Att komma ut

Det här med att komma ut behöver inte vara så himla svårt egentligen. Låt mig berätta två olika storys för er.

I den första historian flyttar vi oss två år tillbaka i tiden. Jag hade börjat troppa min sexuella läggning för folk. Familjen visste, de närmsta vännerna liksa så och några av brudarna i fotbollslaget också. För att undvika tissel och tassel bestämde jag mig en tisdag för att komma ut för hela laget, Hetrolaget. Sjukt nervös harvade jag mig igenom årets första gränsträning, glidtacklingarna löste av varandra. Efter träningen säger tränaren några ord till laget. Efter det tog jag över, ungefär såhär lät det;

”Alltså, jag gillar inte skitsnack så…” kort konstpaus följer, FF sätter händerna i sidan, står bredbent och stirrar ner i det gröna gräset, väger orden på tungan och säger sedan, högt och tydligt.

”Jag är helt jävla lesbisk!” FF tittar snabbt upp på sina lagkamrater och spottar sedan framför sig i gräset.

Responsen som följer består av enkla meningar, hummanden och mycket skratt.
Vilken reaktion jag hade väntat mig vet jag inte riktigt men det var inte skratt. Helt i onödan hade jag alltså gått runt och varit galet nervös. När jag stod i duschen slogs jag av tanken – Är det inte svårare en så?

Nästa story så
För en vecka sedan satt jag på en match mellan Hetrolaget och derbykonkurenterna. Jag och Tyskan håller handen, att hångla i småstaden finns inte på kartan. Brevid oss sitter ett tiotal unga tjejer på 10-12 år, några av dem har jag varit ledare för i fotbollsskolan några år tidigare. Tjejerna flamsar och tramsar, jag och Tyskan skrattar en hel del och är inte alls beredda när
frågan flyger genom luften;

”Vad heter din pojkvän?” en liten blond tjej tittar undrande på mig.

”Öhm, jag har ingen pojkvän” svara jag och tittar bedjande på Tyskan, försöker genom tyst kommuikation, bli räddad ur situationen.

”Vad hette din förra pojkvän då?” undrar tjejen och Tyskan, som vägrar rädda mig, skrattar tyst.

”Alltså, jag har aldrig haft någon pojkvän” muttrar jag och hoppas att frågorna ska sluta där men istället blir de andra småtjejerna också intresserade av vår diskussion. Jag blir mer och mer obekväm med situationen och vill helst bara försvinna medan Tyskans skratt ökar i styrka.

”Men, varför har du aldrig haft någon pojkvän?” undrar en liten brunhårig tjej med glasögon.
Jag skruvar på mig, tittar på Tyskan, muttrar halvhögt ”hur fasen förklarar man det här för några tolvåringar?” Tyskan skrattar nu hysteriskt högt. Plötsligt kommer så frågan som jag absolut inte ville höra från dessa tjejer, vem som ställer den är jag fortfarande osäker på, men frågan flyger ligföbannat genom luften.

”Gillar du tjejer?” alla blir tysta, så även Tyskan. Själv är jag så chockad att jag inte vet vad jag ska svara men tillslut får jag ur mig ett ja. Efter det fortsätter tjejerna att undra – vad heter min flickvän (har ingen) vad hette min förra flickvän (hetrobruden) är jag kär (nej) och så vidare.

Kloka tjejer, tänkter jag fortfarnade. Det tog min homosexuallitet på ett sådant sett jag aldrig trodde 10-12 åringar skulle göra. Fortfarande är jag dock lite sur över att Tyskan slapp svara på alla frågor, hon kunde skratta oavbruttet i nästan 90 minuter.