Den gyllene generationen.

Vi känner alla till 77:orna. De magiska och briljanta, skimrande lätt i guldfärg. Eller kanske snarare silverfärg. Hur eller hur, vi känner till dem.
Victoria Sandell-Svensson. Måltjuven som på senare år tog klivet ned i planen och med tiden blev både kapten och Sveriges mesta landslagsspelare genom tiderna. Therese Sjögran, teknikern från Malmö som på senare år blivit en av landslagets viktigaste spelare. Hanna Marklund, backklippan som bytte guldlaget Umeå mot bottenlaget Sunnanå för att bli än bättre fotbollsspelare. Målvakten Caroline Jönsson som alltid varit Fotbollsflatans personliga favorit. Mittfältarna Linda Fagerström och Anna Sjöström – båda viktiga och ledande i sina klubblag under stora delar av 2000-talet, för att inte tala om att de båda var med i VM-laget 2003. Tuffingen Frida Östberg som i matchen mot Brasilien 2003 visade hur man spelar på att någon bara är 17 år. Tina Nordlund som slog igenom på bred front under 2000 och sedan avslutade karriären alldeles för tidigt. Lägg där till Umeåspelarna Ulla-Karin Rönnlund och Maria Bergkvist och ni förstår att 77:orna var något speciellt.

Aldrig förr har vi sätt en sådan årgång i svenskfotboll. Jag undrar om vi överhuvudtaget sätt det i sportsverige alla kategorier.
Ytterliggare en ännu mer intressant fråga är om vi någonsin kommer att få se en sådan gyllene generation igen. Jag tror inte det. 77:orna är en generation på miljonen, so to speak.