Kärlekssagan Me and Djurgården är över.

Anders Johansson har gått ut med att han lämnar Djurgårdens damer efter denna säsong. Eller får sparken, man kan uttrycka det på olika sätt (möjligen handlar detta om en kompromiss helt enkelt). Klart är att djurgården from now on inte har råd att ha en heltidsanställd tränare. Det känns inte bara amatörmässigt utan också en gnutta tragiskt. Mitt Djurgården! Mitt lag som inför denna säsong snackade vitt och brett om en fyraåsplan, en riktig satsning. Det är det Djurgården, det Djurgården som skulle satsa bigtime, som nu tycks stå med ena foten i helvetet. Det är det Djurgården som tycks röra sig mot konkurs i en hastig och stabil fart. Det faktum att "den stora satsningen" sprack efter ett halvår är direkt pinsamt. Det är nästan så att jag börjar undra hur inkompetent mitt lag och dess styrelse är. Ibland blir det inte som man tänkt sig, det vet jag om någon, men det är direkt patetiskt att denna satsning spricker efter mindre än ett år. Ingen kan påstå något annat.

Däremot kan jag inte låta bli att tycka att det är skönt att Anders Johansson försvinner från mitt lag, jag log när jag läste det. Jag har aldrig gillat Anders. Säkra källor gör gällande att han är en kompetent snubbe som kan fotboll och att han är väldigt trevlig vid sidan av planen. Legenden har säkert rätt i det, jag tvivlar sällan på Legenden.

Men under matcher, när domslut går emot Anders och Djurgården blir mannen snudd på galen. Han står ofta med ena foten utanför det markerade området - skriker och svär, klagar på både huvuddomare och linjedomare, motståndarnas tränare och mycket mer - you name it. Själv brukar jag sitta på läktaren, svära och muttra; "han är ju helt galen. Helt galen! Gör han så i nästa match ska är kärlekssagan Me and Djurgården över!" Jag har svurit att han som Anders beter sig är inte okej. Hans beteende kan jag som djurgårdare inte ställa mig bakom. Man beter sig inte så. Jag har gett Anders många chanser. Det där om nästa match här blivit nästa, och nästa och den efter det. Av det enkla anledningen att jag helt enkelt inte kan stänga av mina känslor och sluta heja på Djurgården. Tro mig, jag har försökt. Men laget i ens hjärta kommer alltid att vara just det.

Nu behöver jag inte försöka längre, inte kämpa mot känslorna mer. Anders lämnar Djurgården för att klubben sitter i skiten och pengarna är slut. Det känns inte riktigt bra. Jag hade nog hellre sett att pengarna funnits och att Anders varit kvar, trots att jag då hade suttit på läktaren och muttrat, svurit att kärlekshistorian Me and Djurgården nu var passé.