.

Senare under kvällen kryper det fram att hela mitt sällskap mer än gärna skulle strula med The Boss, även hetrobrudarna. Funderar fortfarande på om det är något jag ska delge The Boss, finns ett risk att hennes ego då blir alldeles outhärdigt stort.

När jag, under ett kort ögonblick av kvällen försvinner ut ur Tyskans närhet ser jag henne, hon med katten. Fotbollsspelaren som helt enkelt inte vill skylta med sitt privatliv och således inte skriker ut att hon bor tillsammans med en kvinna utan, som många andra, pratar om ”katten”. Låt mig upplysa er om att många fotbollstjejer i allsvenskan och landslaget har katt. Efter 7 öl är det en bedrift att jag valde att inte gå fram till fotbollsspelaren utan istället viker av till toaletten. Efter det går jag och Tyskan den korta promenaden hem. Jag tänker att Stockholm är en bra stad, många snygga brudar.