Jag vill skrika ut min beundran, min dyrkan och kärlek

Jag vill skrika rakt ut. Bara skrika och låta ekot fånga min röst, höra mina ord studsa mot höga klippor. Runt, runt, lägre och lägre för att efter ett tag dö ut men bara för komma åter när jag återigen öppnar min mun och låter orden slungas ut. Ut mot klipporna för att fångas upp av vinden.Jag vill skrika så att hela världen hör. Skrika så högt att alla hör mina ord. Att ekot når såväl små som stora öron. Jag vill skrika så att tomheten hörs var man än befinner sig. Jag vill skrika så att Zlatan Ibrahimovic och hans Barcelona reagerar, så att Obama hör vad jag vill säga. Men framför allt vill jag skrika ut min tomhet, min frustration och sorg så att en 30-åring från Umeå hör hur saknad hon kommer att vara.

”Hon fattas mig! Hon har alltid funnits där men nu finns hon inte längre, hon fattas mig så att det gör ont i bröstet!”

Hanna Ljungberg är givetvis inte borta. Hon finns kvar livslevande men hon har spelat sin sista fotbollsmatch. Skadorna har tillslut tvingat en tappert kämpandes Ljungan att kapitulera. Hon lägger skorna på hyllan nu, med omedelbar verkan. En ofattbar tomhet infinner sig. Inte för att Ljungan på något sätt är oersättlig som spelare. För det är hon inte. Hanna Ljungberg har dragits med skador i många år på ett sätt som fått mig att förstå att denna dag skulle komma alldeles för tidigt. Hennes skador har gjort att landslagsskorna lades på hyllan efter säsongen 2008. Där är Jessica Landström en fullvärdig ersättare. Och Umeå är Umeå, de kommer att lyckas ersätta henne också, på planen. Men säga vad man vill om Landströms kvalitet och Umeås förmåga att fostra världsspelare – ingen kommer att kunna ersätta Ljungan, stjärnan Hanna Ljungberg går inte att ersätta. Hon är en levande legend och en sådan ersätter man inte, det är omöjligt.
Låt mig förklara Ljungans storhet för er som inte är 100% insatta i damfotbollens underbara värld. Ljungan har på 130 landskamper gjort 70 mål och smått otroliga 196 mål på 227 matcher i damallsvenskan. Det är otroligt, kom inte och säg något annat. Hanna har vunnit 7 SM-guld och två guld i Women´s cup med Umeå IK. Lägg där till EM- och VM-silver med landslaget. 2002 slog hon det allsvenska målrekordet när hon gjorde 39 mål under en säsong. För denna fantastiska bedrift belönades hon först med Diamantbollen (priset som går till Sveriges bästa fotbollsspelare) och sedan med att utses till världens 3:e bästa fotbollsspelare 2003. Hon är den enda svenska spelare som nått en sådan placering internationellt, damer som herrar.
En spelare som Hanna Ljungberg går inte att ersätta. Ingen kommer att kunna göra allt det som Ljungan gjort och hon kommer att vara saknad. Trots det, trots all saknad och tomhet jag känner inom mig nu, vill jag ställa mig och upp och skrika...

Jag vill skrika rakt ut. Bara skrika och låta ekot fånga min röst, höra mina ord studsa mot höga klippor. Runt, runt, lägre och lägre för att efter ett tag dö ut men bara för komma åter när jag återigen öppnar min mun och låter orden slungas ut. Ut mot klipporna för att fångas upp av vinden. Jag vill skrika ut min beundran, min dyrkan och kärlek så att en 30-åring från Umeå hör hur oerhört mycket hon gett både mig och Svenskfotboll