Det har rapporterats om svensk skadekris inför det EM som drar igång imorgon. Och fotbollsflatan har då kontrat med att ordet kris är en grov överdrift från medias håll.
Nu, med tre dagar kvar till Rysslandsmatchen, börjar det kännas som kris (även om jag fortfarande vidhåller att det är överdrivet att använda ordet kris).
Under gårdagens träning i Finland försökte Jessica Landström sig på konststycket att göra en cykelspark. Det gick sådär. En usel landning resulterade i en skadad axel och nu är den där premiären mot Ryssland i fara.
Om Landström missar den matchen och även någon mer, då kan vi börja snacka kris.
Det ska erkännas att jag är lite partisk. Landström är en av Fotbollsflatans stora favoriter. Riktigt varför Jessica blivit en sådan favoritspelare är svårt att sätta fingret på. Men jag tänker ändå försöka förklara.
Redan första gången jag såg henne live förvånades jag över hennes tuffhet på planen. Och sedan dess har det bara rullat på. Varje gång jag sett henne spela har jag blivit lite mer imponerad. Tuffheten, viljan, förmågan att fullständigt köra över backarna i motståndarlaget – med fysisk styrka, teknik och klokhet. Ibland går det över styr. Hon är rätt lättretad också men jag tror att det är en bieffekt av tuffheten och styrka.
I våras bokade jag in en intervju med Landström. Jag ville prata om EM. Jag förväntade mig att Jessica också skulle vilja EM-snacka. Förväntade mig att hon skulle låta den kaxighet hon visar på planen komma fram över en kopp latte. Jag hade fel. När jag frågade om EM fick jag inga svar. Jag fick inte höra om drömmar om en avgjord EM-final. Jag fick inte höra om skytteligasegrar.
Landström: Jag kan inte tänka för mycket på EM. Jag tar en match i taget och ska först och främst förtjäna en plats i truppen.
FF: Men, du måste väl ändå medge att du skulle bli besviken om du inte tar en plats i startelvan? (Jag försökte lirka, letade – som alla journalister – efter rubrikmaterial).
Landström: Som sagt, först ska jag förtjäna en plats i truppen. Längre än så tänker jag inte just nu.
Boom! Jag blev tagen med storm, förvånad som få. Den kaxighet som finns på planen fanns inte där. Där fanns istället än oerhörd ödmjukhet men också distans och självsäkerhet, sådant imponerar på fotbollsflatan.
Efter det, den där intervjuen, har jag inte försökt dölja att Landström är en av få favoriter i mitt tycke. Hon har sällat sig till en liten men noga utvald skara bestående av Pia Sundhage, Tina Nordlund och Malin Moström. Dock är hon ännu inte lika stor i mina ögon men Landström har framtiden för sig. Hon har tid på sig att bevisa att hon platsar bland de tre största. Hon har möjlighet att vinna hela mitt hjärta redan nu under EM, förutsatt att hon inte förvärrar landslagets ”skadekris” genom att prova på ytterligare något, mer eller mindre lyckat, konststycke.
Nu, med tre dagar kvar till Rysslandsmatchen, börjar det kännas som kris (även om jag fortfarande vidhåller att det är överdrivet att använda ordet kris).
Under gårdagens träning i Finland försökte Jessica Landström sig på konststycket att göra en cykelspark. Det gick sådär. En usel landning resulterade i en skadad axel och nu är den där premiären mot Ryssland i fara.
Om Landström missar den matchen och även någon mer, då kan vi börja snacka kris.
Det ska erkännas att jag är lite partisk. Landström är en av Fotbollsflatans stora favoriter. Riktigt varför Jessica blivit en sådan favoritspelare är svårt att sätta fingret på. Men jag tänker ändå försöka förklara.
Redan första gången jag såg henne live förvånades jag över hennes tuffhet på planen. Och sedan dess har det bara rullat på. Varje gång jag sett henne spela har jag blivit lite mer imponerad. Tuffheten, viljan, förmågan att fullständigt köra över backarna i motståndarlaget – med fysisk styrka, teknik och klokhet. Ibland går det över styr. Hon är rätt lättretad också men jag tror att det är en bieffekt av tuffheten och styrka.
I våras bokade jag in en intervju med Landström. Jag ville prata om EM. Jag förväntade mig att Jessica också skulle vilja EM-snacka. Förväntade mig att hon skulle låta den kaxighet hon visar på planen komma fram över en kopp latte. Jag hade fel. När jag frågade om EM fick jag inga svar. Jag fick inte höra om drömmar om en avgjord EM-final. Jag fick inte höra om skytteligasegrar.
Landström: Jag kan inte tänka för mycket på EM. Jag tar en match i taget och ska först och främst förtjäna en plats i truppen.
FF: Men, du måste väl ändå medge att du skulle bli besviken om du inte tar en plats i startelvan? (Jag försökte lirka, letade – som alla journalister – efter rubrikmaterial).
Landström: Som sagt, först ska jag förtjäna en plats i truppen. Längre än så tänker jag inte just nu.
Boom! Jag blev tagen med storm, förvånad som få. Den kaxighet som finns på planen fanns inte där. Där fanns istället än oerhörd ödmjukhet men också distans och självsäkerhet, sådant imponerar på fotbollsflatan.
Efter det, den där intervjuen, har jag inte försökt dölja att Landström är en av få favoriter i mitt tycke. Hon har sällat sig till en liten men noga utvald skara bestående av Pia Sundhage, Tina Nordlund och Malin Moström. Dock är hon ännu inte lika stor i mina ögon men Landström har framtiden för sig. Hon har tid på sig att bevisa att hon platsar bland de tre största. Hon har möjlighet att vinna hela mitt hjärta redan nu under EM, förutsatt att hon inte förvärrar landslagets ”skadekris” genom att prova på ytterligare något, mer eller mindre lyckat, konststycke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar