Det senaste året har jag läst mycket om ”svensk damfotbolls framtid”. Jag har läst om ungdomarna som ska ta över efter den gyllene generationen innehållandes Bl.a. Vickan, Ljungan, Mosan, Carre, Mallan, och Terre. Jag har läst med kritiska ögon. Jag har sett dem spela, talangerna, och inte blivit övertygad av många. Caroline Seger har övertygat mig, likaså Lotta Schelin och Jessica Landström. Men annars är det få, väldigt få som lyckats imponera på mig – Nilla Fischer står på gränsen och balanserar, ibland godkänd, ibland icke godkänd. Varken Kristin Hammarström, Anna Paulson, Lisa Dahlkvist eller Linda Forsberg har imponerat så starkt på mig att de, enligt min mening, förtjänat en plats i den svenska startelvan. Sedan finns det en ung, kaxig talang jag inte riktigt får grepp om.
Kosovare Asllani.
20 år ung och en enorm talang inom svensk damfotboll. Som tydligen presterar så pass att medier tar till stora ord när de ska beskriva henne. Och jag är nästan beredd att stämma in i hyllningskören. Flertalet av de gånger jag skummar igenom matchrapporterna för Linköpings matcher dyker namnet upp. Asllani. Kosse. Hon gör mål på mål och assist på assist. Problemet är att jag aldrig fått se hennes storhet. De få matcher jag sett henne, i klubb som i landslag, har hon knappast presterat.
Kosse säger i dagens Expressen att man ”kan snacka om man bevisar på planen”. Så kom igen då Kosse, bevisa!
Visa mig vad du kan, vad alla andra snackar om. Visa din storhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar