Fantastiska 4:an blir säkert en Toppen 3:a

Fantastiska 4:an tycks ha förvandlats till en Toppen 3:a. Riktigt hur det gick till kan jag inte svara på. Men någonstans på vägen blev jag kvar på perongen medan de andra vinkade från fönstret och beställde kaffe i bistrovagnen. Life sucks, dosen´t it?

Facebook, kära fina Fejan. Det är där jag inser att tåget åkt. Jag borde varit förberedd men det är jag inte. Vetskapen träffar mig som ett slag i magen. Någons status är något i still med ”ska träffar F4 idag, ska bli helt fantastiskt” och där sitter jag och undrar vart min inbjudan tog vägen.

Okej att jag har fallit bort ett par, tre gånger denna sommar. En studentfest här, en födelsedag där och en vinkväll där. Till mitt försvar kan jag säga att studentfesten var det enda jag glömde bort. Resten av gångerna hörde jag av mig och betonade att jag ville vara med nästa gång. Tror till och med jag skickade sms med budskap likt dessa ”känner mig skitdum. Ni kommer glömma bort mig, för jag är aldrig med. Jag vill ju vara med! Fattar fan inte vad jag håller på med. Shit, jag saknar er alltså!” – men det hjälpte tydligen inte. Sedan har jag också tappat en del av mitt varumärke. Mina sms. Mer än en person har förkunnat för mig att jag är fantastisk på att skicka sms. Fina sms, peppande sms, värmande sms. Rätt ord vid rätt tillfälle, tidigare har jag varit bra på att författa dem. Men jag gav upp för drygt ett halv år sedan.

Jag fick en kommentar från en i F4 som (i strulet med (O)härlig och i Prideröran) beklagade sig över att mina fantastiska sms inte trillade in längre. De andra höll med. Och baam! Där blev något jag gjort för att peppa dem helt plötsligt ett krav. Jag la ned de smsen. Till de tre brudarna (är du en av dem som fortfarande får sådana sms, tänk på att aldrig kräva dem so to speak). Inte för att jag inte ville skicka dem utan för att jag inte vill bli tagen för given. Dessa tre brudar borde känna till min historia, mina problem. De borde förstå att jag ibland går in i bubblor. Bubblor som gör mig okontaktbar. De borde kunna be tåget vänta tills jag har blivit på. Tycker man. Det finns så mycket skit som jag har med mig. Så mycket som jag måste leva med varje dag och ibland är jag fysiskt inkapabel att skicka ett svarssms, inkapabel att sätta mig på bussen eller svara i telefon.

Små, små grejer – tillsynes betydelselösa saker – kan få mig ur balans. En bil som bromsar in på uppfarten, en dörr som smälls igen för hårt, ett telefonsamtal som ger mig något jag inte behöver. För dig är det vardagliga saker som du lärt dig att leva med. Inte jag. Jag har aldrig haft tid till det. Ibland fuckar det upp sig i mitt huvud och inget blir som jag tänkt mig. Tyvärr. Jag tycker att de som jag väljer att kalla för några av mina närmsta vänner borde förstå det.

Varför känns det som att jag hamnar i skuggan? Jag har fått en roll som den stöttande, den som kramar om, skickar fina sms – alltid svarar i telefonen oavsett vad klockan är. Och det är okej. Jag gillar den rollen. Den får mig att känna mig behövd men också att slippa min egen skoskav. Jag vill svara, jag vill skicka sms, jag vill ge någon en varm kram – aldrig släppa och lova att jag ska göra allt bra. Komma med kloka råd och snacka i timtal. Jag älskar det. Men någon gång skulle jag vilja glida bort från rollerna och gråta en skvätt. Någon gång skulle jag vilja att någon la armen om MIG och frågade MIG hur jag mår, mena frågan och ge mig en kram. Låta mig gråta mot någons axel. Det skulle vara både trevligt och välbehövligt. Någon gång skulle jag vilja att de där djävla rollerna löstes upp. Inte för alltid, men en halvtimme med min egen ångest kan jag väl få i alla fall?

Jag är fetdissad av Fantastiska 4:an som nu har förvandlats till en Toppen 3:a. Det känns lite sorligt. Men jag får väl ta mitt pick och pack och bjuda på en hejdundrande en mans show. Eller något. Äh, skit i det. Det löser sig säkert. Förhoppningsvis.