Kylslagen och trött knatar Fotbollsflatan in på banken. Kön är precis så lång som man inte vill att de ska vara. Minuterna tickar evighetssakta och folket framför rör sig framåt i snigelfart. Väl framme vid slutstationen och kvinnan i luckan som vid en första anblick förefaller vara tämligen vacker mumlar FF:

”Hej hej, jag tänkte. Alltså jag. Jag vet ju inte hur. Men alltså…” sedan blir FF tyst.
”Jag ska nog försöka hjälpa dig. Vad var det du ville ha hjälp med?” undrar kvinnan i luckan. Rösten, blicken, utseendet. Allt verkar så bekant. Läskigt bekant. Kan inte sätta fingret på vad det är. Men något, något är det.
”Jaaa, alltså. Öhm… Va?” orden dör återigen ut och jag inser att ordet idiot nu står skrivet i min panna. Vad är det som är så bekant med henne? Vem är hon?
”Vi tar det från början” säger hon med det typiska ”kunden-har-alltid-rätt-leendet”. Då förstår jag. Rösten! Utseendet! Blicken! Jag vet vem hon är, men jag vet också vad som saknas.
”Jo, jag vill sätta in pengar till en kompis. Men jag har själv inte den här banken. Funkar det?” säger FF och utan att invänta svar fortsätter hon:
”Sen har jag en fråga till; vart är tofsarna?
”Tofsarna?”
”Tofsarna! Vart är dom? Förresten – enligt mig är du Sveriges viktigaste spelare genom tiderna. Och målet mot Kanada. Så vackert – lycka!”
”Jaha, tack. Vad glad jag blir men. Vilket konto vill du sätta in pengarna på?”
”En snabb sak till bara. Kan du göra mig en tjänst? Nästa gång vi ses kan du väl ha glömt bort hela det här samtalet?”
”Nu förstår jag inte”.
”Alltså, jag planerar att boka in en intervju med dig. Och då vore det skönt om du inte tänkte ”ånej, den där jobbiga bruden från banken”. [Mitt namn], sportjournalist”
”Malin Moström, fd fotbollsspelare. Trevligt att träffas [Namn]. Nå, hur mycket pengar vill du överföra?