Lissel - ett namn för landslaget!

Jag får stå mitt kast för att jag, likt en orutinerad nybörjare, inte klädde på mig ordentligt med kläder innan jag begav mig till Söder och Kanalplan. Jag får stå mitt kast för att jag inte tog med mig något paraply trots att jag visste att Kanalplan inte har något tak över sina läktare. Jag får stå mitt kast och således acceptera att febern nu kryper runt i min frusna och kalla kropp. Men gud vad det var värt det. Varenda minut i kylan - det var värt det.

Innan Fotbollsflatan och Filippa Bark kom fram till Hammarbys hemmaplan uttalade sig jag, som den expert jag är, om matchen. Jag talade om stora siffror och möjlig kross. Jag talade om Bachmann och Umeå. Jag talade inte om Karin Lissel, Nazanin Vaseghpanah och
Hammarby.
Krossen kom, de höga siffrorna infann sig. Men Bachmann var inte ens med på planen och Hammarby var det bättre laget. Det klart bättre laget. Siffrorna 4-1 gör inte matchen rättvisa. Så bra var inte Hammarby. Men så dåligt var Umeå. Ingen fantasi, ingen fart men mycket gnäll. Det var skillnad mellan lagen, helt klart. Hammarby satte de chanser de hade och en överdjävulskt backlinje såg till att Umeå - stora mäktiga Umeå - förlängde sin vinstfria svit i allsvenskan. Den sviten är nu uppe i 4 matcher. Umeå har inte vunnit i allsvenskan sedan den 5 juli. Det var tre månader sedan och då slog de Sunnanå borta med 3-0. Då agerade Umeå som ett mästarlag. Då såg de ut att gå mot en stensäker serieseger. Nu har formen runnit dem ur händerna och de har inte längre avgörandet i egna händer. Jag vet inte vad som hände med mästarna när de spelade lika mot AIK och Djurgården eller när de förlorade mot Göteborg. Men jag vet vad som hände på kanalplan, när Hammarby kanske krossade den norrländska gulddrömmen. När Hammarby tog ledningen med 2-1 blev Umeå frustrerade och griniga. Helt plötsligt slutade kollektivet Umeå att fungera. De 11 spelare som brukar jobba som ett lag blev till 11 individer som alla själv, var och en på sitt sätt, försökte komma in i matchen. Lagarbete föll bort mer och mer för varje missad chans.
Det som verkligen satte stopp för Umeå denna söndag var Karin Lissel och hennes kollegor i den grönvita backlinjen. Jag tänker, här och nu, skicka en önskan till Mr Dennerby.

"Dennerby - Du såg matchen, du såg backlinjen med Lissel i spetsen. Jag vill att du prövar Lissel i landslaget - på riktigt. Ger henne chansen - på riktigt. Lissels pondus, säkerhet och stabilitet förtjänar en plats i startelvan. Det var länge sedan Fotbollsflatan var så lyrisk över en mittback. Mycket länge sedan, inte sedan Marklunds glansdagar i landslaget 2005 närmare bestämt. Lissel skulle platsa i vilket lag som helst. Hon är precis vad den svenska backlinjen behöver. Fega inte nu Dennerby. Du såg matchen, jag vet att du såg den. Och jag tror att du, liksom jag, just nu är grymt imponerad av Hammarby men framför allt imponerad av deras backlinje och lagkaptenen med nummer 7 på ryggen. Nummer 7 förtjänar en plats i den blågula startelvan. Ge henne chansen! Tack!"