Snygg eller full, Svenska eller tyska...

Alla har sina favoriter. Det kan handla om en chipssort man gillar bättre än de andra. Det kan handla om en öl som smakar lite, lite mörkare än någon annan. Det kan handla om en låttext som ofta fastnar på hjärnan och låter lite häftigare än de andra.
Väljer man sina favoriter eller kommer de till en på ett, mer eller mindre, gudomligt sätt? Både och skulle jag vilja hävda och påstå.
Väljer man favoriter när det handlar om idrott? Ja och nej, nej och ja. Man väljer precis på så sätt att man bestämmer vilka egenskaper man själv klassar som bättre än andra. På samma sätt som man väljer vilka egenskaper ens framtida livspartner ska ha. Sen att drömmen inte alltid stämmer överrens med verkligheten är en annan femma och en annan diskussion som kanske tas vid ett annat tillfälle. Men vi kan konstatera att man väljer vilka egenskaper man värderar högst?
Det finns ofta ett par tre spelare som sedan passar in i mallen man själv målat upp och hur man väljer mellan dem är omöjligt att svara på.
Det kan vara klubben de spelar i som fäller avgörandet, det kan vara deras fenomenala löpvilja, passningsspel eller målfarlighet. En mix av allt eller inget.
Eller så kan man gå efter utseendet. Ibland och ibland inte. Det handlar helt enkelt om vissa, mer eller mindre väsentliga, egenskaper som ger en bländande helhet – en favorit.

Även fotbollsflatan har favoriter. Spelare som hon hejar på lite mer än alla andra. Och för mig handlar det inte om spelstilen (även om jag ofta tycks falla för tuffa spelare som ofta drar på sig, mer eller mindre motiverade, gula och röda kort), utseende eller klubblag (dock har bara en Umeåspelare lyckats slå sig in som favorit. Vem älskar INTE Malin Moström?)
Nej för mig handlar det om att ha det där lilla extra. Vad det där lilla extra kan tänkas vara är svårt att förklara.
Caroline ”Carre” Jönsson blev favorit pga sin charmiga skånska, sitt leende och sina otroliga matcher i EM- resp. VM-finalerna i början av 200-talet. Malin Moström blev en favorit för att Mosan är Mosan, liksom Pia Sundhage är Pia Sundhage. Victoria Svensson blev en favorit tack vare sitt magiska mästerskap i USA hösten 2003. Caroline Seger för sin kaxighet. Jessica Landström för att hon inte visar någon nåd på fotbollsplanen men tycks vara desto ödmjukare när hon kliver av det gröna gräset.
Så i min värld finns det inga regler för hur man ska vara som spelare för att få en guldstjärna.

Eller förresten. Det finns en sak. Man ska spela i rätt landslag, representera rätt land, man ska dra på sig den gula landslagströjan när det vankas mästerskap. Marta och Prinz är således rätt körda eller hur ska man uttrycka sig?