Det handlar om att prioritera... eller inte

Depp igen.
Vänner börjar nog tröttna på att jag ständigt har dåliga dagar. Känns som att jag vandrar runt i en dimma av stress och oförmåga att bry mig. Orkar knappt skicka sms och visa att jag bryr mig. Det får självklart följder – vänner jag uppskattar mycket blir lidande. Vissa har jag inte träffat på flera månader. Det kan ha med att göra att vi bor i olika städer men ändå. När jag sedan – under en enerigfylld dag – skickar de där smsn som blivit liggande alldeles för länge ser de oftast ut ungefär så här;
”Känner mig sämst. Jag saknar dig så mycket att det nästan gör ont. Behöver verkligen en dos av ---. Vi måste försöka ses”.
Och svaret kommer oftast inom loppet av några minuter. Får då höra att jag är saknad, att personen i fråga blir glad av mitt fina sms och att vi måste ses – helst igår. Efter det följer ett förslag på dagar, tider och platser. Jag dunkar huvudet i borde och inser att det inte finns någon tid.
”Fan! Hoppas att du inte är trött på mig men jag måste prioritera jobbet nu. Men efter aprilmånad kan du räkna med att inte bli av med mig. Ah, jag blir galen! Saknar ju dig sjukt mycket”.
Aprilmånad tar slut och maj försvinner dag för dag. Då och då trillar det in meddelande med förslag om fika, filmkväll, utgång, bio, picknick och chill. Ångesten växer för varje sms. Varför lyckas jag alltid prioritera bort mina vänner fast jag egentligen inte vill. Svarar sedan – efter dagar av tystnad – på något av de 20 sms som trillat in med jämna mellanrum;
”Känns som jag har noll tid till förfogande just nu. Piss! Vill inte att du ska tro att jag inte tänker på dig för att jag är så dålig på att både ses och svara på sms – jag tänker på dig varje dag. Kanske dags att jag börjar visa det också? Just nu har jag ett överfullt schema bestående av jobb, fotboll och gratisarbete, där emellan behövs sömn. Men i juni ser det bättre ut. Då MÅSTE vi ses. Flera gånger i veckan – jag lovar!”
Seriöst – vem försöker jag lura? Tror jag ens själv på att det kommer bli lugnare i juni. Juni? Då är det bara en måndag kvar till den där HBT-festivalen där jag i och försig kommer få ligga sjukt mycket – det ska jag och Tyskan se till, men hur ska jag hinna umgås med folk. Jag menar. När jag inte ligger så ska jag fixa de ansvarsfulla uppdrag jag tilldelats. Efter massor av ligga och när festivalen är över är det dags för EM. Och det finns inget jag blir så engagerad i som dammästerskap. Vill man umgås med mig då får man vackert följa med till Finland. Men det där med kvalitetstid kan alla glömma. Det ända jag kommer att göra är;
Prata fotboll
Andas fotboll
Och leva fotboll
Tid att umgås finns inte på kartan. Tyvärr. Mina vänner blir då återigen bortprioriterade.

Just för stunden behöver jag dock inte skämmas för att JAG inte har tid. Det är Figo som inte har tid. Saknar henne oerhört mycket men det är inte mitt schema som strular. Det är hennes. Hon bestämde sig för att fly landet några månader och glassar numera runt i Sydamerika. Beräknas komma hem just innan Pride och då finns det troligen ingen tid för mig att spendera med henne. Efter det väntar plugg för oss båda. När ska vi ha tid att chilla? Jag minns en tid då vi umgicks varje dag, delade varje minut av vår tid. Chillade och pratade om allt. Det känns så länge sedan och tyvärr bleknar minnen lätt bort.