Inser nu att jag hittills inte skrivit ett endaste litet ord om Pridefestivalen som drog förbi likt en tornado för några veckor sedan. Får skylla på att festivalveckans alla utmaningar fick mig ur balans och att det tog ett tag att återhämta sig.
Priden var… Magisk! Det vill säga, den tid jag inte ägnade åt sjukdom. Eller den tid jag inte ägnade åt att storma ut ur Härligs lägenhet. Eller den tid jag inte spenderade åt att gömma mig för Härlig som bestämde sig för att, likt mig, volontärarbeta under festivalen. Jag sprang runt som äkta pridevolontär medan Härlig hängde i ett av utställartälten och på något mirakulöst sätt lyckades jag klara mig utan att springa rakt in i henne.
Förutom under masshånglet som invigde Pride House. Jag stod där vid stentrappan med och tittade mig oroligt omkring när telefonen plötsligt skrek till och i andra änden befann sig Advokaten. Han undrade vart jag höll hus och mumlade fram ”vi står här vid Härlig men vi ser inte dig”. Jag förklarade snabbt att jag inte befann min vid Härlig och inte hade för avsikt att göra det heller. Ironiskt att Härlig skulle ha varit mitt invigningshångel.
Behöver jag nämna att jag var en av de drygt 500 som INTE hånglade på sergelstorg den dagen? Däremot fick jag en kram av en brud som just nu befinner laddar för Sverige – Ryssland. En match som inviger Sveriges EM-äventyr.
Tidigare idag slängde jag iväg ett sms till ovan nämnda spelare med innehållet;
”Jag tänkte bara ta tillfället och önska dig och resten av laget lycka till nu när det snart bär av mot Finland. För övrigt tycker jag att du förtjänar en plats i startelvan. Finns du inte med på planen när ni sparkar igång matchen mot Ryssland kommer jag bli minst sagt besviken över laguttagningen – men det behöver du ju inte skrika ut till resten. Well well, se till att rocka EM nu och stort lycka till!”
Det är två veckor kvar. Två veckor sedan börjar festen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar