Snacka om att skjuta sig själv i foten.

När jag hade gjort bort mig och - framför både huvudpersonen själv och några av hennes vänner - påstått att Jessica Landström gjort 2 mål i sin landslagspremiär erkände jag ganska snabbt att ja, jag hade fel. Fortfarande hör jag The Boss fråga, vid väl valda tillfällen då så många som möjligt lyssnar – ”Du hur många mål var det nu Jessica gjorde i sin landslagspremiär. Du vet mot Danmark, jag har nog glömt bort. Hur många var det?” Den ironiska frågan ackompanjerat med ett skadeglatt leende är något jag har accepterat att jag kommer få leva med.
Nu har dock läget förvärrats. I senaste numret av Sveriges grymmaste damfotbollstidning står det med tydliga bokstäver:

”Landström påpekar flera gånger under intervjuns gång att hon inte bara kan hämta ut Finlandsbiljetten, utan måste jobba för den. Trots att hon dödade OS-kvalmatchen mot Danmark med två mål i sin första landskamp och imponerade stort under OS i Peking känner hon sig långt ifrån given i truppen.”
Först kan vi ju konstatera att jag ännu inte lyckats jobba bort min ovana att använda alldeles för långa meningar, men det är bara en bagatell i sammanhanget. Två mål i sin första landskamp. Där har ni det. Missen.
De flesta som läser den intervjun lär knappast bry sig om missen. De flesta kommer troligen inte ens märka den. Och de som märker det lär tänka ”äh, sådant händer…” Det jobbiga här är att en som läser det kommer skratta rått och låta mig äta upp mina skrivna ord många, många gånger. The Boss kommer aldrig att sluta skratta. Jag skulle inte bli förvånad om hon klipper ut det stycket, ramar in det och sätter upp det på väggen. Jag kommer att få höra det gång på gång på gång.
”Hörru, fotbollsexperten. Hur var det nu med Landström” kommer bli den mening hon väljer att säga när vi ses - istället för Hej, Hej då, Hur är läget och alla andra artighetsfraser man kan komma på. Och hur mycket jag än förklarar, hur många gånger jag än erkänner att jag hade fel (och att The Boss hade rätt) spelar ingen roll. Hon kommer att skratta sitt skadeglada skratt och fortsätta fråga. Hon kommer inte att lyssna på min förklaring. Hon kommer inte lyssna när jag berättar om det mail jag skickade till chefredaktören. Det mail som innehöll följande mening.
”Såg att jag slarvat och skrivit att Jessica gjort två mål i sin landslagspremiär på ett ställe. Kom ihåg att ändra det”.
Hon kommer säga att korrukturläsning inte är det viktiga utan att faktakoll och kunskap alltid kommer i första hand. Jag kommer att säga att hon har rätt, återigen erkänna att jag hade fel. The Boss kommer då att skratta och upprepa fråga – hur många mål var det nu då? Hon kommer skratta igen och ingen och igen. Sedan kommer hon upprepa sin fråga och skratta ännu mer.

Till saken hör att The Boss ännu inte betalar för att få denna grymma tidning där mitt misstag finns i tryck. Till saken hör att Fotbollsflatan lovat att ge The Boss en tidning av just detta nummer. Snacka om att skjuta sig själv i foten…