Vi hade i alla fall tur med vädret.

I söndags var det som upplagt för en helt perfekt superb dag. Sol och värme, lägg till Djurgården – Linköping på Stockholm Stadion och ni förstår. Bättre än så kan det knappast bli. Eller?
Redan innan jag klev av t-banan hade jag mina farhågor. En klassisk arena som stadion rymmer nästan 15000, hur skulle det se ut när endast några hundra damfotbollssupportrar orkar söka sig till arenan. Ni förstår, damfotboll i el huvudstaden är ett utdöende fenomen.
Tyskan mötte upp mig utanför arenan och mycket väl – fem minuter försenad – inser jag hur rätt jag haft. Läktarna ekar tomma, kalkylerar snabbt i mitt huvud. 200 pers kanske det är som berikar denna dag med damfotboll på Stadion – Pinsamt var ordet. Jag låter mig dock inte nedslås, har varit med ett tag och vet att man kan njuta av damfotboll oavsett hur många andra som väljer att göra. Dessutom, tänker jag, i tyskans sällskap blir det sällan tråkigt.

Vi kryssar fram mellan de enorma folkmassorna och hittar snabbt Ariel. Jag skrattar när jag ser henne, skrattar åt det faktum att hon är på plats bara för att jag lovat henne ett snack med ”den snyggaste som någonsin satt sin fot på en fotbollsplan”. Ni kan gissa hur putt hon blev när jag pekade ut Fia Lundgren. Att jag och Ariel inte har samma smak när det gäller brudar är sedan länge känt. Till ex. tycker Ariel att målvakten Hedvig Lindahl är hetast i landslaget, jag däremot säger att det är dött lopp mellan Lotta Schelin och Jessica Landström – När Sofia Lundgren är med i de blågula är hon dock den överlägsna vinnaren.

Matchen så? Man kan ju säga att om inte Tyskan och Ariel varit på plats hade jag varit sjukt uttråkad. Inget av lagen kom upp i sin normala standard men Linköping drog det längsta stået och fick med sig 3 pinnar. Deppad? Äh, Linköping hakar på Umeå och Malmö i toppstriden och så länge de svarta från norr inte vinner allsvenskan är jag nöjd.