Är det inte härligt med män som försöker förstå damfotboll?

Söndagskvällen spenderade Fotbollsflatan i sällskap med en hel drös skolkamrater. Mat, dryck och fotboll på en lokal sportbar stod på menyn. Så fort det offentliggjordes att Zlatan skulle få börja sitt första El Clasico på bänken sa jag: ”Han kommer komma in i andra och avgöra, jag lovar”. Den som inte tror mig får fråga runt och söka sanningen på egen hand.

Under den rätt tråkiga matchen diskuterades det en hel del herrfotboll – som sig bör. Men också en del damfotboll. 100% ville inte bara förklara varför han föredrar Serie A framför La Liga utan han ville också höra varför FF i sin tur föredrar damallsvenskan framför herrallsvenskan. Jag la fram samma argument som jag alltid gör i denna typ av diskussioner. Pratade om ödmjukhet, konsten att stå på benen och inte kasta sig så fort någon blåser på en. Jag pratade om ett ärligare spel och en publik som inte förstör och som inte tycker att det är viktigare att hata motståndarna än att stötta och älska ”sitt” lag.
Efter det diskuterade vi Johanna Frisks övergång till Tyresö. 100% ville veta om jag tyckte att hon valt rätt lag (ja) och om hon är tillräckligt bra för landslaget (nej).
När matchen mellan Barca och Real tog halvtidspaus ville 100% att FF skulle avgöra vilken liga som är bäst, den tyska eller den svenska. Efter en lång utläggning föll min röst på den svenska.
Under andra halvlek hann vi även med att bolla åsikter om Asllani, Seger och Marta. Jag fick tillfälle att förklara varför jag hellre intervjuar Marta än Hanna Ljungberg eller Vickan – trots att jag inte direkt är ett big fan av Marta.

Varför låter jag detta bli ett till ett blogginlägg? Jag vet inte, men är det inte härligt med män som försöker förstå damfotboll istället för att förkasta sporten och muttra ”äh, kvinnor ska inte spela fotboll”?