Jag är på väg in i dimman. På riktigt. På riktigt, riktigt - seriöst. Har lyckats få endast ett fåtal timmars sömn inatt. Tankar springer fram genom huvudet. Tankar skringer både 100 meter häck och maratonlopp, samtidigt. Det innebär alltså snabbt, hoppigt och uthålligt. Så är mina tankar just nu, de springer i en himla fart, hoppar upp och ned och de slutar aldrig. Förutom det håller en förkylning på att däcka totalt.
På fredag har fotbollsflatan en deadline och en så länge är bakgrundsfaktan knappt gjord. I veckan ska fotbollsflatan också in på den lokala sportavdelningen och sälja sig till dem, marknadsföra sig själv så pass att de inte kan neka henne ett jobb. Just nu är det de sista mitt huvud vill tänka på.
Det är de tankarna som ligger sist i den där häckmaran. EM är innehavare av alla topp placeringar. När FF och en klasskompis för någon timme sedan åt lunch dök kommentarer som följer upp, med täta mellanrum.
"Jag blir ledsen! JAG SKULLE HA VARIT PÅ VÄG TILL FINLAND NU! Sverige skulle ha spelat semifinal ikväll".
"Min favoritlåt av Larsa är Kom ihåg mig. Akademikern har skrivit om den till mig. Den versionen handlar om fotboll, om att Sverige kommer att vinna och jag kommer att gråta. Men Sverige kommer ju aldrig att vinna och jag bara gråter och gråter ändå. FAAAN!"
"Jag är INTE redo att prata om förlusten ännu. Om någon i skolan nämner det riskerar den nog att åka på en smäll..."
Min hjärna är upphakad på förlusten, floppen, misslyckandet - och resten av mitt liv blir lidandes. Just nu bloggar jag instället för att boka den där intervjun. Varför? Därför att jag medvetet väljer att stanna kvar i det mörka, i det jobbiga. För att jag trivs där och för att damlandslaget i fotboll är min värld, min trygghet. Rasar de rasar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar